Detta år har varit ett år som jag har mått bra.
Jag vet hur det är att vara på botten och att undra om det kommer att kännas bra igen.
Till alla er som är där nu vill jag önska att 2012 blir ett bättre år.
Alla känslor man har när det värsta har hänt bär vi med oss hela livet. För något extra känslosamt minns man bättre just av den anledningen just för att det varit så mycket känslor på en gång. Jag hörde en psykolog som uttalade sig om just det. Jag såg en intervju på teve där frågan var hur det kommer sig att man kan känna det som igår allt det som skedde just när något svårt hänt. Svaret var det att man minns eftersom det var så mycket känslor vid en och samma tidpunkt. Jag blev väldigt nyfiken på att läsa om detta, men jag har inte hunnit.
Gott Nytt År!
Är ledsen att jag skrivit så lite denna sommar/höst men jag har inte prioriterat att sitta vid datorn... visserligen går det att blogga via telefonen men jag har inte riktigt fallit för det.
lördag 31 december 2011
söndag 18 december 2011
Den här bloggposten innehåller nötkräm
Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial
här: http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul
Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
Foto: Unicef
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial
här: http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul
Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
Foto: Unicef
Fin artikel
Klicka på länken så kommer en artikel om Hayats mamma vars blogg jag följde förut (nu finns den inte längre öppen). Så om du läser detta Maria: tack så mycket för en fin artikel (är själv från din trakt så jag läser Kuriren och NSD emellanåt på nätet)! Hittar inte något sätt att kontakta dig på. Vet inte heller om man kan få läsa din blogg? Men den kanske är för dina nära numera.
fredag 11 november 2011
111111 tankar på ett märkligt datum
Denna vecka har jag skickat ut en förfrågan om några fler under nästa år kan tänka sig att prova leda en samtalsträff och att jag har tre. Än har jag inte fått något svar. Tänk om man hade all tid till att ha samtalsträff då hade jag absolut velat ha det varje månad jämt (som det känns nu). Men med två barn som i framtiden kommer att ha allt fler aktiviteter (än har bara ett barn två kvällar) så är det bättre att vara förutseende redan nu. Allt för att förebygga att jag slutar tvärt och ingen fortsätter. Så jag hoppas på att någon vill prova så att vi kan dela på ansvaret för de värdefulla samtalsträffarna. Samtalsträffarna ger så mycket av "allt" t ex hantera sorg, känna gemenskap och inte känna sig så ensam och annorlunda mot alla som får levande barn, känna glädje och att skratta tillsammans trots det tunga. Att kunna skratta tillsammans kan man inte ana att man ska göra innan man går på en träff. Men det har vi gjort varje träff tror jag, blandat med "tyngre" samtal givetvis. Det känns ibland rätt surrealistiskt ibland att vi skrattar, men det är samtidigt befriande för vi förstår allihop att man "måste" kunna skratta åt det eländiga. Svårt att beskriva. Träffarna är iaf något jag vill hålla liv i. Helst inte ensam i framtiden.
fredag 4 november 2011
Alla helgona femte året
En månad sedan jag skrev. Detta är inlägg nr 100 ser jag nu. Idag åker vi till kyrkogården och tänder ljus. Det är så fint med alla ljus denna helg. På söndag blir det femte gången vi åker på Spädbarnsfondens minnesgudstjänst.
Klockan 14.00 i Mariakyrkan i Umeå 6 november läses namnet upp och samtidigt tänds det ett ljus för varje saknat barn. Varje år är det namn som jag inte hört förut. Jag minns tydligt hur första minnesgudstjänsten var. Hur ont det gjorde att höra sitt barns namn läsas upp men ändå hur vackert denna stund kändes eftersom vi var så många som kände samma sak på samma plats. För varje år blir det jobbiga lite lättare och jag känner att All helgona är en helg då jag känner extra tacksamhet och glädje för allt som är bra i mitt liv. Men samtidigt känns saknaden lite extra denna helg. Saknaden efter vår dotter och våra barns farmor och farfar.
Klockan 14.00 i Mariakyrkan i Umeå 6 november läses namnet upp och samtidigt tänds det ett ljus för varje saknat barn. Varje år är det namn som jag inte hört förut. Jag minns tydligt hur första minnesgudstjänsten var. Hur ont det gjorde att höra sitt barns namn läsas upp men ändå hur vackert denna stund kändes eftersom vi var så många som kände samma sak på samma plats. För varje år blir det jobbiga lite lättare och jag känner att All helgona är en helg då jag känner extra tacksamhet och glädje för allt som är bra i mitt liv. Men samtidigt känns saknaden lite extra denna helg. Saknaden efter vår dotter och våra barns farmor och farfar.
måndag 3 oktober 2011
Sanning och konsekvens - Tv-tips!
På Tv 3 onsdag 5 oktober 20.00. . Om myten att barnet rör sig mindre i magen på slutet. Om myten avlivas kan fler barn räddas. Det gäller art sprida att man bör känna barnet lika ofta som tidigare. Man ska istället räkna sparkar och att åka in och kolla barnet om det rör sig mindre. Tänk om jag hade vetat, då hade Nora sannolikt funnits hos oss. Jag påtalade för min barnmorska att hon rörde sig mindre men hennes svar var felaktigt!
måndag 26 september 2011
I den mest akuta sorgefasen
Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägget (den tredje kommentaren). Om att jag gav rådet att dela med sig av de svårigheter man gått igenom. Att en del som sörjer kan känna tvärtom. Det rådet menar jag inte att det ska användas i den mest akuta sorgefasen. Det rådet menar jag hjälper när den som sörjer tagit sig igenom den värsta tiden. Väldigt svårt att egentligen ge råd som fungerar för alla. Så det viktigaste rådet är ändå att vara lyhörd och säga "säg till om jag sårar dig" och inte babbla på om sitt om den som sörjer inte alls är redo för någon annans problem.
Men trots allt så uppskattade jag när en person vi hade att göra med några veckor efter Nora föddes, tänker inte avslöja exakt vad för sammanhang. Jag vill inte lämna ut någon. Så det kan vara precis vem som helst vi hade att göra med. Dock ingen vi kände sedan innan. I alla fall, så berättade denna person att denne inte kunde föreställa sig hur det skulle vara att begrava sin nyfödda bebis men att det h*n hade upplevt var tre missfall kring v 12 innan de fått levande barn. Det tyckte jag om att en okänd lämnade ut sig själv och att denne var tydlig med att poängtera att det måste vara mååånga gånger svårare att bli föräldrar till ett dött barn och inte få ta med sig barnet hem och se barnet växa upp.
Men trots allt så uppskattade jag när en person vi hade att göra med några veckor efter Nora föddes, tänker inte avslöja exakt vad för sammanhang. Jag vill inte lämna ut någon. Så det kan vara precis vem som helst vi hade att göra med. Dock ingen vi kände sedan innan. I alla fall, så berättade denna person att denne inte kunde föreställa sig hur det skulle vara att begrava sin nyfödda bebis men att det h*n hade upplevt var tre missfall kring v 12 innan de fått levande barn. Det tyckte jag om att en okänd lämnade ut sig själv och att denne var tydlig med att poängtera att det måste vara mååånga gånger svårare att bli föräldrar till ett dött barn och inte få ta med sig barnet hem och se barnet växa upp.
lördag 17 september 2011
En andra chans
Jag håller på att se programserien "En andra chans". Jag ser den i efterhand Svt play. En jättebra serie om de som varit med om svåra olyckor och förlorat förmågan att gå, men fått en andra chans, dvs att de lever. Jag tycker verkligen om deras närvaro och jag kan känna igen mig i deras sätt att fundera. Jag tror att oavsett vad man drabbas av för svårighet i livet gör att man blir mer närvarande och uppskattar livet på ett annat sätt. Men vägen dit att känna så tar självklart tid. Att känna glädje igen tar tid. Men när man känner det så känns det starkare. Alla känslor blir starkare. Det kan jag också känna att de som är med i programmet tycker.
tisdag 30 augusti 2011
Dryga 30 år på utsidan men 90 år på insidan
Tack för kommentaren på mitt förra inlägg här. En väldigt bra kommentar.
Ibland känner jag mig som en 30+ på ytan i en 90-årings insida... Omgiven av 30+ på både in-och utsida. Ibland önskar jag att jag vore som dem. Fast ändå inte. Jag accepterar mitt öde och försöker hitta positiva sidor med den livserfarenhet jag har. Ibland går det hur bra som helst men ibland är det lite tungt.
Ibland vill jag vara som de flesta andra som inte har dotter och svärföräldrar i himlen.
Nyligen hade jag ett samtal som mitt gamla jag innan Nora aldrig skulle ha haft. Det är verkligen något som är väldigt positivt att jag på ett helt annat sätt kan möta en människa som upplever något jobbigt. Mitt förra jag hade gjort som de flesta andra inte sagt så mycket för att jag inte skulle ha vågat eller trott att det räcker att några pratar... "Att vara tyst i bakgrunden är nog det bästa" hade mitt gamla jag tänkt. Ack så fel det är att stå tyst i bakgrunden. Alla jag stöter på som också mist barn säger detsamma, dvs att minsta ord (gärna flera ord), sms, klapp på axeln, kram är värt så mycket. Man minns alla som bryr sig. Dessvärre innebär det att man minns alla de som stått tysta på sidan om och låtit "någon annan" prata för att "det räcker nog".
Det har hänt att personer i efterhand (några/något år efter Nora dog) berättat "hur otroligt hårt de tog att mitt barn dött" men inte fanns ens med ett enda ord när det hände. Deras tystnad då gjorde så otroligt ont. Att möta människor i omgivningen som inte sa något var så tungt och det gjorde så ont. Men de som var tysta tror nog att vi som drabbas "inte märker" om de är tysta.
En annan sak jag vill tipsa om är att om du som finns i omgivningen märker att du sårar den person som mist ett barn rekommenderar jag att tänka både en och två vändor innan du fortsätter att "diskutera" för att "vinna" diskussionen. Be istället om ursäkt och fortsätt inte.
Jag minns specifikt hur jag när kände att "nu mår jag rätt så bra och förhöll mig till min saknad på ett "glädjefullt sätt", dvs mindes Nora med värme i hjärtat. Det tunga, sorgsna livet var inte lika tungt längre". Detta var när det hade gått 2,5 år efter att Nora dött. Men då hamnade jag i en svacka pga en person ansåg sig ha rätt att diskutera. Då insåg jag inte att det gäller att säga stopp i tid för en del personer har inte spärrar att veta när de sårar. Jag är inte ensam om att ha drabbats utan vi är många som drabbas av människor utan trösklar. Jag hoppas innerligt att den som sårat mig har lärt sig något och att det inte går på som förr och sårar fler i livet lika mycket. Men jag fick betala ett högt pris.
Något jag uppskattar är när människor vill ventilera svåra saker som finns i deras "ryggsäckar" i form av någon annan tragedi. Jag upplever att många jag möter som får höra vad som hänt kan berätta om svårigheter de har haft i sitt liv. Jag råder verkligen omgivningen att säga att "jag har inte förlorat ett barn så jag kan inte veta vad du går igenom. Sedan berätta vad det svåraste har varit för din egen del. För att visa på att även om livet inte varit exakt lika tufft så finns annat som varit tufft".
När det hade gått precis tre år frågade jag mig själv "hur ska jag förhålla mig till saknaden och sorgen efter henne nu?" "hur ofta ska vi tända ljus, hur ofta ska vi prata med barnen om henne?" Det tyckte jag var lite jobbigt då att inte riktigt veta hur jag skulle fortsätta men sedan dröjde det inte länge förrän jag började skriva och ventilera mina tankar här. Nu sitter jag här fyra år senare och det känns inte längre lika svårt att förhålla mig till saknaden. Men visst ibland kommer det en liten dipp. Det har hittills gått lättare för varje år och det är skönt. Men jag blir aldrig samma människa igen. På gott och ont.
Det skulle vara skönt att inte tänka "vem är jag", "vad tycker jag" och analysera mig själv på det sätt som det blir att man gör när en stor sorg drabbar en. För ens omgivning genomgår inte den processen. Det leder till att jag som sörjer inte riktigt kan identifiera mig människor i min omgivning. Eftersom omgivningen är så upptagna av att leva som de alltid gjort. Visst är det så att många i omgivningen stannar upp och är tacksamma över sina levande barn och de nära och kära när Nora dog. Men när det gått en tid lever de som vanligt. Det är detta vanliga liv som jag aldrig kommer ha fullt ut. Det är även positivt för jag uppskattar mitt liv mycket mer numera. Men ibland är det jobbigt att förhålla sig till omgivningens sätt att leva i vardagen. Detta förstår man bara om man genomgått något traumatiskt.
Sedan "betraktar" jag människor i omgivningen på ett annat sätt eftersom det automatiskt blir att man tänker mer på hur andra lever sina liv och vilka prioriteringar olika människor gör. Jag uppfattar oftare än förr goda sidor hos människor men även mindre bra sidor vilket kan vara både bra och dåligt..
Jag har dock hittat mig själv och jag vet vad jag vill i mitt liv. Jag vet hur jag vill bli behandlad och på det sättet försöker jag behandla min omgivning. Jag har lärt mig att säga stopp när någon gör ett övertramp, det tog nästan fyra år men nu är jag där och jag mår bra.
Ibland känner jag mig som en 30+ på ytan i en 90-årings insida... Omgiven av 30+ på både in-och utsida. Ibland önskar jag att jag vore som dem. Fast ändå inte. Jag accepterar mitt öde och försöker hitta positiva sidor med den livserfarenhet jag har. Ibland går det hur bra som helst men ibland är det lite tungt.
Ibland vill jag vara som de flesta andra som inte har dotter och svärföräldrar i himlen.
Nyligen hade jag ett samtal som mitt gamla jag innan Nora aldrig skulle ha haft. Det är verkligen något som är väldigt positivt att jag på ett helt annat sätt kan möta en människa som upplever något jobbigt. Mitt förra jag hade gjort som de flesta andra inte sagt så mycket för att jag inte skulle ha vågat eller trott att det räcker att några pratar... "Att vara tyst i bakgrunden är nog det bästa" hade mitt gamla jag tänkt. Ack så fel det är att stå tyst i bakgrunden. Alla jag stöter på som också mist barn säger detsamma, dvs att minsta ord (gärna flera ord), sms, klapp på axeln, kram är värt så mycket. Man minns alla som bryr sig. Dessvärre innebär det att man minns alla de som stått tysta på sidan om och låtit "någon annan" prata för att "det räcker nog".
Det har hänt att personer i efterhand (några/något år efter Nora dog) berättat "hur otroligt hårt de tog att mitt barn dött" men inte fanns ens med ett enda ord när det hände. Deras tystnad då gjorde så otroligt ont. Att möta människor i omgivningen som inte sa något var så tungt och det gjorde så ont. Men de som var tysta tror nog att vi som drabbas "inte märker" om de är tysta.
En annan sak jag vill tipsa om är att om du som finns i omgivningen märker att du sårar den person som mist ett barn rekommenderar jag att tänka både en och två vändor innan du fortsätter att "diskutera" för att "vinna" diskussionen. Be istället om ursäkt och fortsätt inte.
Jag minns specifikt hur jag när kände att "nu mår jag rätt så bra och förhöll mig till min saknad på ett "glädjefullt sätt", dvs mindes Nora med värme i hjärtat. Det tunga, sorgsna livet var inte lika tungt längre". Detta var när det hade gått 2,5 år efter att Nora dött. Men då hamnade jag i en svacka pga en person ansåg sig ha rätt att diskutera. Då insåg jag inte att det gäller att säga stopp i tid för en del personer har inte spärrar att veta när de sårar. Jag är inte ensam om att ha drabbats utan vi är många som drabbas av människor utan trösklar. Jag hoppas innerligt att den som sårat mig har lärt sig något och att det inte går på som förr och sårar fler i livet lika mycket. Men jag fick betala ett högt pris.
Något jag uppskattar är när människor vill ventilera svåra saker som finns i deras "ryggsäckar" i form av någon annan tragedi. Jag upplever att många jag möter som får höra vad som hänt kan berätta om svårigheter de har haft i sitt liv. Jag råder verkligen omgivningen att säga att "jag har inte förlorat ett barn så jag kan inte veta vad du går igenom. Sedan berätta vad det svåraste har varit för din egen del. För att visa på att även om livet inte varit exakt lika tufft så finns annat som varit tufft".
När det hade gått precis tre år frågade jag mig själv "hur ska jag förhålla mig till saknaden och sorgen efter henne nu?" "hur ofta ska vi tända ljus, hur ofta ska vi prata med barnen om henne?" Det tyckte jag var lite jobbigt då att inte riktigt veta hur jag skulle fortsätta men sedan dröjde det inte länge förrän jag började skriva och ventilera mina tankar här. Nu sitter jag här fyra år senare och det känns inte längre lika svårt att förhålla mig till saknaden. Men visst ibland kommer det en liten dipp. Det har hittills gått lättare för varje år och det är skönt. Men jag blir aldrig samma människa igen. På gott och ont.
Det skulle vara skönt att inte tänka "vem är jag", "vad tycker jag" och analysera mig själv på det sätt som det blir att man gör när en stor sorg drabbar en. För ens omgivning genomgår inte den processen. Det leder till att jag som sörjer inte riktigt kan identifiera mig människor i min omgivning. Eftersom omgivningen är så upptagna av att leva som de alltid gjort. Visst är det så att många i omgivningen stannar upp och är tacksamma över sina levande barn och de nära och kära när Nora dog. Men när det gått en tid lever de som vanligt. Det är detta vanliga liv som jag aldrig kommer ha fullt ut. Det är även positivt för jag uppskattar mitt liv mycket mer numera. Men ibland är det jobbigt att förhålla sig till omgivningens sätt att leva i vardagen. Detta förstår man bara om man genomgått något traumatiskt.
Sedan "betraktar" jag människor i omgivningen på ett annat sätt eftersom det automatiskt blir att man tänker mer på hur andra lever sina liv och vilka prioriteringar olika människor gör. Jag uppfattar oftare än förr goda sidor hos människor men även mindre bra sidor vilket kan vara både bra och dåligt..
Jag har dock hittat mig själv och jag vet vad jag vill i mitt liv. Jag vet hur jag vill bli behandlad och på det sättet försöker jag behandla min omgivning. Jag har lärt mig att säga stopp när någon gör ett övertramp, det tog nästan fyra år men nu är jag där och jag mår bra.
lördag 6 augusti 2011
Hur hade jag pratat om Nora idag om...
Hur hade jag pratat om Nora idag om människor varit mer öppna?
Jag har varit frånvarande ett tag då vi varit i vår underbara stuga stor del av sommaren, bara vänt hemåt för tvätt och sedan återvänt. I stugan har vi bara min mans Iphone och med den går det rätt sakta och så vill både han, jag och barnen låna den. Så denna blogg har fått vila. Kanske skaffar jag en egen till nästa år men det får jag se om jag skriver då.
En tanke som slog mig idag är att jag faktiskt inte alls har det lika svårt när jag "måste" undvika att säga något om mitt döda barn. Det gör inte lika ont att stå tyst. Men det är nog mycket för att jag har vant mig vid att jag inte "får" nämna henne. Egentligen innerst inne är det väldigt trist. Dock är det skönt att det känns lättare att inte nämna henne. Men egentligen skulle jag önska att människor öppnade sig mer... Så att alla som förlorat en familjemedlem, vän eller gått igenom någon annan kris "fick" prata om det om det passar in i samtalet. På mitt jobb kanske det i framtiden börjar någon ny på mitt jobb eller någon ny granne som också mist barn men vi kanske aldrig får veta detta om vi är tysta. Så jag kommer fortsätta försöka berätta när jag lärt känna en person. Från början när vår yngsta son var bebis var det så viktigt för mig att berätta om vår dotter för nästan alla med en gång, för då var saknaden så färsk och hon betydde så mycket för vem jag var. Hon har format mig och fortsätter forma mig. Men nu är det bara att inse att det kan leda till att jag bara blir förknippad som "hon med det döda barnet"... och så vill jag inte bli förknippad. Att jag berättar om min dotter är för att hon gjort mig till en bättre mer närvarande människa. Min dotters död har gjort att jag uppskattar glädjen i livet mycket mer! Jag tänker aldrig mer hamna i någon diskussion som får mig att må dåligt igen så då är jag tyst om min dotter och berättar först när jag lärt känna en person mer. Nu är det trots allt inte okända som sårat mig men ändå... Jag vill inte hamna i något liknande igen någonsin. Det är inte jag värd och inte min dotter heller. Så jag är tyst om henne. Frågan är om det är pga att omgivningen eller pga att jag hade varit det även med en omgivning som varit mer öppen?! Det får jag aldrig svar på.
Min uppmaning till omgivningen är dock att inte tystna. Fråga någon gång per år t ex på årsdagen hur saknaden är idag. Det gäller även om man mist en förälder eller annan släkting. Den döda personen finns kvar i tankarna. När man tänker på en saknad och älskad släkting (t ex min egen farmor) blir jag varm i hjärtat och inte sorgsen.
Jag har varit frånvarande ett tag då vi varit i vår underbara stuga stor del av sommaren, bara vänt hemåt för tvätt och sedan återvänt. I stugan har vi bara min mans Iphone och med den går det rätt sakta och så vill både han, jag och barnen låna den. Så denna blogg har fått vila. Kanske skaffar jag en egen till nästa år men det får jag se om jag skriver då.
En tanke som slog mig idag är att jag faktiskt inte alls har det lika svårt när jag "måste" undvika att säga något om mitt döda barn. Det gör inte lika ont att stå tyst. Men det är nog mycket för att jag har vant mig vid att jag inte "får" nämna henne. Egentligen innerst inne är det väldigt trist. Dock är det skönt att det känns lättare att inte nämna henne. Men egentligen skulle jag önska att människor öppnade sig mer... Så att alla som förlorat en familjemedlem, vän eller gått igenom någon annan kris "fick" prata om det om det passar in i samtalet. På mitt jobb kanske det i framtiden börjar någon ny på mitt jobb eller någon ny granne som också mist barn men vi kanske aldrig får veta detta om vi är tysta. Så jag kommer fortsätta försöka berätta när jag lärt känna en person. Från början när vår yngsta son var bebis var det så viktigt för mig att berätta om vår dotter för nästan alla med en gång, för då var saknaden så färsk och hon betydde så mycket för vem jag var. Hon har format mig och fortsätter forma mig. Men nu är det bara att inse att det kan leda till att jag bara blir förknippad som "hon med det döda barnet"... och så vill jag inte bli förknippad. Att jag berättar om min dotter är för att hon gjort mig till en bättre mer närvarande människa. Min dotters död har gjort att jag uppskattar glädjen i livet mycket mer! Jag tänker aldrig mer hamna i någon diskussion som får mig att må dåligt igen så då är jag tyst om min dotter och berättar först när jag lärt känna en person mer. Nu är det trots allt inte okända som sårat mig men ändå... Jag vill inte hamna i något liknande igen någonsin. Det är inte jag värd och inte min dotter heller. Så jag är tyst om henne. Frågan är om det är pga att omgivningen eller pga att jag hade varit det även med en omgivning som varit mer öppen?! Det får jag aldrig svar på.
Min uppmaning till omgivningen är dock att inte tystna. Fråga någon gång per år t ex på årsdagen hur saknaden är idag. Det gäller även om man mist en förälder eller annan släkting. Den döda personen finns kvar i tankarna. När man tänker på en saknad och älskad släkting (t ex min egen farmor) blir jag varm i hjärtat och inte sorgsen.
onsdag 22 juni 2011
Tips om radioprogram
Så kan antalet dödfödda minskas (intervju med Marie Herou, mamma till Pontus och intervju med professor Ingela Rådestad).) radioprogram som sändes 22 juni 2011.
Jättebra program och hade jag haft denna information när Nora var i magen så tror jag att Nora hade levt. För jag påtalade för min barnmorska att hon rörde sig lite... Barnmorska svarade men visst rör hon sig ibland och påtalade att det är trängre på slutet. Jag svarade att hon rör på sig ibland... Barnmorskan sa aldrig det jag inte visste att barnet ska röra sig ofta... Jag har skrivit ett gammalt inlägg om det här.
Jättebra program och hade jag haft denna information när Nora var i magen så tror jag att Nora hade levt. För jag påtalade för min barnmorska att hon rörde sig lite... Barnmorska svarade men visst rör hon sig ibland och påtalade att det är trängre på slutet. Jag svarade att hon rör på sig ibland... Barnmorskan sa aldrig det jag inte visste att barnet ska röra sig ofta... Jag har skrivit ett gammalt inlägg om det här.
lördag 18 juni 2011
Elaka kommentarer av läsare
Jag blir så väldigt upprörd över att det finns så många som är elaka mot de som bloggar om svåra saker.
Jag läser dels i Bloggen om Wilda, Wilda är en flicka med trisomi 13, att Wildas mamma inte orkar blogga mer pga elaka kommentarer och dels läser jag i Dolce Bambini att hon själv emellanåt får elaka kommentarer och att hon nu läst i en blogg av en som nyligen förlorat barnet i magen och fått elaka kommentarer.
Själv har jag inte drabbats av att okända skrivit till mig. Dock har jag varit med om att några kända skrivit på internet och det tror jag gör ännu ondare. Jag kommer aldrig heller skriva vad texterna jag fått handlat om för det är den som gjort så mot mig inte värd. Jag har lämnat det bakom mig och i efterhand ångrar jag att jag inte hade förmåga att säga stopp med en gång. Men den jobbiga erfarenheten har lärt mig hur jag ska hantera en sådan situation OM jag skulle råka ut igen. Jag kommer aldrig mer att börja diskutera med någon som ifrågasätter hur sorgbearbetning går till eller diskuterar döda barn med mig på ett sätt som sårar mig. Jag kommer alltid hädanefter vänligt meddela att "nej, sluta du sårar mig med din kommentar". Jag tänker inte lägga tid på att försöka få den som är elak att förstå mig. För den person som lägger ned sin tid på att diskutera på ett otrevligt sätt mår inte bra själv och är inte i kontakt med sina känslor på ett bra sätt. En sådan person är inte mogen att försöka förstå och bete sig på ett vänligt sätt.
Jag läser dels i Bloggen om Wilda, Wilda är en flicka med trisomi 13, att Wildas mamma inte orkar blogga mer pga elaka kommentarer och dels läser jag i Dolce Bambini att hon själv emellanåt får elaka kommentarer och att hon nu läst i en blogg av en som nyligen förlorat barnet i magen och fått elaka kommentarer.
Själv har jag inte drabbats av att okända skrivit till mig. Dock har jag varit med om att några kända skrivit på internet och det tror jag gör ännu ondare. Jag kommer aldrig heller skriva vad texterna jag fått handlat om för det är den som gjort så mot mig inte värd. Jag har lämnat det bakom mig och i efterhand ångrar jag att jag inte hade förmåga att säga stopp med en gång. Men den jobbiga erfarenheten har lärt mig hur jag ska hantera en sådan situation OM jag skulle råka ut igen. Jag kommer aldrig mer att börja diskutera med någon som ifrågasätter hur sorgbearbetning går till eller diskuterar döda barn med mig på ett sätt som sårar mig. Jag kommer alltid hädanefter vänligt meddela att "nej, sluta du sårar mig med din kommentar". Jag tänker inte lägga tid på att försöka få den som är elak att förstå mig. För den person som lägger ned sin tid på att diskutera på ett otrevligt sätt mår inte bra själv och är inte i kontakt med sina känslor på ett bra sätt. En sådan person är inte mogen att försöka förstå och bete sig på ett vänligt sätt.
onsdag 15 juni 2011
Årsdag nummer fyra
Vi har varit på semester i 2,5 veckor och lika länge har jag inte rört vid en dator och jag upptäckte att det var väldigt skönt med en frånvaro av dator! Även om jag saknade att läsa bloggar och saknar att skriva själv. Om jag lyser med min frånvaro denna sommar så beror det på att jag inte prioriterar datorn. Men jag kommer tillbaka, jag har många tankar kvar att skriva ned..
Årsdag 4 var bra. Vårt lilla hjärta skulle ha fyllt fyra år den 29 maj. Eftersom vi var bortresta så åkte vi till en för oss "okänd" minneslund och tände ett ljus, jag, min man, storebror och lillebror. På kvällen tog vi hämtmat med våra vänner som vi hälsade på hos. Våra vänner sa fina ord om Nora och tände ljus innan vi åt. Det uppskattade vi mycket.
På årsdagen skrev jag dessa rader i min Facebook-status
Ett tips till anhöriga som jag nämnt förut är att höra av sig med ett sms eller så för det betyder mycket! Eller en blomma alternativt sätta in pengar till ett välgörande ändamål.
Jag läste i en annan blogg här om hur livet är efter döden. Jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Det har tagit tid men jag har kommit vidare efter döden. Men jag lever med döden närvarande på sidan om. Med det menar jag min dotter finns med mig hela tiden inom mig på ett så fint sätt. Jag är starkare men ändå skörare. Starkare på det sätt att små banala problem ägnar jag inte tid. Skörare på det sätt att jag fortfarande kan hamna i en svacka ibland. Men det går allt lättare att ta sig upp igen. Skörare även på det sätt att jag vågar prata med andra om svåra saker de genomgått/genomgår oftare än i mitt "tidigare" liv. Det tycker jag om att jag vågar det.
För att sammanfatta de tidigare årsdagarna ur minnet är det så här jag blickar tillbaka på dem:
Årsdag 1: kände jag en stor, stor, stor tacksamhet över en livs levande lillebror som då var 1,5 månad. Samtidigt hade jag hoppats på att fler i vår omgivning hade hört av sig på Noras 1-årsdag för det hade jag verkligen uppskattat då. För det var så dubbelt att uppleva allt med lillebror ett år senare som vi missade med Nora året innan. Mitt hjärta skrek efter båda bebisar men fick bara ha en. Omgivningen agerade i mångt och mycket som att "allt" ordnat sig och för mig var det kaos bland känslorna. Det var amningshormoner, lättnad att ha fått en levande bebis, glädje över att storebror fått en levande bebis, rädsla att lillebror skulle sluta andas mm. Men allt skulle vara "normalt" och bra utåt...
Årsdag 2: Den är den årsdag som har varit jobbigast hittills. Det kom dessutom som en överraskning då jag trodde att den skulle vara lättare än 1-årsdagen. Jag tror att det beror på att jag inte hann med att sörja och ta in allt innan 1-årsdagen, eftersom jag stor del av året varit gravid och haft all oro kring om det skulle bli en till begravning (då risken 30 procent att moderkakan skulle en tredje gång). Men när jag bearbetat detta så dröjde det ca tre månader till innan jag börjat känna att livet var någorlunda normalt och att jag landat lite.
Årsdag 3: Den var fin, vi hade en mysig familjedag på Spädbarnsfondens familjehelg som sammanföll med årsdagen. Att möta många i samma sits på Noras årsdag var speciellt. Att känna samhörighet med de andra familjerna på hennes dag var väldigt fint. Det är svårt att beskriva. Alla vi som tillhör dessa familjer hade helst sluppit denna samhörighet. Alla hade vi velat ha våra saknade barn hos oss. Men det är en styrka att möta varandra tillsammans ta sig igenom saknaden. Att även kunna dela glädjen över sina saknade barn med andra som förstår den glädje man känner. För vi känner en enorm kärlek, är stolta och känner glädje över barnen vi saknar även om de inte fick leva med oss. Denna kärlek, stolthet och glädje bär vi inom oss och allra helst skulle vi vilja ha en skylt på oss där det stod "jag bär ett barn i mitt hjärta också". Men vi känner också en massa annat - sorg, smärta, avundsjuka på andra, ilska, sårbarhet. Att möta alla människor som också har genomgått förlusten av sitt barn på Noras årsdag var väldigt känslosamt. Men väldigt fint och gav mycket.
Det är först på hösten efter 3-årsdagen som det verkligen känts som att livet känns riktigt bra psykiskt sett. Det tog så lång tid att verkligen komma i kapp. Jag har två småkillar, en man, mina fina människor som deltar i mina samtalsträffar och att försöka ha ett övrigt socialt liv ibland. Samt ett heltidsjobb att sköta... Så ja livet är ett pussel...
Nu tog tiden slut. Måste hänga tvätt efter resan.
Årsdag 4 var bra. Vårt lilla hjärta skulle ha fyllt fyra år den 29 maj. Eftersom vi var bortresta så åkte vi till en för oss "okänd" minneslund och tände ett ljus, jag, min man, storebror och lillebror. På kvällen tog vi hämtmat med våra vänner som vi hälsade på hos. Våra vänner sa fina ord om Nora och tände ljus innan vi åt. Det uppskattade vi mycket.
På årsdagen skrev jag dessa rader i min Facebook-status
Jag fick 14 kommentarer och 9 gilla av mina 85 vänner. Det värmde verkligen och gjorde mig glad. Ännu gladare hade jag blivit om fler vågat gilla. Men det är väl det att våga gilla en sådan status... För Noras dag är alltid en dag som är extra känslofylld. Det är så svårt att beskriva exakt hur det känns den dagen, för känslorna ändras för varje år. Jag har inte haft facebook tidigare år så detta var första gången jag själv uppmärksammade min omgivning på hennes årsdag. Så då värmer det mycket att få respons. Det finns de som hörde av sig ändå (utan att ha blivit uppmärksammade på facebook) och det värmer alldeles extra.
Ett tips till anhöriga som jag nämnt förut är att höra av sig med ett sms eller så för det betyder mycket! Eller en blomma alternativt sätta in pengar till ett välgörande ändamål.
Jag läste i en annan blogg här om hur livet är efter döden. Jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Det har tagit tid men jag har kommit vidare efter döden. Men jag lever med döden närvarande på sidan om. Med det menar jag min dotter finns med mig hela tiden inom mig på ett så fint sätt. Jag är starkare men ändå skörare. Starkare på det sätt att små banala problem ägnar jag inte tid. Skörare på det sätt att jag fortfarande kan hamna i en svacka ibland. Men det går allt lättare att ta sig upp igen. Skörare även på det sätt att jag vågar prata med andra om svåra saker de genomgått/genomgår oftare än i mitt "tidigare" liv. Det tycker jag om att jag vågar det.
För att sammanfatta de tidigare årsdagarna ur minnet är det så här jag blickar tillbaka på dem:
Årsdag 1: kände jag en stor, stor, stor tacksamhet över en livs levande lillebror som då var 1,5 månad. Samtidigt hade jag hoppats på att fler i vår omgivning hade hört av sig på Noras 1-årsdag för det hade jag verkligen uppskattat då. För det var så dubbelt att uppleva allt med lillebror ett år senare som vi missade med Nora året innan. Mitt hjärta skrek efter båda bebisar men fick bara ha en. Omgivningen agerade i mångt och mycket som att "allt" ordnat sig och för mig var det kaos bland känslorna. Det var amningshormoner, lättnad att ha fått en levande bebis, glädje över att storebror fått en levande bebis, rädsla att lillebror skulle sluta andas mm. Men allt skulle vara "normalt" och bra utåt...
Årsdag 2: Den är den årsdag som har varit jobbigast hittills. Det kom dessutom som en överraskning då jag trodde att den skulle vara lättare än 1-årsdagen. Jag tror att det beror på att jag inte hann med att sörja och ta in allt innan 1-årsdagen, eftersom jag stor del av året varit gravid och haft all oro kring om det skulle bli en till begravning (då risken 30 procent att moderkakan skulle en tredje gång). Men när jag bearbetat detta så dröjde det ca tre månader till innan jag börjat känna att livet var någorlunda normalt och att jag landat lite.
Årsdag 3: Den var fin, vi hade en mysig familjedag på Spädbarnsfondens familjehelg som sammanföll med årsdagen. Att möta många i samma sits på Noras årsdag var speciellt. Att känna samhörighet med de andra familjerna på hennes dag var väldigt fint. Det är svårt att beskriva. Alla vi som tillhör dessa familjer hade helst sluppit denna samhörighet. Alla hade vi velat ha våra saknade barn hos oss. Men det är en styrka att möta varandra tillsammans ta sig igenom saknaden. Att även kunna dela glädjen över sina saknade barn med andra som förstår den glädje man känner. För vi känner en enorm kärlek, är stolta och känner glädje över barnen vi saknar även om de inte fick leva med oss. Denna kärlek, stolthet och glädje bär vi inom oss och allra helst skulle vi vilja ha en skylt på oss där det stod "jag bär ett barn i mitt hjärta också". Men vi känner också en massa annat - sorg, smärta, avundsjuka på andra, ilska, sårbarhet. Att möta alla människor som också har genomgått förlusten av sitt barn på Noras årsdag var väldigt känslosamt. Men väldigt fint och gav mycket.
Det är först på hösten efter 3-årsdagen som det verkligen känts som att livet känns riktigt bra psykiskt sett. Det tog så lång tid att verkligen komma i kapp. Jag har två småkillar, en man, mina fina människor som deltar i mina samtalsträffar och att försöka ha ett övrigt socialt liv ibland. Samt ett heltidsjobb att sköta... Så ja livet är ett pussel...
Nu tog tiden slut. Måste hänga tvätt efter resan.
lördag 28 maj 2011
En fin text
"Vår Trädgårdsmästare har planterat hela sin enorma trädgård full av de allra vackraste blommor, i alla tänkbara färger och fantasifulla utföranden. Var och en är skön på sitt sätt, och passar så bra in i sitt sammanhang, just där han tänkt ut att den skulle planteras för att komplettera helheten.
Jag älskar att vara i min Mästares Trädgård och bara njuta av allt det vackra och känna lukten av nyutslagna blommor! Har aldrig sett Trädgårdsmästaren, även om jag längtat ofta! Han måste älska trädgårdsarbete och vara mycket vacker själv! Bara en kärleksfull Trädgårdsmästare kan få till något så underbart!
Fast ibland kan jag se fotavtryck och vissa spår efter Honom. Spåren är de plockade blommorna!
Han verkar plocka sparsamt, men dock regelbundet. Alla typer av blommor verkar Han gilla att plocka. Fast jag förstår inte när Han plockar knoppande blommor. Förstår visserligen att Han vill plocka in dessa blommor och ha dem på nära håll. Men det gör så ont att se hur just den knoppade blomman gapar tomt i sin del av Trädgården.
Han verkar plocka sparsamt, men dock regelbundet. Alla typer av blommor verkar Han gilla att plocka. Fast jag förstår inte när Han plockar knoppande blommor. Förstår visserligen att Han vill plocka in dessa blommor och ha dem på nära håll. Men det gör så ont att se hur just den knoppade blomman gapar tomt i sin del av Trädgården.
Men jag vet att det ju är Hans trädgård och att Han har full koll på helheten, som ju inte jag alls har. Litar på att Han älskar sina blommor eftersom Han är så omsorgsfull och noga med allting.
Käre Trädgårdsmästare, låt mig få komma till dig, när min tid i Trädgården är slut. Jag vill vara där alla dina kära o vackra blommor finns i evigt förvar. För jag har läst i din Trädgårdsbok att där kan inga blommor dö.
Men hjälp oss som är kvar, att pryda Din trädgård och vara så vackra för varandra att det känns meningsfullt att vänta på att du plockar mig med."
Okänd
Jag hittade denna som kommentar i en annan blogg någon gång. Så författaren är okänd (för mig i alla fall).
onsdag 25 maj 2011
Så närmar sig 29 maj - den fjärde årsdagen
Nu på söndag 29 maj är det fyra år sedan Nora föddes. Ibland känns det väldigt avlägset nästan (men bara nästan!) som att "har det hänt oss, var vi med om henne?" Ibland är det finns allt kring henne så nära i minnet att det känns som nyss.
Idag är det den 25 maj, vilket var den dagen då hon var beräknad att födas för fyra år sedan. För fyra år sedan fanns hon i min mage livs levande och alldeles redo för världen, men sedan lossnade moderkakan troligtvis den 26 maj. Dessa dagar är alltid lite extra jobbiga. Men detta år har vi faktiskt gjort något alldeles speciellt som gjort oss glada.
Just idag den 25 maj har vi skrivit kontrakt för en sommarstuga och vi är så lyckliga för det!
Så nu känns det som att jag kommer att minnas den 25 maj som en rolig dag också.
På söndag den 29 maj hedrar vi Noras minne på hennes födelsedag med en mysig dag. Snart skulle hon ha fyllt fyra om hon funnits här, lilla hjärtat.
Idag är det den 25 maj, vilket var den dagen då hon var beräknad att födas för fyra år sedan. För fyra år sedan fanns hon i min mage livs levande och alldeles redo för världen, men sedan lossnade moderkakan troligtvis den 26 maj. Dessa dagar är alltid lite extra jobbiga. Men detta år har vi faktiskt gjort något alldeles speciellt som gjort oss glada.
Just idag den 25 maj har vi skrivit kontrakt för en sommarstuga och vi är så lyckliga för det!
Så nu känns det som att jag kommer att minnas den 25 maj som en rolig dag också.
På söndag den 29 maj hedrar vi Noras minne på hennes födelsedag med en mysig dag. Snart skulle hon ha fyllt fyra om hon funnits här, lilla hjärtat.
tisdag 17 maj 2011
Writer award
Jag har fått en Writer award av en annan Sandra (Troys mamma) med bloggen Själar säger aldrig farväl
Tack så mycket för den. Det värmde mycket att få en sådan award.
Jag ser vilka Sandra har nominerat i hennes inlägg här och de bloggarna är också bloggar jag följer. Jag väljer andra så att det är fler som uppmärksammas och som får en award.
Fick tre änglar till låns för ett ögonblick (Elsies, Emelies och Williams mamma)
Tonci (Andors mamma)
Maria Engin (Hayats mamma)
Änglamor till Emanuel
Tildas mamma
Sedan har jag flera till i min lista här bredvid. Jag beundrar er alla och tittar till er emellanåt allihop.
Tack så mycket för den. Det värmde mycket att få en sådan award.
Jag ser vilka Sandra har nominerat i hennes inlägg här och de bloggarna är också bloggar jag följer. Jag väljer andra så att det är fler som uppmärksammas och som får en award.
Fick tre änglar till låns för ett ögonblick (Elsies, Emelies och Williams mamma)
Tonci (Andors mamma)
Maria Engin (Hayats mamma)
Änglamor till Emanuel
Tildas mamma
Sedan har jag flera till i min lista här bredvid. Jag beundrar er alla och tittar till er emellanåt allihop.
onsdag 11 maj 2011
En insikt av en vän som värmde
Jag läser i en annan blogg lillaangelyne om att hon fått en kommentar att det var tur att barnet dog tidigt och inte senare.
Jag har en vän som sa precis det motsatta till mig efter att hon själv fick sitt första barn, hennes barn föddes ett halvår efter Nora. Då när hon själv fick lyckan att få ett levande barn insåg hon att vi hade uppskattat några timmar/dagar/ett par år med Nora och inte att det var bäst att hon dog tidigt, vilket hon tänkte, men tack och lov INTE sa till mig. Jag är så innerligt glad dels att min vän hade insikt att inte säga en sådan sak och att hon sedan berättade att hon hade kommit till en annan insikt. Det kallar jag för en vacker insida. Jag uppskattade verkligen att hon delade med sig av sina tankar och att hon faktiskt förstod att vi hade uppskattat att få ha Nora i livet ett tag jämfört med att aldrig få se henne levande.
Jag hade uppskattat minuter med Nora, tänk att få se henne röra sig och att få se hennes ögon. Lilla hjärtat mitt, tänk om vi hade fått en liten tid utanför magen tillsammans!
Jag har en vän som sa precis det motsatta till mig efter att hon själv fick sitt första barn, hennes barn föddes ett halvår efter Nora. Då när hon själv fick lyckan att få ett levande barn insåg hon att vi hade uppskattat några timmar/dagar/ett par år med Nora och inte att det var bäst att hon dog tidigt, vilket hon tänkte, men tack och lov INTE sa till mig. Jag är så innerligt glad dels att min vän hade insikt att inte säga en sådan sak och att hon sedan berättade att hon hade kommit till en annan insikt. Det kallar jag för en vacker insida. Jag uppskattade verkligen att hon delade med sig av sina tankar och att hon faktiskt förstod att vi hade uppskattat att få ha Nora i livet ett tag jämfört med att aldrig få se henne levande.
Jag hade uppskattat minuter med Nora, tänk att få se henne röra sig och att få se hennes ögon. Lilla hjärtat mitt, tänk om vi hade fått en liten tid utanför magen tillsammans!
Hjärtekatt
Jag har nu beställt material för att kunna virka en hjärtekatt.
Finns att läsa om projektet på följande länk: Hjärtekatt.
Återkommer med bild när jag gjort den klart. Det kan dröja då det är många år sedan jag virkade!
100 katter som var målet är redan klara, fantastiskt!
Nu virkas det 100 till!
Virka du med :)!
Finns att läsa om projektet på följande länk: Hjärtekatt.
Återkommer med bild när jag gjort den klart. Det kan dröja då det är många år sedan jag virkade!
100 katter som var målet är redan klara, fantastiskt!
Nu virkas det 100 till!
Virka du med :)!
tisdag 10 maj 2011
Tänkvärt kring sorg - tips till omgivningen
Ursäkta frånvaron från bloggen. Men det har varit så fina dagar utomhus om kvällarna.
Jag läste igår ett väldigt bra inlägg hos Annica (som väntar syskon till sina tvillingflickor som de mist, så underbart att de väntar ett syskon och jag håller tummar och tår för dem!).
Inlägget har titeln "Det är svårt med sorg" och beskriver hennes tankar kring omgivningen och sorg.
Jag kan instämma i hennes ord helt och hållet.
Så jag tipsar omgivningen att läsa hennes inlägg!
Jag skulle vilja skriva om detta jag med men jag hinner inte just nu. Men jag ska ha det i minnet.
Jag läste igår ett väldigt bra inlägg hos Annica (som väntar syskon till sina tvillingflickor som de mist, så underbart att de väntar ett syskon och jag håller tummar och tår för dem!).
Inlägget har titeln "Det är svårt med sorg" och beskriver hennes tankar kring omgivningen och sorg.
Jag kan instämma i hennes ord helt och hållet.
Så jag tipsar omgivningen att läsa hennes inlägg!
Jag skulle vilja skriva om detta jag med men jag hinner inte just nu. Men jag ska ha det i minnet.
lördag 30 april 2011
Träning är lättare numera
Nu ska jag ut på och löpträna. Jag har bestämt mig för att återigen träna till Lidingöloppet för tredje året i rad. Första gången var 2009 då var målet att ta mig runt de 3 kuperade milen (hade bara sprungit sammanlagt 6-7 mil innan förutom lite annan träning i grunden). Jag gick stora delar av loppet och tog mig runt på 4.05. Förra året tränade jag lite mer (15 mil löpning samt cykling 8 mil i veckan då jag cyklar 8,3 km till och från jobbet) och tog mig runt på 3.39. I år ska jag följa detta träningsprogram här att klara loppet på 3 timmar samt cykla till och från jobbet, dvs 8 mil i veckan. Det är ett mål att klara det på 3 timmar, men främsta målet är att förbättra tiden igen. Löpning är något som känns mycket lättare i livet efter döden. Jag känner att "hur svårt och tungt det än är har jag genomgått något värre så lite pinad i med löpning är ingenting" och det känns som en styrka jag har när jag är ute och springer. En styrka som jag inte hade innan. Då var det jobbigt att ta på sig träningsskorna. Jag försöker vända förlusten till positiva sidor som uppkommit och detta är en.
torsdag 28 april 2011
Ett rikare liv
Jag känner att den glädje jag har idag är annorlunda och på mycket mer riktig än innan våra förluster av Nora och mina svärföräldrar. Jag kan visserligen inte veta hur jag var innan. De tankarna slår mig också ibland. "Att vad i hela friden tänkte jag på förut?" För numera och det senaste åren har jag ägnat tankarna åt så mycket som jag aldrig tidigare reflekterat över. Tankar är verkligen något som är konstigt. Alla har tankar om saker. Andra människors tankar är numera något som intresserar mig mycket. Tankar om livet och allt där i kring. Framförallt människor som delar med sig av sina inre tankar är intressant och det gillar jag mycket. Men självklart inte i alla ögonblick och hela tiden. Men att kunna det när det passar. Det gillar jag hos människor.
Jag känner verkligen mycket mer glädje för små vardagliga saker numera. Jag tar vara på de små stunderna som jag annars inte skulle tänkt på så mycket och inte uppskattat på samma sätt. Jag är mer närvarande i det jag gör och mår på många sätt bättre nu. Men det har kostat, det har kostat mycket. Mycket tankar, tårar, ilska, frustration och fortfarande bearbetar jag Nora emellanåt och det kommer jag att få göra det livet ut. Hon finns där i bakrunden i våra liv.
Vi har varit med om att förlora vår dotter
Vi kan dock inte förlora att vi har varit med om vår dotter.
Därmed kan vi aldrig helt förlora vår dotter helt och hållet.
Hon finns där hela tiden i bakgrunden, i mitt sinne och i mitt hjärta.
Hon har format mig till den jag är nu.
Hon fortsätter forma mig genom livet.
Hon har gjort att jag är mer rädd om mig själv.
Hon har gjort att jag är månar mer om andra.
Livet är vackrare nu när jag bär henne i mitt hjärta.
Livet är skörare och därför känner jag att livet har blivit rikare.
Jag försöker inte gömma min saknad utan bearbetar den hela tiden. Hon har på många sätt gjort mig till en bättre människa och det är de delarna av mig som hon har gjort bättre som jag försöker att lägga fokus på. Jag försöker vara den hon format mig till att vara. Jag känner att hon har gjort mig till den person jag vill vara. Det är hennes gåva till mig. Priset att Nora inte finns hos oss är så klart alldeles på tok för högt. Det har kostat mig massor att komma ända hit till den jag är idag och hur jag mår idag.
Jag känner verkligen ofta mycket glädje över lillebror. På ett annat sätt än jag hade gjort om Nora hade levt. För hade hon levt hade jag tagit mina två levande barn mycket mer för givet. Nu tar jag inte mina två levande barn för givet.
Mitt liv är i övrigt mycket annorlunda än det hade varit utan att ha varit med om Nora. Jag hade aldrig träffat alla jag träffar via Spädbarnsfonden, aldrig läst bloggar av dem som förlorat barn. Aldrig pratat om svåra samtalsämnen med människor jag inte känner så bra, vilket jag kan nu och gör nu vilket jag märker att människor jag gör det med uppskattar. Det har jag faktiskt tänkt skriva om! De möten jag har haft med andra som upplevt helt andra svårigheter i livet än de jag gått igenom och om de samtal jag haft. Givetvis utan att lämna ut exakt vad som sagts.
Nu i dagarna har jag fått flera bebisnyheter från lite olika håll och kanter och det är så underbart med små bebisar som kommer ut och lever.
tisdag 26 april 2011
Glädje under påsken
Vi har varit på en weekend i Göteborg, vår familj, dvs våra pojkar, jag och min man. Vi bodde fyra nätter på ett vandrarhem. Samma morgon som vi checkar ut stoppar en dam i 65-års åldern mig. Hon hade bott i rummet bredvid oss. Hon tackade flera gånger för alla skratt från våra barn under morgonen och gårdagskvällen. Så underbart. Vi hade gjort hennes vistelse gladare och hon vår med sin fina kommentar. Hon hade själv fyra barn och fem barnbarn.
Vi som hade hyschat på barnen när de var som mest högljudda och så bodde vi bredvid en som uppskattade deras busande och skratt.
Jag tänkte på detta under gårdagen visst borde skratt och bus av barn vara tillåtet före 22 på kvällen och efter 08.00 på morgonen? Det var inom dessa tider våra barn levde om. Så hädanefter ska jag inte säga åt mina barn om de lever om då. Ändå tänkte jag innan denna dam stoppade mig att undrar om vi hade stört någon.
Hur som helst så ska jag komma ihåg henne och om någon annan som bor nära oss klagar så ska jag berätta om henne samt säga att om man bor på ett vandrarhem så är det bäst att man klarar av lite ljud. Om man inte gör det så kan man välja ett annat sätt att bo.
Visst måste mina levande barn få föra lite liv?
Vi hade en underbar påsk i Göteborg. Där var det sommarvärme och så vacker med alla blommande träd. Vi hann med en massa mysiga och roliga saker. Universeum två dagar, Robert Gustafsson (varsin dag för oss vuxna), Liseberg en dag, promenad i Slottsskogen, Naturhistoriska, Maritiman, god mat, sällskapsspel på vandrarhemmet och glada barn och föräldrar.
Ibland när jag ser en familj med en pojke i Elias ålder med en lillasyster som är äldre än Vilmer kan jag undra hur livet hade varit om Nora hade funnits här hos oss. Men då hade inte fina, älskade Vilmer, vår busiga och underbara lillebror varit här. Hur jag än tänker går tankarna inte ihop. Saknaden kommer alltid finnas och det är bara att leva med saknaden vid sidan om vårt vanliga familjeliv. Leva med att jag ibland undrar hur Nora och storebror Elias hade busat. Tankarna går bättre att handskas med ju längre tid som går. Men tankarna kommer alltid att dyka upp ibland, speciellt när vi är på semester och ser andra semestrande familjer.
Jag är så fantastiskt lycklig över att våra barn har varandra att busa med för utan ett levande syskon hade damen aldrig kunnat säga sin fina kommentar. Det var min skräck sommaren för fyra år sedan när vi precis mist Nora att vi aldrig skulle få uppleva ett busande syskonpar. Vi hade lyckan att bara behöva vänta till sommaren där på när Vilmer hade kommit till oss. Det är jag så glad över. Men fattas det gör hon ändå, lilla hjärtat. Men vi har våra två busande fina pojkar och dem är vi så rädda om och så tacksamma över varje dag.
Det jag tar med mig från denna helg är att jag också ska försöka säga liknande kommentarer till okända och inte bara tänka dem!
Vi som hade hyschat på barnen när de var som mest högljudda och så bodde vi bredvid en som uppskattade deras busande och skratt.
Jag tänkte på detta under gårdagen visst borde skratt och bus av barn vara tillåtet före 22 på kvällen och efter 08.00 på morgonen? Det var inom dessa tider våra barn levde om. Så hädanefter ska jag inte säga åt mina barn om de lever om då. Ändå tänkte jag innan denna dam stoppade mig att undrar om vi hade stört någon.
Hur som helst så ska jag komma ihåg henne och om någon annan som bor nära oss klagar så ska jag berätta om henne samt säga att om man bor på ett vandrarhem så är det bäst att man klarar av lite ljud. Om man inte gör det så kan man välja ett annat sätt att bo.
Visst måste mina levande barn få föra lite liv?
Vi hade en underbar påsk i Göteborg. Där var det sommarvärme och så vacker med alla blommande träd. Vi hann med en massa mysiga och roliga saker. Universeum två dagar, Robert Gustafsson (varsin dag för oss vuxna), Liseberg en dag, promenad i Slottsskogen, Naturhistoriska, Maritiman, god mat, sällskapsspel på vandrarhemmet och glada barn och föräldrar.
Ibland när jag ser en familj med en pojke i Elias ålder med en lillasyster som är äldre än Vilmer kan jag undra hur livet hade varit om Nora hade funnits här hos oss. Men då hade inte fina, älskade Vilmer, vår busiga och underbara lillebror varit här. Hur jag än tänker går tankarna inte ihop. Saknaden kommer alltid finnas och det är bara att leva med saknaden vid sidan om vårt vanliga familjeliv. Leva med att jag ibland undrar hur Nora och storebror Elias hade busat. Tankarna går bättre att handskas med ju längre tid som går. Men tankarna kommer alltid att dyka upp ibland, speciellt när vi är på semester och ser andra semestrande familjer.
Jag är så fantastiskt lycklig över att våra barn har varandra att busa med för utan ett levande syskon hade damen aldrig kunnat säga sin fina kommentar. Det var min skräck sommaren för fyra år sedan när vi precis mist Nora att vi aldrig skulle få uppleva ett busande syskonpar. Vi hade lyckan att bara behöva vänta till sommaren där på när Vilmer hade kommit till oss. Det är jag så glad över. Men fattas det gör hon ändå, lilla hjärtat. Men vi har våra två busande fina pojkar och dem är vi så rädda om och så tacksamma över varje dag.
Det jag tar med mig från denna helg är att jag också ska försöka säga liknande kommentarer till okända och inte bara tänka dem!
måndag 18 april 2011
Fina mammor på frukost hos mig
Igår bjöd jag hem fem fina mammor på frukost, fina mammor till barn som de bär i hjärtat och några har även barn i livet.
Men det är inte lätt att få ihop det en dag då alla kan. Så frukost en söndagmorgon var en bra tidpunkt, nästan alla kunde komma. För hur ofta är man bortbjuden en söndag klockan tio?
Våra samtalsträffar är alltid bra att vara på men det var trevligt att träffa de fina mammorna utanför samtalsträff.
Så mycket glädje att se två bebisar igår utanför magen! Två livs levande fina bebisar - det är Lycka!
Nästa gång vi gör en liknande träff är det ytterligare bebisar anlända.
Men det är inte lätt att få ihop det en dag då alla kan. Så frukost en söndagmorgon var en bra tidpunkt, nästan alla kunde komma. För hur ofta är man bortbjuden en söndag klockan tio?
Våra samtalsträffar är alltid bra att vara på men det var trevligt att träffa de fina mammorna utanför samtalsträff.
Så mycket glädje att se två bebisar igår utanför magen! Två livs levande fina bebisar - det är Lycka!
Nästa gång vi gör en liknande träff är det ytterligare bebisar anlända.
lördag 16 april 2011
Prat om graviditeter på fikarasten
Prat om graviditeter är ett samtalsämne som kommer upp på fikarasten emellanåt när någon ska få ett barnbarn, eller någon på jobbet som ska ha barn eller ibland kommer det bara upp.
Det är fortfarande några som inte vet att jag har gått igenom tre graviditeter på mitt jobb som jag haft i drygt ett år. Eftersom det finns sådana jag inte lärt känna så mycket då vi är en stor arbetsplats och några som nyss varit just barnlediga... Denna vecka kom samtalsämnet upp kring graviditetsillamående och andra krämpor som man kan få. En del hade varit så illamående att ett till barn inte blev aktuellt och så vidare. Eller om illamående kan vara kopplat till könet på barnet.
Jag blir tyst då jag inte kan säga att jag mått bra alla graviditeter och haft olika kön, för att vi har två pojkar vet nog de flesta...
Har ni som själva varit i denna sits några bra tips?
Tips på ett smidigt sätt att kunna delta i sådana här diskussioner utan att det blir konstigt.
Jag får för mig att om jag säger något om mina graviditeter att folk påminns om att det faktiskt är mest "synd" om mig. Att deras foglossning, ryggvärk, illamående mm är futtigt att klaga på. "Synd om mig"-prat är verkligen inte något jag vill hamna i alls. Men jag önskar att jag också "fick" prata om mina graviditeter på¨ett naturligt sätt, för de är helt naturliga för mig. Även om de inte är det för andra.
För något år sedan var jag på en fest där det var en gravid tjej som t o m blivit inlagd med dropp för att hon mådde så illa. Hon hade det så hela graviditeten. Jag visste inte detta och tal om fler barn kom upp. Hon hade precis sagt att detta barn blir det sista (hon hade ett sedan innan). Jag säger att "det kanske känns så nu när du snart ska få bebisen". Hon sa då väldigt surt till mig som det var att hon mått så enormt dåligt båda sina graviditeter och blivit inlagd att hon inte skulle orka igen. Jag svarade bara "okej då förstår jag" och sa inte något om mina graviditeter. För jag ville inte "slänga det i ansiktet" på en höggravid person jag nyss träffat att jag faktiskt genomgått något svårare. Jag kunde riktigt känna hur sårad hon kände sig. Jag kände mig sårad över att känna mig "skyldig" till att ha sårat henne, för jag skulle gärna byta sits. Hon har i alla fall fått sina två barn levande. Detta kunde jag så klart inte säga, utan jag fick sitta där och känna att jag var den som hade varit klumpig. Även om jag vet att om hon hade vetat vad jag fått vara med om så hade hon sett vår konversation på ett annat sätt och vi hade inte sårat varandra.
Ibland är det extra tungt att vara en som mig som inte är som de flesta andra...
Det är dock lättare att hantera numera men ändå skulle jag vilja komma på ett bra knep att inte förstöra lyckan med graviditetsprat. Men lösningen kanske är att vara tyst? Eller vad säger ni som också mist barn?
Det är fortfarande några som inte vet att jag har gått igenom tre graviditeter på mitt jobb som jag haft i drygt ett år. Eftersom det finns sådana jag inte lärt känna så mycket då vi är en stor arbetsplats och några som nyss varit just barnlediga... Denna vecka kom samtalsämnet upp kring graviditetsillamående och andra krämpor som man kan få. En del hade varit så illamående att ett till barn inte blev aktuellt och så vidare. Eller om illamående kan vara kopplat till könet på barnet.
Jag blir tyst då jag inte kan säga att jag mått bra alla graviditeter och haft olika kön, för att vi har två pojkar vet nog de flesta...
Har ni som själva varit i denna sits några bra tips?
Tips på ett smidigt sätt att kunna delta i sådana här diskussioner utan att det blir konstigt.
Jag får för mig att om jag säger något om mina graviditeter att folk påminns om att det faktiskt är mest "synd" om mig. Att deras foglossning, ryggvärk, illamående mm är futtigt att klaga på. "Synd om mig"-prat är verkligen inte något jag vill hamna i alls. Men jag önskar att jag också "fick" prata om mina graviditeter på¨ett naturligt sätt, för de är helt naturliga för mig. Även om de inte är det för andra.
För något år sedan var jag på en fest där det var en gravid tjej som t o m blivit inlagd med dropp för att hon mådde så illa. Hon hade det så hela graviditeten. Jag visste inte detta och tal om fler barn kom upp. Hon hade precis sagt att detta barn blir det sista (hon hade ett sedan innan). Jag säger att "det kanske känns så nu när du snart ska få bebisen". Hon sa då väldigt surt till mig som det var att hon mått så enormt dåligt båda sina graviditeter och blivit inlagd att hon inte skulle orka igen. Jag svarade bara "okej då förstår jag" och sa inte något om mina graviditeter. För jag ville inte "slänga det i ansiktet" på en höggravid person jag nyss träffat att jag faktiskt genomgått något svårare. Jag kunde riktigt känna hur sårad hon kände sig. Jag kände mig sårad över att känna mig "skyldig" till att ha sårat henne, för jag skulle gärna byta sits. Hon har i alla fall fått sina två barn levande. Detta kunde jag så klart inte säga, utan jag fick sitta där och känna att jag var den som hade varit klumpig. Även om jag vet att om hon hade vetat vad jag fått vara med om så hade hon sett vår konversation på ett annat sätt och vi hade inte sårat varandra.
Ibland är det extra tungt att vara en som mig som inte är som de flesta andra...
Det är dock lättare att hantera numera men ändå skulle jag vilja komma på ett bra knep att inte förstöra lyckan med graviditetsprat. Men lösningen kanske är att vara tyst? Eller vad säger ni som också mist barn?
måndag 11 april 2011
Att se saker ur ett annat perspektiv
Igår åt jag hotellfrukost med min kompis och det var så mysigt. Det kan jag göra fler söndagar :).
Min kompis berättade om två som är 35-årsåldern som har dödliga sjukdomar, en där utgången är döden och en där det finns hopp. Barn och äkta hälft som de lämnar efter sig. Usch så tråkigt.
Jag har redan ett annat perspektiv på livet efter våra förluster av dotter och svärföräldrar men att mista en livspartner och barn som blir utan förälder som småbarn är ännu mer orättvist.
Förra veckan började jag höra snacket om de som gnäller över att de väger "5 kg för mycket". Detta prat börjar alltid inför beach-säsongen. Jag får allt svårare för sådant. Det är så att är intaget större än vad man gör av med så pekar vågen uppåt. Det är en enkel ekvation. Det är bara att röra på sin kropp. Det finns de som är sjuka som skulle kunna ge allt för att ha bara ha problemet med lite för många kilon.
Jag ser saker ur ett annat perspektiv... Livet är för kort för att bekymra sig om några kilon. Det är bara att ta på sig träningsskor och ge sig ut på en promenad eller löprunda. Jag bryr mig för övrigt inte ett dugg om en människa väger och prat om vikt när det handlar om några kilon är inte ett ämne för mig. En annan sak om någon lägger om sina vanor och kämpar med många kilon, det är roligt!
Nu ut och cykla med min älskade familj! Det är vår och det är glädje!
Min kompis berättade om två som är 35-årsåldern som har dödliga sjukdomar, en där utgången är döden och en där det finns hopp. Barn och äkta hälft som de lämnar efter sig. Usch så tråkigt.
Jag har redan ett annat perspektiv på livet efter våra förluster av dotter och svärföräldrar men att mista en livspartner och barn som blir utan förälder som småbarn är ännu mer orättvist.
Förra veckan började jag höra snacket om de som gnäller över att de väger "5 kg för mycket". Detta prat börjar alltid inför beach-säsongen. Jag får allt svårare för sådant. Det är så att är intaget större än vad man gör av med så pekar vågen uppåt. Det är en enkel ekvation. Det är bara att röra på sin kropp. Det finns de som är sjuka som skulle kunna ge allt för att ha bara ha problemet med lite för många kilon.
Jag ser saker ur ett annat perspektiv... Livet är för kort för att bekymra sig om några kilon. Det är bara att ta på sig träningsskor och ge sig ut på en promenad eller löprunda. Jag bryr mig för övrigt inte ett dugg om en människa väger och prat om vikt när det handlar om några kilon är inte ett ämne för mig. En annan sak om någon lägger om sina vanor och kämpar med många kilon, det är roligt!
Nu ut och cykla med min älskade familj! Det är vår och det är glädje!
fredag 8 april 2011
Resultat av Spädbarnsfondens undersökning
År 2008 gjordes en webbstudie av Spädbarnsfonden och nu finns första analysen av studien i följande länk: Webbstudie.
Jag tänker återkomma om studien om vad jag själv tycker kring de frågor som de tar upp i analysen. Jag svarade på enkäten 2008 och mina svar borde väl vara lika än idag.
Men nu ska jag hämta min man och vi ska hämta thaimat till kvällen middag.
Jag tänker återkomma om studien om vad jag själv tycker kring de frågor som de tar upp i analysen. Jag svarade på enkäten 2008 och mina svar borde väl vara lika än idag.
Men nu ska jag hämta min man och vi ska hämta thaimat till kvällen middag.
Mysig dag
Idag var jag med Elias och Vilmer på deras förskola idag. Denna vår är Elias sista vår sedan blir det 6-års till hösten. Jag är så glad att jag tog mig tid att vara där idag, för det var väldigt mysigt att få vara med dem en förmiddag. Det var bara nio av arton barn där. Vilmer var veckans kompis och fick hålla i uppropet på samlingen, vilket var roligt. Han var så stolt. Det var så fint att se hur de stora hjälper de små vid matbordet och hur lugnt och skönt de hade det när de åt mat. Jag tror verkligen på blandad avdelning och är så glad att mina barn fått gå två år tillsammans på samma avdelning. Detta var det bästa med denna vecka. Fina barn och fin personal. Jag känner glädje, lycka och tacksamhet över mina älskade barn helt enkelt.
Ibland kommer tanken på hur det hade varit om jag fått ha alla mina tre barn där tillsammans. Tänk om deras syster hade fått vara där med sina bröder. Men det är bara en tanke, jag känner lycka över mina två.
Jag rekommenderar verkligen att ta sig tid att vara med en dag på förskolan. Det var toppen!
Sedan har jag fått en nytt ansvar på jobbet och det har är också spännande att få ha det ansvaret.
Så en bra vecka och nu är det helg.
Ibland kommer tanken på hur det hade varit om jag fått ha alla mina tre barn där tillsammans. Tänk om deras syster hade fått vara där med sina bröder. Men det är bara en tanke, jag känner lycka över mina två.
Jag rekommenderar verkligen att ta sig tid att vara med en dag på förskolan. Det var toppen!
Sedan har jag fått en nytt ansvar på jobbet och det har är också spännande att få ha det ansvaret.
Så en bra vecka och nu är det helg.
tisdag 5 april 2011
Vi uppfattar saker olika - om sorg
Jag gav ett boktips för ett tag sedan "Bara ett andetag bort" och läser nu i en annan blogg av Hannah som har läst samma bok men inte alls gillade författarens sätt att hantera saknaden och sorgen efter sitt barn. Mitt boktips kring denna bok finns här i ett gammalt inlägg. Jag hade inte utvecklat tipset så mycket då jag dels läste boken i augusti 2010 och inte hade den alldeles färskt i minnet. Jag hade inte hade en tanke på att boken skulle kunna ge andra känslor än de jag fick av boken. Jag blev väldigt berörd och kände glädje och värme när jag läste boken.
Med detta vill jag skriva att vi är alla så olika kring våra känslor kring det barn vi har mist
Denna författare skriver på ett annorlunda sätt jämfört med andra böcker och hennes syn på vad som händer när vi dör är väldigt olik min eget sätt att se på döden men jag tyckte ändå om boken väldigt mycket.
Jag läste boken när det hade gått drygt tre år sedan vår dotter dog. Kanske hade jag inte uppskattat hennes sätt att se på sin dotters död när jag var nydrabbad? Jag vet inte, men jag tror ändå att jag hade det .
Med detta vill jag skriva att vi är alla så olika kring våra känslor kring det barn vi har mist
Denna författare skriver på ett annorlunda sätt jämfört med andra böcker och hennes syn på vad som händer när vi dör är väldigt olik min eget sätt att se på döden men jag tyckte ändå om boken väldigt mycket.
Jag läste boken när det hade gått drygt tre år sedan vår dotter dog. Kanske hade jag inte uppskattat hennes sätt att se på sin dotters död när jag var nydrabbad? Jag vet inte, men jag tror ändå att jag hade det .
söndag 3 april 2011
Samtalsträff
I veckan hade jag samtalsträff och det slog mig att jag inte längre tänker flera dagar på vad vi pratade om efter träffarna, vilket är skönt. Från början när jag hade träffarna tog det några dagar att bearbeta samtalen. Dels beror det på att jag själv kommit så pass långt i min bearbetning och dels är jag mer van att höra andras sätt att bearbeta. För varje ny som kommit har det känts lättare att möta saknaden och sorgen för varje förälder/föräldrapar jag mött. Från början var ett nytt besked om att ett nytt barn dött så tungt och varje nytt besked kände jag verkligen hur de drabbade mår och ville inte att fler skulle drabbas. Det vill jag såklart inte nu heller men nu har jag liksom förlikat mig med att det tyvärr händer att barn dör och att jag inte kan rädda barn. Hur som helst är samtalsträffar så bra för det är trots allt så att har man inte varit igenom detta så kan man aldrig förstå. Det är underbart med anhöriga som försöker förstå men att förstå fullt ut det kan man bara göra om man upplevt förlusten själv.
Så jag rekommenderar alla som tvekar att delta i samtalsträff att prova en gång. De allra flesta fortsätter för att det är så bra. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan dem och det gläder mig.
Så jag rekommenderar alla som tvekar att delta i samtalsträff att prova en gång. De allra flesta fortsätter för att det är så bra. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan dem och det gläder mig.
Härlig helg
Vi har varit borta två dagar jag, min man och Elias. Vi hyrde en stuga en natt vid en slalombacke några mil från oss. Vi har åkt slalom och myst i stugan. Vi lämnade den Vilmer med mormor. Nästa år får han också lära sig att åka. Då är han nästan fyra så det blir toppen. Han sov hos mormor för första gången och det gick bara bra. Han ville inte ens prata med oss i telefonen så han hade det bra. Skönt för mitt mammahjärta att alla haft en bra helg. Stora killen tyckte nog också det var mysigt med en helg då han fick all uppmärksamhet.
onsdag 30 mars 2011
På årsdagen
På Din födelsedag
känner vi....
...kärlek
...glädje
...stolthet över att vi fått dig
...närhet
...omtanke
...värme i våra hjärtan
...tacksamhet
...för att skratta tillsammans
...för att kramas
...för att äta gott
...för att skicka upp heliumballonger
...tända ljus hos Dig
...tända ljus hemma
...för att ordna kalas (men har än inte gjort det någongång)
...för att minnas allt fint kring den allt för korta tid vi fick med dig
...saknad efter dig
...sorg men det går lättare för varje år
...att din gåva är att ta vara på livet
... att vi ska ta vara på vår familj
...att du alltid har en plats i vår familj
Det handlar INTE om att fastna i sorg. Det handlar om GLÄDJE och om att hedra minnet av sitt barn. Ett barn som vi bär med oss och minns. Det handlar inte om det svåra och sorgliga. Det handlar om att vi vårdar vårt minne på ett glädjefyllt sätt.
Detta är mitt sätt att beskriva hur jag känner på årsdagen.
Första årsdagen hade vi liksom Änn-Louise precis fått ett syskon. Vi var så lyckliga över det men samtidigt så var det sådana dubbla känslor för våra hjärtan ville ha båda bebisar, vi hade ett barn för lite. Storebror Elias var så stolt över lillebror Vilmer men samtidigt stolt över sin saknade lillasyster. Han sa stolt på förskolan att han hade två bebisar, Nora i himlen och Vilmer hemma. Så kände vi också. Andra årsdagen trodde vi skulle vara lättare men den blev svårare för då hade vi hunnit sörja och ta in allt. Till första årsdagen hade vi inte riktigt hunnit med eftersom graviditeten med Vilmer var så jobbigt psykiskt (att inte veta hur det skulle gå). Tredje årsdagen är den som varit "lättast" och jag tror att det kommer vara så fortsättningsvis. Det var en fin dag som sammanföll med Spädbarnsfondens familjehelg. Vi kommer alltid ha en fin familjedag den dagen. Sedan om våra levande barn har andra planer den dagen när de blir äldre så är det helt okej. Då kan jag och min man ha en fin dag bara vi.
Lindas kämpande är tyvärr över
Vila i frid Linda. Hon fick tyvärr sluta sin kamp igår. Länkade till hennes blogg för någon vecka sedan Linda småbarnsmamma med cancer. Mina tankar har idag varit hos hennes familj. Även om jag inte alls känner henne så känner jag med hennes man och deras fyra små pojkar. Tankarna går till dem som har mist sin mamma och sin livspartner.
Annars har tankarna även funnits hos en annan bloggare med bloggen Älskade ängel och hennes inlägg här som jag kommer att skriva min egen reaktion på senare ikväll. Jag har lämnat en kommentar i upprört tillstånd igår. Men skulle vilja skriva lite mer om detta för det handlar inte om att stanna kvar i sorg. Att fira årsdagen handlar om att ha en fin familjedag till minne av ens fina son/dotter. Men jag återkommer om detta!
Annars har tankarna även funnits hos en annan bloggare med bloggen Älskade ängel och hennes inlägg här som jag kommer att skriva min egen reaktion på senare ikväll. Jag har lämnat en kommentar i upprört tillstånd igår. Men skulle vilja skriva lite mer om detta för det handlar inte om att stanna kvar i sorg. Att fira årsdagen handlar om att ha en fin familjedag till minne av ens fina son/dotter. Men jag återkommer om detta!
måndag 28 mars 2011
Lycka på en måndagkväll
Lycka kan verkligen vara att leka med sina barn på ett lekland som inte är fullt av människor.
Ikväll har vi varit på ett Leos lekland och lekt och ätit middag. Vi var nästan själva vilket var härligt att ha så stora ytor att röra sig fritt på. Barnen strålade av lycka och det gjorde vi med. En sådan enkel men trevlig kväll med min älskade familj gör att jag känner mig ännu mer lycklig.
Jag hoppas att alla de bloggar jag följer som så gärna vill ha ett syskon till det barn de saknar att det ska bli så. Det är så orättvist att det drabbar de som kämpat länge för att få ett barn att sedan ska både ha en saknad efter sitt barn och en sorg över att inte få syskon. Jag tänker på det ofta att vi har haft tur som har våra fina två levande barn och jag är så glad över att de finns.
Ikväll har vi varit på ett Leos lekland och lekt och ätit middag. Vi var nästan själva vilket var härligt att ha så stora ytor att röra sig fritt på. Barnen strålade av lycka och det gjorde vi med. En sådan enkel men trevlig kväll med min älskade familj gör att jag känner mig ännu mer lycklig.
Jag hoppas att alla de bloggar jag följer som så gärna vill ha ett syskon till det barn de saknar att det ska bli så. Det är så orättvist att det drabbar de som kämpat länge för att få ett barn att sedan ska både ha en saknad efter sitt barn och en sorg över att inte få syskon. Jag tänker på det ofta att vi har haft tur som har våra fina två levande barn och jag är så glad över att de finns.
söndag 27 mars 2011
Vi lever under samma himmel, men vi har inte alltid samma horisont
Idag har vi inhandlat lite frön och såjord. I år ska vi äntligen köpa pallkragar och odla lite morötter och ärtskidor på radhustomten. Jag känner mer energi för varje vår och i år känns det som att vi ska hinna detta med glädje. Det har tidigare år inte prioriterats. Saknaden efter vår dotter finns där såklart men det går lättare för varje år. Vår familj blir aldrig hel men jag tror att vi har hittat ett sätt där vi känner oss trygga och att vi alla är rädda om våra relationer som storebror, lillebror, söner, mamma, pappa, fru och man. Detta med att ha ett bra samspel i familjen värdesätter vi mer och tänker på mer än om vi inte genomgått något jobbigt.
Jag hade inte på samma sätt reflekterat över hur jag mår och hur mina barn har det på samma sätt som jag gör nu. Inte känt samma tacksamhet över de vanliga dagarna som jag gör nu varje dag. Noras gåva är denna att vi som familj är mer måna om varandra och varandras känslor. Vi är fyra olika individer som hela tiden utvecklas tillsammans och individuellt och måste anpassa oss efter varandra och kompromissa. Varje kväll pratar jag och min man om dagen som varit och det är något vi alltid gjort men kanske vi hade varit sämre på det om vi inte haft det tufft. Tacksamhet är något som är viktigt att känna varje dag tycker jag och som lätt glöms bort i vårt moderna samhälle tror jag.
Ett bra förhållande känns igen på att det alltid kan bli bättre - och alltid blir bättre.
Källa: Okänd
Vi lever under samma himmel, men vi har inte alltid samma horisont.
Källa: Konrad Adenauer
Under himlen tillhör vi alla samma familj.
Källa okänd
Kärleken är som en fjäril - ju mer man jagar den desto svårare är den att fånga.
Sätt dig bara lugnt och stilla ner pch håll fram din arm så landar snart fjärilen i din öppna hand.
Sätt dig bara lugnt och stilla ner pch håll fram din arm så landar snart fjärilen i din öppna hand.
Källa: Indianskt ordspråk
Våra önskningar är som små barn: ju mer man ger efter för dem, desto mer kräver de.
Källa: Kinesiskt ordspråk
lördag 26 mars 2011
Sockerbröllop
Igår den 25 mars firade jag och min man Sockerbröllop vilket är sexårig bröllopsdag. Här finns alla bröllopsjubileum. Undrar om vi kommer hinna med guldbröllop, dvs 50 årig bröllopsdag om 44 år? Kanske, då är jag 77 och maken 81. Vi gick ut och åt flerrätters middag på stans finaste restaurang igår och vi hamnade bredvid ett par som var i 75-årsåldern. Vi kunde inte undgå att höra lite om att de pratade om sina år och sa "de senaste 20 åren hade varit si och åren innan dess hade varit så". I sommar firar vi tolv år och hoppas att vi kommer att sitta som det äldre paret igår, lyckliga efter kanske 50 år tillsammans. Det främst under vår tid som gifta som allt jobbigt hänt. Det har varit tuffare än vad de flesta i vår ålder behöver utstå, min mans föräldrar som dog vid dryga 60 år båda två (pappan dog före vi gifte oss, plötsligt i hjärtinfarkt och mamman efter tio år av Alzheimers) och förlusten av Nora för snart fyra år sedan.
Vi har fixat det och trots all sorg försökt hitta lycka i de små stunderna med våra levande barn och med varandra. Nu hoppas jag att vi får ha mest glädjefyllda år hädanefter.
Idag har vi varit på Flygets dag med barnen vilket var roligt för hela familjen. Barnen fick varsin heliumballong. Elias släppte upp sin till himlen.
Idag fick jag en sådan glädjande nyhet igen, underbart (tystnadsplikt).
Vi har fixat det och trots all sorg försökt hitta lycka i de små stunderna med våra levande barn och med varandra. Nu hoppas jag att vi får ha mest glädjefyllda år hädanefter.
Idag har vi varit på Flygets dag med barnen vilket var roligt för hela familjen. Barnen fick varsin heliumballong. Elias släppte upp sin till himlen.
Idag fick jag en sådan glädjande nyhet igen, underbart (tystnadsplikt).
torsdag 24 mars 2011
Busiga bebben boken som är ett minne av Nora och hennes storebror
Jag blev påmind om boken Busiga bebben på bloggen Själar säger aldrig farväl (finns att köpa här på Bokia och Bokus). Elias gillade att höra på den när han var 2 år inför att han skulle bli storebror åt den kommande bebisen (Nora).
På slutet kramas de hela familjen och det sa Elias när vi var på sjukhuset att vi skulle göra med Nora. Det var så sorgligt då för det var inte så det skulle vara. Men så fint av honom att han sa precis det han hade sett fram emot med sin nya familjemedlem. Det är ett väldigt fint men sorgligt minne. Men numera mest fint minne av mötet mellan storebror och lillasyster. Även om jag av hela mitt hjärta önskade att mötet hade varit enbart glatt och att Nora hade levt.
Inför att Vilmer skulle komma hade vi lagt undan den boken för det var så jobbigt att inte veta hur det skulle gå. Den boken kommer alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta.
Men det är en jättebra bok att läsa för ett storasyskon. Många roliga flikar att lyfta på.
På slutet kramas de hela familjen och det sa Elias när vi var på sjukhuset att vi skulle göra med Nora. Det var så sorgligt då för det var inte så det skulle vara. Men så fint av honom att han sa precis det han hade sett fram emot med sin nya familjemedlem. Det är ett väldigt fint men sorgligt minne. Men numera mest fint minne av mötet mellan storebror och lillasyster. Även om jag av hela mitt hjärta önskade att mötet hade varit enbart glatt och att Nora hade levt.
Inför att Vilmer skulle komma hade vi lagt undan den boken för det var så jobbigt att inte veta hur det skulle gå. Den boken kommer alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta.
Men det är en jättebra bok att läsa för ett storasyskon. Många roliga flikar att lyfta på.
lördag 19 mars 2011
Månadens favoritcitat av mina barn
Jag hade när jag började blogga inte tänkt skriva så mycket om mina barn i denna blogg men kanske jag ska skriva lite om dem ändå? Just nu vill jag bara dela några favoritcitat från denna månad.
Bland många fina stunder med mina barn denna månad så har jag några favoriter.
Det ena är när jag hämtade barnen på förskolan. Strax innan vi går får Vilmer en teckning av sin kompis F som är ett halvår äldre. När vi går tittar Vilmer alldeles lyckligt på mig och säger med stor tacksamhet i rösten "Mamma, F är en snäll vän". När han satt i vagnen på vägen hem sa han "Alla mina vänner är nälla mamma". Det gjorde mig så enormt glad. Det brukar vara full fart på honom jämt så han brukar inte stanna upp och dela känslor med oss. Men han börjar kanske bli stor, snart tre år.
Nästa var nu ikväll. Han har fortfarande blöjor (övar så smått att sluta, men han är inte så intresserad) och så säger han med allvarlig min "Mamma, det är myror i min blöja det kliar på min hopp (lite svårt med s)". Det var lite svårt att vara allvarlig tillbaka.
Några veckor före det så hörde jag honom säga till sin killkompis R "R är du kär i någon?" R: "Nej, det blir man när man går i skolan." E: Vad sa du? Sa du att man blir det i skolan?" R: "Ja".
Jag undrar vad Elias hade sagt om R svarat att han var kär i någon.
Bland många fina stunder med mina barn denna månad så har jag några favoriter.
Det ena är när jag hämtade barnen på förskolan. Strax innan vi går får Vilmer en teckning av sin kompis F som är ett halvår äldre. När vi går tittar Vilmer alldeles lyckligt på mig och säger med stor tacksamhet i rösten "Mamma, F är en snäll vän". När han satt i vagnen på vägen hem sa han "Alla mina vänner är nälla mamma". Det gjorde mig så enormt glad. Det brukar vara full fart på honom jämt så han brukar inte stanna upp och dela känslor med oss. Men han börjar kanske bli stor, snart tre år.
Nästa var nu ikväll. Han har fortfarande blöjor (övar så smått att sluta, men han är inte så intresserad) och så säger han med allvarlig min "Mamma, det är myror i min blöja det kliar på min hopp (lite svårt med s)". Det var lite svårt att vara allvarlig tillbaka.
Några veckor före det så hörde jag honom säga till sin killkompis R "R är du kär i någon?" R: "Nej, det blir man när man går i skolan." E: Vad sa du? Sa du att man blir det i skolan?" R: "Ja".
Jag undrar vad Elias hade sagt om R svarat att han var kär i någon.
Skönt att känna igen sig
Vad bra internet är så att vi inte sitter ensamma med tankar som inte är bra.
Jag hittade detta fina inlägg hos Blåöga som jag känner igen mig mycket i. Det handlar om hennes dåliga samvete kring att sköta sin saknad efter Noel. Jag tog chansen att svara henne.
Jag skrev detta:
Jag känner igen mig. Just nu är jag inne i en period då jag läser mycket om sorg och andra bloggar för att jag just nu mår bra av det. Är dessutom ensam med barnen denna helg så då blir det ännu mer. De antal gånger vi har varit till kyrkogården ända sedan vår dotter dog i maj 2007 är väldigt få totalt sett. I stort sett bara till Allhelgona och två av tre årsdagar (var bortresta den tredje årsdagen). Utöver det kanske två gånger till. Vi har vår dotter Nora i minneslund och valde det då vi visste att vi sällan skulle gå till kyrkogården. Barnens farmor och farfar har varsin grav som vi varit till väldigt sällan de dog 2004 och 2006 så vi kände att kyrkogården är inte den plats vi vårdar. Vi vårdar minnet i våra hjärtan istället.
Ibland nu när jag skulle orka att sköta en grav så kan jag sakna en grav lite för jag blir påverkad av de "99 procent" som har en grav att göra fint på. Men samtidigt är fördelen att slippa det också. Slippa åka dit för att fixa till. Slippa känna att vi är de enda som åker dit (för i vårt fall skulle det väldigt sällan ha varit andra).
Av alla jag stött på via internet och mina träffar så är det du och två till som har valt minneslund. Så tack för ditt inlägg, har inte vågat skriva så för att verka udda. Men vi kanske är några till där ute som sitter och känner så här.
Vi ska inte ha dåligt samvete.
Det finns bara ett rätt sätt.
Det är det sätt som känns rätt för Dig.
Jag hittade detta fina inlägg hos Blåöga som jag känner igen mig mycket i. Det handlar om hennes dåliga samvete kring att sköta sin saknad efter Noel. Jag tog chansen att svara henne.
Jag skrev detta:
Jag känner igen mig. Just nu är jag inne i en period då jag läser mycket om sorg och andra bloggar för att jag just nu mår bra av det. Är dessutom ensam med barnen denna helg så då blir det ännu mer. De antal gånger vi har varit till kyrkogården ända sedan vår dotter dog i maj 2007 är väldigt få totalt sett. I stort sett bara till Allhelgona och två av tre årsdagar (var bortresta den tredje årsdagen). Utöver det kanske två gånger till. Vi har vår dotter Nora i minneslund och valde det då vi visste att vi sällan skulle gå till kyrkogården. Barnens farmor och farfar har varsin grav som vi varit till väldigt sällan de dog 2004 och 2006 så vi kände att kyrkogården är inte den plats vi vårdar. Vi vårdar minnet i våra hjärtan istället.
Ibland nu när jag skulle orka att sköta en grav så kan jag sakna en grav lite för jag blir påverkad av de "99 procent" som har en grav att göra fint på. Men samtidigt är fördelen att slippa det också. Slippa åka dit för att fixa till. Slippa känna att vi är de enda som åker dit (för i vårt fall skulle det väldigt sällan ha varit andra).
Av alla jag stött på via internet och mina träffar så är det du och två till som har valt minneslund. Så tack för ditt inlägg, har inte vågat skriva så för att verka udda. Men vi kanske är några till där ute som sitter och känner så här.
Vi ska inte ha dåligt samvete.
Det finns bara ett rätt sätt.
Det är det sätt som känns rätt för Dig.
Vart du än går, gå med hela ditt hjärta.
Ordspråket Vart du än går, gå med hela ditt hjärta
är gammalt av Konfucius (555 f.Kr-479 f.Kr). Det ordspråket fick mig ikväll att skriva följande dikt: Får se om jag ändrar på den lite om någon dag. Jag har skrivit den på en halvtimme.
Jag går med hela mitt hjärta
I mitt hjärta bär jag Dig
När du flyttade in till Mig
Var annat tvunget att flytta
Det som inte gav mig någon nytta
De som bara visar sin yta väljer jag bort
Är av en annan helt annan sort
Bara yta har jag faktiskt aldrig tyckt om
Förr försökte jag dock vara lite som dom
Mitt hjärta rymmer nu mycket mer
Sedan jag rensat bort det som inget ger
Livet går inte i repris
Nu lever jag det på mitt vis
Vart jag än går följer du med,
För jag går med hela mitt hjärta
Överallt - varje dag
Hjärtat mitt
Av Sandra Jonsson, mars 2011.
Av Sandra Jonsson, mars 2011.
fredag 18 mars 2011
Tre platser där du mår bra
Tre platser som jag mår bra på och blir rofylld av att vara på.
1. Biblioteket.
2. När det är lite folk på spa (mitt träningsställe är ett ställe med träning i kombination med Spa).
3. Kyrkan vid allhelgona (när vi har minnesgudstjänst för våra saknade barn).
Dina platser kan vara helt andra.
Men försök vara där på dina platser.
Tror vår kommande stuga kommer att ta sig in på listan (hoppas).
1. Biblioteket.
2. När det är lite folk på spa (mitt träningsställe är ett ställe med träning i kombination med Spa).
3. Kyrkan vid allhelgona (när vi har minnesgudstjänst för våra saknade barn).
Dina platser kan vara helt andra.
Men försök vara där på dina platser.
Tror vår kommande stuga kommer att ta sig in på listan (hoppas).
Lite frågor om mig
Hur bor du: I ett radhus.
Brukar du komma i tid: Nästan alltid.
Hur lång är du: 1,67.
Kan du laga mat: Ja men min man älskar det mer så jag äter mer än jag lagar själv :).
Vad jobbar du med/pluggar du: Jobbar.
Vad har du på dig just nu: Mysbyxor och tröja.
Har du någon fobi: Spindlar.
Hade du en bra kväll igår: Hade en bra vardagskväll, dock lite småsjuka jag och äldre sonen.
Vilket är ditt senaste inköp: Galonbyxor till Elias.
Din favoritdryck på morgonen: Kaffe.
Var fick du dina senaste pengar ifrån: Barnbidrag.
Har du sovit i din egen säng inatt: Ja.
Vad hade du sönder senast: Trampade sönder en liten leksaksbil.
Vem snackade du med senast: Min äldsta son Elias började jag att skriva, men i skrivande stund kommer yngre Vilmer och pratar med mig.
Varm favoritdricka: Kaffe.
Favoritdricka när du är riktigt törstig: Vatten.
Alkoholhaltig favoritdricka: Rött vin.
När gjorde du senast något riktigt dumt: För någon vecka sedan hände detta: det går två bussar från oss på morgonen. Jag ser en åka och springer efter den för att se om det är min som jag missat. Varpå ”min” buss passerade. Så jag fick ta bilen istället.
Saknar du någon just nu: Saknar alltid min Nora, men hon finns med mig i hjärtat.
Vad ska man göra för att få dig irriterad: Gnällighet. Dvs gnälla om saker som inte är stora problem alltför ofta (ibland är det såklart okej att gnälla).
Någon du stör dig på: Personer som aldrig visar känslor.
Dina intressen: Familjen, vänner, resor, vara utomhus, löpning, skidåkning utför och längd.
Senaste person du kramade: Min man när han reste bort imorse.
Brukar du komma i tid: Nästan alltid.
Hur lång är du: 1,67.
Kan du laga mat: Ja men min man älskar det mer så jag äter mer än jag lagar själv :).
Vad jobbar du med/pluggar du: Jobbar.
Vad har du på dig just nu: Mysbyxor och tröja.
Har du någon fobi: Spindlar.
Hade du en bra kväll igår: Hade en bra vardagskväll, dock lite småsjuka jag och äldre sonen.
Vilket är ditt senaste inköp: Galonbyxor till Elias.
Din favoritdryck på morgonen: Kaffe.
Var fick du dina senaste pengar ifrån: Barnbidrag.
Har du sovit i din egen säng inatt: Ja.
Vad hade du sönder senast: Trampade sönder en liten leksaksbil.
Vem snackade du med senast: Min äldsta son Elias började jag att skriva, men i skrivande stund kommer yngre Vilmer och pratar med mig.
Varm favoritdricka: Kaffe.
Favoritdricka när du är riktigt törstig: Vatten.
Alkoholhaltig favoritdricka: Rött vin.
När gjorde du senast något riktigt dumt: För någon vecka sedan hände detta: det går två bussar från oss på morgonen. Jag ser en åka och springer efter den för att se om det är min som jag missat. Varpå ”min” buss passerade. Så jag fick ta bilen istället.
Saknar du någon just nu: Saknar alltid min Nora, men hon finns med mig i hjärtat.
Vad ska man göra för att få dig irriterad: Gnällighet. Dvs gnälla om saker som inte är stora problem alltför ofta (ibland är det såklart okej att gnälla).
Någon du stör dig på: Personer som aldrig visar känslor.
Dina intressen: Familjen, vänner, resor, vara utomhus, löpning, skidåkning utför och längd.
Senaste person du kramade: Min man när han reste bort imorse.
Senaste person du ringde: Min man.
Senaste person som ringde dig: Min man.
Vad drack du senast: Vatten.
Vill du fler barn: Ja, men psykiskt känns det för jobbigt en gång till. Men önskan finns. Men hur många vi än skaffar så saknas alltid ett. Alltid ett för lite.
Längtar du till din nästa födelsedag: Inte sååå viktigt med min födelsedag så att jag längtar.
Har rakat dina ben någon gång: Många gånger.
Är du sugen på något nu: Kaffe.
Hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag: Fyra koppar.
Använder du hudkräm: Ansiktskräm varje dag. På kroppen varannan till var tredje dag.
Senaste person som ringde dig: Min man.
Vad drack du senast: Vatten.
Vill du fler barn: Ja, men psykiskt känns det för jobbigt en gång till. Men önskan finns. Men hur många vi än skaffar så saknas alltid ett. Alltid ett för lite.
Längtar du till din nästa födelsedag: Inte sååå viktigt med min födelsedag så att jag längtar.
Har rakat dina ben någon gång: Många gånger.
Är du sugen på något nu: Kaffe.
Hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag: Fyra koppar.
Använder du hudkräm: Ansiktskräm varje dag. På kroppen varannan till var tredje dag.
Attraheras du av män med skägg: Ja, vårdat skägg.
Micro-pop eller poppa själv: Poppa själv i popcornmaskin.
Brukar du baka: Fikabröd ibland. Önskar att jag bakade matbröd regelbundet.
Röstade du i det senaste valet: Självklart.
Är du nöjd med ditt liv som det är nu: Väldigt nöjd!
Vilken låt lyssnade du senast på: Popular med barnen som gillar Eric Saade.
Har någon annan sovit i din säng inatt: Min man har sovit bredvid men inte i min säng.
Vad tycker du är äckligt: Lever som kött (leverpastej och anklever gillar jag).
Har du pengar på mobilen: Har abonnemang.
Micro-pop eller poppa själv: Poppa själv i popcornmaskin.
Brukar du baka: Fikabröd ibland. Önskar att jag bakade matbröd regelbundet.
Röstade du i det senaste valet: Självklart.
Är du nöjd med ditt liv som det är nu: Väldigt nöjd!
Vilken låt lyssnade du senast på: Popular med barnen som gillar Eric Saade.
Har någon annan sovit i din säng inatt: Min man har sovit bredvid men inte i min säng.
Vad tycker du är äckligt: Lever som kött (leverpastej och anklever gillar jag).
Har du pengar på mobilen: Har abonnemang.
Vilken svordom använder du mest? Fan, men det är väldigt sällan.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? 06.00
Var köper du dina matvaror ifrån? ICA och Coop.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Ta bilden.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? En stuga.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan? Nej.
När var senast någon stötte på dig? Det var väldigt längesen det, min man för snart 12 år sedan.
Vad åt du till middag senast? Pizza.
Kan du vissla? Ja.
Tittade du på tecknat när du var liten? Ja de få gånger det visades. På julafton och om vi hyrde videobox (hade inte video).
Äger du några popband t-shirts? Nej.
När flög du senast? Stockholm januari 2011, reste tillsammans på en weekend med endast min son Elias, mysigt.
Pratar du några andra språk? Engelska, lite tyska, lite spanska.
Har du gråtit offentligt? Ja.
Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar? Nej.
Vad har du med dig in på bion? Godis eller popcorn, dricka och sällskap.
Vad har du för väder? Mulet, snö.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Geografi.
När sov du senast på golvet? Vet faktiskt inte.
Vilken är din favorit drink? Gin o tonic.
Gillar du din boendesituation? Absolut. Skulle gärna ha större men inte större utgift så jag är nöjd.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? 4. Men sover 7-8 i normala fall.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? 06.00
Var köper du dina matvaror ifrån? ICA och Coop.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Ta bilden.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? En stuga.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan? Nej.
När var senast någon stötte på dig? Det var väldigt längesen det, min man för snart 12 år sedan.
Vad åt du till middag senast? Pizza.
Kan du vissla? Ja.
Tittade du på tecknat när du var liten? Ja de få gånger det visades. På julafton och om vi hyrde videobox (hade inte video).
Äger du några popband t-shirts? Nej.
När flög du senast? Stockholm januari 2011, reste tillsammans på en weekend med endast min son Elias, mysigt.
Pratar du några andra språk? Engelska, lite tyska, lite spanska.
Har du gråtit offentligt? Ja.
Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar? Nej.
Vad har du med dig in på bion? Godis eller popcorn, dricka och sällskap.
Vad har du för väder? Mulet, snö.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Geografi.
När sov du senast på golvet? Vet faktiskt inte.
Vilken är din favorit drink? Gin o tonic.
Gillar du din boendesituation? Absolut. Skulle gärna ha större men inte större utgift så jag är nöjd.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? 4. Men sover 7-8 i normala fall.
Är dina dagar fullbokade och stressiga? Lagom.
Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna? Aldrig hänt.
Hur gammal blir du nästa födelsedag? 34.
Tror du på liv på andra planeter? Nej.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Nora har gett mig stor del av min styrka och värre har jag inte varit med om så när jag tänker på henne så blir det lättare.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Kanske.
Tycker du om att krama folk? Ja det gör jag.
Äger du en digitalkamera? Ja.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Inte någon.
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Nej, jag är likadan själv.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Nej.
Är du mörkrädd? Nej.
Tre saker du nästan alltid har med dig? Mobil, plånbok, cerat.
Tror du på liv på andra planeter? Nej.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Nora har gett mig stor del av min styrka och värre har jag inte varit med om så när jag tänker på henne så blir det lättare.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Kanske.
Tycker du om att krama folk? Ja det gör jag.
Äger du en digitalkamera? Ja.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Inte någon.
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Nej, jag är likadan själv.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Nej.
Är du mörkrädd? Nej.
Tre saker du nästan alltid har med dig? Mobil, plånbok, cerat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)