Jag känner att den glädje jag har idag är annorlunda och på mycket mer riktig än innan våra förluster av Nora och mina svärföräldrar. Jag kan visserligen inte veta hur jag var innan. De tankarna slår mig också ibland. "Att vad i hela friden tänkte jag på förut?" För numera och det senaste åren har jag ägnat tankarna åt så mycket som jag aldrig tidigare reflekterat över. Tankar är verkligen något som är konstigt. Alla har tankar om saker. Andra människors tankar är numera något som intresserar mig mycket. Tankar om livet och allt där i kring. Framförallt människor som delar med sig av sina inre tankar är intressant och det gillar jag mycket. Men självklart inte i alla ögonblick och hela tiden. Men att kunna det när det passar. Det gillar jag hos människor.
Jag känner verkligen mycket mer glädje för små vardagliga saker numera. Jag tar vara på de små stunderna som jag annars inte skulle tänkt på så mycket och inte uppskattat på samma sätt. Jag är mer närvarande i det jag gör och mår på många sätt bättre nu. Men det har kostat, det har kostat mycket. Mycket tankar, tårar, ilska, frustration och fortfarande bearbetar jag Nora emellanåt och det kommer jag att få göra det livet ut. Hon finns där i bakrunden i våra liv.
Vi har varit med om att förlora vår dotter
Vi kan dock inte förlora att vi har varit med om vår dotter.
Därmed kan vi aldrig helt förlora vår dotter helt och hållet.
Hon finns där hela tiden i bakgrunden, i mitt sinne och i mitt hjärta.
Hon har format mig till den jag är nu.
Hon fortsätter forma mig genom livet.
Hon har gjort att jag är mer rädd om mig själv.
Hon har gjort att jag är månar mer om andra.
Livet är vackrare nu när jag bär henne i mitt hjärta.
Livet är skörare och därför känner jag att livet har blivit rikare.
Jag försöker inte gömma min saknad utan bearbetar den hela tiden. Hon har på många sätt gjort mig till en bättre människa och det är de delarna av mig som hon har gjort bättre som jag försöker att lägga fokus på. Jag försöker vara den hon format mig till att vara. Jag känner att hon har gjort mig till den person jag vill vara. Det är hennes gåva till mig. Priset att Nora inte finns hos oss är så klart alldeles på tok för högt. Det har kostat mig massor att komma ända hit till den jag är idag och hur jag mår idag.
Jag känner verkligen ofta mycket glädje över lillebror. På ett annat sätt än jag hade gjort om Nora hade levt. För hade hon levt hade jag tagit mina två levande barn mycket mer för givet. Nu tar jag inte mina två levande barn för givet.
Mitt liv är i övrigt mycket annorlunda än det hade varit utan att ha varit med om Nora. Jag hade aldrig träffat alla jag träffar via Spädbarnsfonden, aldrig läst bloggar av dem som förlorat barn. Aldrig pratat om svåra samtalsämnen med människor jag inte känner så bra, vilket jag kan nu och gör nu vilket jag märker att människor jag gör det med uppskattar. Det har jag faktiskt tänkt skriva om! De möten jag har haft med andra som upplevt helt andra svårigheter i livet än de jag gått igenom och om de samtal jag haft. Givetvis utan att lämna ut exakt vad som sagts.
Nu i dagarna har jag fått flera bebisnyheter från lite olika håll och kanter och det är så underbart med små bebisar som kommer ut och lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar