måndag 28 februari 2011

Bara ett andetag bort - BOKTIPS nr 2

Jag läste i höstas precis när boken kommit en bok som heter Bara ett andetag bort av Sanna Nova Emilia. Den finns här på Bokia och Bokus.

Denna bok kan jag varmt rekommendera. Jag sträckläste den på ett dygn. Den innehåller så mycket kärlek och är så vackert skriven. Den berörde mig enormt mycket och finns i mina tankar ibland och jag blir glad då jag tänker på hur hon beskrev sin historia om sin dotter Jonna som blev 15 månader gammal.

söndag 27 februari 2011

Du finns i mina andetag - BOKTIPS

Jag har beställt en bok och nu ser jag fram emot att få hem den. Den heter Du finns i mina andetag av Eva Hellsten och finns att beställa här på Bokus och Bokia.

Återkommer med min egen reflektion kring boken den när jag har läst den.
Det lilla som står om den är:

Den 6 mars 2006 omkom min son Jonas i en lavinolycka i Val d'Isère. Han var bara 19 år. Jonas död skar itu mitt liv i ett före och ett efter. Det liv som jag trodde var mitt fanns inte längre. Jag vaknade varje morgon till dagar som jag inte ville leva och jag undrade hur många dagar jag hade kvar. Jag lärde känna mörkret och insåg hur stort det var.

Med tiden har jag långsamt, långsamt börjat märka att livet vill mig något. Jag vill älska livet igen. Älska det kantstötta liv som blev mitt. Livet räcker ut handen och leder mig varsamt framåt.

Min berättelse handlar om en gränslös sorg men också om tro, hopp och kärlek - en kärlek som inte bryr sig om döden.

Sammanfattning av boken Du finns i mina andetag av Eva Hellsten

Mina andra boktips jag har på bloggen är böcker jag har läst tidigare. Vid tillfälle har jag tänkt att jag ska läsa om de jag läste dem sommaren 2007 för då tog jag inte in böckerna lika bra som jag skulle göra nu. Så ska jag skriva min egen reflektion så fort jag läst en bok.

lördag 26 februari 2011

Känner igen mig - som etikett

Jag har ändrat i reaktioner på inlägget och lagt till "känner igen mig"

För det är alltid skönt att veta om det finns andra som faktiskt känner igen sig i de tankar som jag delar med mig av och det är inte så ofta man tar sig tid att skriva en kommentar på andras bloggar men en liten bock brukar jag kryssa.

Ni som läser får gärna kryssa om ni känner igen er :).

Jag har fått veta något väldigt väldigt roligt idag och jag känner mig så glad och lycklig över denna nyhet mer kan jag inte skriva då det är tystnadsplikt. Så underbart är det i alla fall denna nyhet, känner mig alldeles varm i hjärtat!

Pappa som bloggar om sin förlust?

Finns det några sådana som jag missat?

Den jag vet är Marcus Birro som skrivit både blogg och bok. Han skriver annat också i sina bloggar.

http://blogg.passagen.se/marcusbirro/ nuvarande bloggen

http://www.marcusbirro.se/bloggen/ gamla bloggen

Jag har inte sett någon annan blogg av en pappa som förlorat ett barn. Så tipsa mig gärna. Har nu samlat dryga 60 bloggar som berör. Endast två bloggar av män. Ovanstående och Heja Abbe av Abbes pappa, Abbe föddes med hjärtfel och en kromosomavvikelse. Så det handlar inte om förlust av ett barn men ändå en blogg som berör mig. Samt att är ovanligt med en blogg av en pappa till ett barn som kämpat.

En man som mist sin fru i cancer har jag läst. Han har skrivit lite efter sin fru död på hennes blogg. De har en liten dotter som inte längre har sin mamma. Annas blogg om livet här och nu Hennes bloggande under sjukdomen är också väldigt fint skrivet. Jag hittade bloggen efter cancergalan på tv.

Pappans förlust - gästinlägg av Jessica

Tack Jessica för ditt intressanta bidrag kring pappors sätt att hantera förlusten av barn. Fler är varmt välkomna att skriva till mig med vad de tycker. Skicka som kommentar eller e-post sandra-2004@mail.com

Från läsaren Jessica:

Har kikat in på din blogg ett par ggr men har aldrig kommenterat förut. Beklagar er förlust, ingen skulle behöva ha den erfarenheten! Tycker att du resonerar sunt och känner igen mej i det du skriver. Ville lämna ett svar till din fråga om pappans sorg och hur han blir bemött.

Vi miste 2 barn efter varandra i v23 resp v 21 för 7 och 6 år sedan och redan vid första besöket hos kuratorn märktes hur olika behandlade vi blev. Kuratorn sa då att "Nästa besök behöver inte du komma med" till min man. Min man (som i vanliga fall INTE har svårt att finna finna ord) förstod att han förväntades klara sej på egen hand och var inte i skick att orka protestera! Eftersom man är så utlämnad med sin sorg litar man på de människor som finns där professionellt för att hjälpa en så vi fann oss i det och sa inte emot. Min man var kanske på ett vis i större behov av hjälp än jag (i allafall precis lika mycket!)att stå bredvid vid två förlossningar där ens älskade har fullkomlig panik av smärta och sorg och samtidigt själv vara krossad sätter en del spår...dessutom var jag väldigt sjuk sista gången och det var osäkert om jag skulle klara mej! Män är givetvis olika men vi kvinnor pratar nog "av" oss mer med vänner/nära än vad män gör och i och med det bearbetar man sina upplevelser mer också. Så behovet av professionell hjälp för en pappa är ju självklar, åtminstone ska man själv få avgöra om man vill avstå! Nu visade det sej tyvärr att denna kuratorn nog satt mer trauman i mitt huvud än hon hjälpte mej med så hoppas verkligen att vi haft otur och andra får den hjälp de behöver!

I övrigt har vår sorg varit lika stor men vi har sörjt på helt skilda sätt. Jag var ibland irriterad på min man för jag upplevde att han minsann "kom över" förlusterna väldigt snabbt, jag ältade och pratade medans han inte pratade alls mycket och kom in i vardagen på ett fungerande sätt snabbt. Vad jag vet har han aldrig pratat med någon vän/nära om sin sorg heller-utan att de frågat. Vet inte om det berott på förväntningar på hur en man ska reagera eller om det är personligt men han bearbetar sin sorg med mej och inom sej själv. Vi har haft lyckan att få tre levande barn också och det tror jag har hjäpt oss båda i att läkas. I ens hjärta finns alltid 5 barn och en glädje att ha fått uppleva dem alla!
Kramar Jessica

fredag 25 februari 2011

Pappan - hur hanterar han förlusten?

När ett barn dör i mammans mage lägger omgivningen mer fokus på mammans sorg, men pappan har också blivit förälder till ett barn som dött och har också en sorgebearbetning följt av en livslång saknad som han måste lära sig att leva med på ett så bra sätt som är möjligt. Jag tror dock att många inte tänker på det.

Jag kan mest tala utifrån min egen mans perspektiv och han har också uppskattat alla som vågat fråga, vågat prata och vågat prata om känslor. Det är fler kvinnor än män som vågar och det är kanske så att män tror att visa känslor är att vara svag och att det inte tillhör manlighet att vara svag. Personligen är män med känslor de män som jag ser som starka.

Dock är det nog så generellt att män har en annat sätt att sörja. Jag tror att det kan vara så att de inte är vana att prata känslor med sina kompisar.

På träffarna jag håller i Spädbarnsfondens regi har det hittills varit så att pappan följer med en eller max ett par gånger och sedan kommer bara mamman på samtalsträffar. Min man skulle gärna gå på samtalsträff för pappor men vi känner båda att han inte kan hålla träff han också. Det blir för mycket för oss som familj att vi båda ska leda träffar. Men om någon annan höll i träffarna skulle han gå.

Men det är sällsynt att män träffas och pratar i samtalsträffar själva.

På vissa platser i Sverige kör de samtalsträffar där samma par träffas fem gånger och där är det så att både mamman och pappan ska berätta vad som hände. Då är det vanligt att mamman börjar och sedan säger pappan att mamman redan har berättat. Men då säger samtalsledaren att det är dig som pappa jag vill höra berätta om vad som hände ert barn.

Jag har på mina samtalsträffar upplevt att för de allra flesta par är mamman som berättar och pappan fyller i med någon detalj. Det finns några få där pappan pratat mer eller i alla fall lika mycket.

Mitt tips till er anhöriga och vänner till de som förlorat ett barn är att fråga pappan också hur han mår.

Ni drabbade som läser. Hur är pappans sorg och saknad? Har omgivningen bemött er olika som mamma och pappa.

lördag 19 februari 2011

Välkommen till Holland

Jag fick denna text uppläst på en träff för Spädbarnsfondens samtalsledare. Texten handlar om att ha fått ett barn med funktionshinder och att ha det är också ett annat liv än det liv man hade sett framför sig. Den stämmer in även på oss vars barn inte fick stanna hos oss. Man har planerat hela sin mammaledighet och skaffat allt som behövs men så får man istället köpa en kista att lägga barnet i och sedan lära sig ett nytt liv utan sitt barn. Jag tycker mycket om denna text!

Välkommen till Holland av Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."

"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved.

Hjärt-Lungfonden - Jag har startat en insamling

Såg reklam om att man kan starta en kampanj via Hjärt-Lungfonden och har nu startat en egen insamling. Det kan du också göra och dela med dig på din blogg, facebook. Eller skicka ett sms till min insamling.

SMSa BARNHJARTA 1586 NAMN till 72901 så skänker du 30 kronor. Då kommer ditt namn synas i mitt hjärta här till höger.
Jag fyller år idag så om du vill ge en present så sms:a. Jag önskar "mig" pengar till min insamling :).

Var inte rädd - fråga

Var inte rädd
Jag födde ett barn
jag är mor till en dödfödd flicka.

Men se inte på mig med rädsla!
Fråga mig iställer om mitt barn
precis som ni nyfiket skulle göra
om min flicka ännu levde


från boken Att leva med en ängel i familjen ett livslångt mötande och lärande - Eva Bergman Ursula Nyman


Jag var med på gravid-igen träff i torsdags för att jag såg fram att se dem som deltar då jag träffat dem alla så många månader nu. Det är en annan tjej som leder så det var inte ett måste att gå dit för mig. Nu väntar jag på att denna vår/sommar ska passera så att de får bli föräldrar igen till levande barn. Det är så fantastiskt att vi kan prata helt fritt trots att vi aldrig skulle ha träffats om vi inte förlorat våra barn. Det är en rikedom att ha fått lära känna dessa människor. Jag blir glad av våra träffar, även om det såklart känns efteråt att det inte har varit en "vanlig" kväll. Det är mycket olika känslor som kommer under träffarna men den totala känslan är att jag känner mig glad efter en träff.

En sak som jag vill skriva är att alla som deltar på träffarna tycker samma sak, dvs att det gör oss glada när människor vågade fråga på ett okonstlat sätt om barnet som man  förlorat. Vi har ingen av oss blivit ledsen av frågor, tvärtom! Frågor gör oss glada och det  värmer. Vi är lika stolta över vårt barn även om det har dött. Jag har inte träffat någon som känt på ett annat sätt.

När jag träffar nya människor och efter att vi känt varandra en tid berättar jag ibland att vi har en dotter som inte lever. En del blir tysta och säger inte något eller ytterst lite av egen rädsla eller av rädsla att jag tycker det är ett jobbigt samtalsämne. En del blir väldigt nyfikna och frågar och vi har ett långt samtal om vår dotter. Jag blir alltid lika glad när någon vågar prata om henne på ett "lättsamt" och "trevligt" vis (svårt att hitta bra ord för att beskriva). Det är inte ett ledsamt samtal för mig och den som på eget initiativ frågar, gör det på sitt eget initiativ och denne kan ibland fråga mig "får jag fråga" eller "är det jobbigt att prata om?". Jag svarar alltid att jag pratar om min dotter minst en gång i månad på samtalsträff med andra så det är inte svårt, tvärtom. Jag har inte ett behov av att berätta om min dotter för min skull numera. Men jag gör det gärna med glädje om det är någon som är intresserad för att sprida kunskap om hur det känns att vara mamma till ett barn som inte syns.

Eftersom jag började på ett nytt jobb för ett år sedan har jag haft några samtal med de som på eget initiativ frågat och som varit intresserade och det har varit väldigt bra samtal som jag inte förväntat mig alls. Men som kommer att finnas med som ett fint minne som gör mig lyckligare i sinnet.


Det är svårt 
att orka känna allt som känns
när man förkorar ett barn

Det är så många känslor
så många olika känslor
ledsna men också glada

Ur intensiva, starka känslor
växte en klarhet,
en rikedom
som hjälper mig leva
Att leva nytt och annorlunda



från boken Att leva med en ängel i familjen ett livslångt mötande och lärande - Eva Bergman Ursula Nyman

 Så mitt råd till er anhöriga/vänner/arbetskamrater/grannar mm VÅGA FRÅGA!

tisdag 15 februari 2011

Du som är anhörig - Hör av dig på något sätt till den som drabbas

Om du har en anhörig/vän/arbetskamrat/granne som förlorar ett barn gå då inte och tänk på denna för dig själv. Dela med dig av dina tankar. Om det känns svårt så skicka ett kort, en blomma, ett sms, en hälsning med någon annan person som träffar den som mist barn.

All omtanke värmer så oerhört mycket. Jag minns precis vilka som på något sätt hörde av sig.

Sedan om du under åren som går tänker på barnet så berätta det. För om DU tänker så tänker även den som förlorat sitt barn.

När Nora dog skickade vi genast ut mail till alla vi kände som vi hade det till. Det vill säga samma dag, dagen innan förlossningen. Vi ville inte komma hem och ha fler meddelanden som "har bebisen kommit än?"
Till de släktingar som inte hade e-post skickade vi ett brev per post med Noras dödsannons på en A4. Alla utom en släkting som fick detta brev hörde av sig på något sätt. Denna släkting ringde samma dag som vi var i tidningen med bb-bild med lillebror året därpå. Släktingen gratulerade till lillebror och berättade att de tänkt mycket på oss under året och tittat på dödsannonsen emellanåt. De visste inte ens att vi hade fått barn igen förrän vi var på bild i tidningen. Jag kommer alltid att undra om släktingen aldrig hade berättat för oss om sina tankar om vi inte hade haft tur att få ett till barn.

Så min vädjan till er som är anhörig är att Hör av er till den som mist barn på något sätt!

För tankar sprids tyvärr inte med vinden till de som drabbats. Det vore underbart att få veta alla tankar människor haft som tänkt på oss "i smyg".

Sedan vill jag ge som tips att höra av dig på årsdagen varje år (ett sms är enormt värdefullt om det känns för svårt att ringa). Det värmer väldigt mycket oavsett sätt man hör av sig på. Årsdagen glömmer man inte bort utan alla jag träffat försöker göra den dagen till en så trevlig dag man kan med fika och ballonger.

måndag 14 februari 2011

Alla hjärtans dag - Hjärtebarnsfonden

Jag har tänkt på det idag att jag ska sätta in pengar till forskning om hjärtfel idag. Tankarna går till Katarina med familj, och deras tre barn Elsie, Emelie och William som alla tre hade ett hjärtfel som gjorde att de inte överlevde.
Här kan du skänka pengar till Hjärtebarnsfonden

http://www.hjartebarnsfonden.org/hjalp_oss_hjalpa.php

Nu sätter jag in pengar så att fler barnhjärtan får chansen att slå.

söndag 13 februari 2011

Projekt - en pärm att läsa för nydrabbade på sjukhuset

När Nora föddes död kände jag mig ensammast i världen om att få ett dödfött barn. Alla i min omgivning födde levande barn. Ganska snart letade jag upp forum på internet. Men just när det hände hade jag uppskattat att få läsa om andra som förlorat barn.

I våras var jag och min familj på en familjehelg med Spädbarnsfonden och träffade då några som redan på sjukhuset hade fått läsa historier från andra som förlorat barn. Sedan fick de själva skriva ned sina tankar i boken om de ville.

Jag tyckte det var en så bra idé och har nu tänkt samla historier och lämna dels till förlossningen med historier från dem där barnet dött innan förlossning eller i samband med den. Dels till neonatalavdelningen med historier från dem där barnet levt ett tag (där finns just nu pärm med solskenshistorier och det är bra men lite jobbigt för dem som inte upplever samma lyckliga slut). Jag har redan träffat en barnmorska som var med på våra samtalsträffar i höstas som tyckte idén var bra. Jag tänkte att historierna ska vara datorskrivna så att det finns back-up om pärmen skulle försvinna.

Så min fråga till er är.

Vilka frågor vill nydrabbade ha svar på?

Jag tänkte att om man har några frågor som alla som skriver delar med sig av.

Eller ska man bara skriva fritt?

Med frågor tänkte jag t ex:

Orsaken till att ert barn dog?
Råd kring begravning?
Föräldrarnas namn?
Ev syskon namn?
Vad hette ert barn?
Vikt o längd?

Synpunkter är jag väldigt tacksam om jag får av er andra som förlorat barn :)!

lördag 12 februari 2011

Andas ut

Våra barn brukar inte vara sjuka särskilt ofta och är de det så har de varit borta 1-2 dagar från förskolan. Denna vecka har minstingen (knappt 3 år) varit borta hela veckan. Han har troligtvis haft något slags virus. Han har legat i soffan hela veckan o klagat på ont i magen och haft feber av och de tre första dagarna. Sedan matvägrat två dagar till. Vi har kämpat för att han ska dricka en liter om dagen. Senast igår eftermiddag satt han orkeslös och tittade på en tallrik fil, men imorse vände det. I torsdags efter ett samtal till Sjukårdsupplysningen, 1177 tyckte de att jag skulle bli uppringd av en läkare eftersom blindtarmsinflammation har diffusa symtom hos små barn. Men tack och lov var proverna bra så ingen inflammation. Men innan läkaren ringde upp för att vi skulle få en tid satt jag och funderade på om jag skulle åka till akuten eller ej. Jag trodde att jag skulle vara starkare och hantera en ovisshet lättare, men nej jag blir kanske t o m nojigare än "vanliga" (odrabbade) mammor och tänker alla möjliga jobbiga tankar och tankar är tyvärr svåra att styra över när man är orolig!

Jag har tänkt berätta om ett "projekt" som jag planerar men det får bli snart jag gör det. Veckan blev inte riktigt som planerat.

Men nu känner jag stor lycka över att lillkillen har repat sig och att det inte var något allvarligt. 

En sak är säker och jag uppskattar alla dagar med mina barn mer än de som inte mist ett barn (tror jag) för jag vet att det kan gå så snabbt, oskyldiga "sjukdomar" kan vara lömska och bli allvarliga.

onsdag 9 februari 2011

Vänner

A true friend is someone who thinks that you are a good egg even though he knows that you are slightly cracked.


Att kunna behålla sina vänner är en större konst än att vinna dem.

Hittade ordspråken här.

Så glad över fina vänner sedan länge (känt dem sedan -94, -97 -99) och som ger mig kloka ord.
Vänner som funnits där hela tiden även om jag inte haft samma ork att vara där för dem.

Jag känner mig lycklig.

Nu ska jag ordna frukost till mina älskade barn (eller den ena vill nog bara dricka pga feber).

tisdag 8 februari 2011

Vad kommer du att uppskatta att du gjort med ditt vid 85 år?

Den tanken har slagit mig och jag har insett att det är en viktig tanke att hålla vid liv, för att inte lägga fokus på fel saker. Fel för en själv vill säga. Det finns inte några skrivna regler kring det. De reglerna skriver DU och ingen annan eller lever man i en familj så kan familjen ha gemensamma tankar. Men ändå är det bara DU som kan leva ditt liv med dina mål.

Vad är viktigt för mig i mitt liv? När jag är gammal vad kommer jag vara mest lycklig över att ha upplevt och att ha ägnat min tid åt? Det är tankar som är påtagliga när ens svärföräldrar och dotter försvinner alldeles för tidigt. Kanske jag hade fått dessa tankar ändå. Men jag tror inte att tankarna hade varit lika tydliga.

Är det att ha slagit knut på sig själv för att hinna med "allt". Ha tipp topp städat hemma jämt, ha haft senaste designen hemma och senaste modet på kläder och skor samtidigt som du jäktat mellan dina och barnens aktiviteter för att det är så det "ska" vara. Att kämpa 24 timmar om dygnet för en perfekt yta utåt där helst inga känslor om att man kanske inte mår helt bra får störa för att du är så lycklig. Inte prata om svåra saker för det ska vara så roligt och spännande hela tiden. Pressat med en framgångar och skapad lycka i form av materiella saker.

Det känns som att det är det livet en hel det människor i detta land lever. Jag syftar inte på någon specifik och jag överdriver kanske.
Jag tror tyvärr att det är många som inte stannat upp och känt efter och frågat sig "hur mår jag egentligen en vanlig vardag"? Eller är det bara under helger och semestrar vi lever det riktiga livet? Aldrig tänkt på att de andra dagarna, vardagarna är så många fler år ut och år in? Jag uppskattar numera ofta småsaker i vardagen. Det får mig att må bra förutom helger och semestrar :).

Jag tycker att det är en viktig del att uppskatta saker på måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar betydligt mer än jag gjorde förut. Det är viktigt med balans alla dagar om året och harmoni helt vanliga vardagar. De flesta vardagar i alla fall. Vissa dagar kan såklart vara tristare än andra ;).

Jag försöker skapa den harmonin i mitt liv. Små toppar att se fram emot mitt i vardagsstressen. En ledig vardag tillsammans hela familjen hade vi i oktober och november förra året. Detta ska vi ha i mars och april också. Då vi hittar på en aktivitet som vi alla gillar (badhuset, lekland). Vi försöker ha en tv-fri kväll en vardag i veckan då vi spelar sällskapsspel.

Sedan är en viktig del att tänka på att skapa bra självkänsla hos mina barn, här är en bra länk. Självklart är det väl vad alla vill men man kanske "glömmer" det ibland i vardagsstressen. Ingen är perfekt förälder hela tiden men om man har det i bakhuvudet vad man kan göra för att skapa en god självkänsla hos barn är så tror jag ens familjerelationer blir mer harmoniska.

Vad mer tycker jag är viktigt - samtal med andra människor om hur vi mår och har det. Inte bara yta, renovering av hemmet och vilken iphone som kommit. En blandning är såklart bra. De saker jag nämnde är också delar som intresserar mig men inte enbart. Glädje - att skratta och att ha roligt är en livsviktig del i livet också. Det var i somras/höstas 2010 som jag återigen kände äkta genuin glädje och kände att livet inte jobbigt på samma sätt. Visst har jag varit glad över livet sedan 2008 då vårt tredje barn föddes men ändå har det bitvis varit tungt. Men sedan förra sommaren/hösten har jag mått bra. Kanske lite bidragande att det var då jag fick jobb under förra våren.

Att ha en positiv loggbok kan vara ett sätt att må bra tror jag, se här vad jag menar. Jag har inte provat att skriva ned  men när det var som tuffast så tänkte jag nog mycket så för att försöka  upprätthålla en glädje i kaoset.

Undersökningen - resultat

Intressant att se svaren.

Nydrabbade 31 % (6 st)

Mer än 1 år sedan 15 % (3 st)

Mer än 5 år sedan 10 % (2 st)

Nej anhörig/vän 26 % (5)

Nej kom hit av en slump 15 % (3 st)

Nej känner bloggaren 0 %

Jag har inte tipsat någon anhörig/vän att jag fortsatte skriva efter att jag lade ut artikeln (tipsade om artikeln via fb). Det är inte mitt syfte att mina anhöriga/vänner ska läsa bloggen. Självklart får de göra det (blir glad om det är något som de finner intressant). Men det är inget jag räknar med alls, verkligen inte. De vänner som jag har finns där och jag är glad för det. Nu försöker jag vara så normal som möjligt och om någon vän råkar hitta min blogg och tycker att det är fel att blogga om ett känsligt ämne så struntar jag i det :). Det är ett fritt val att välja att läsa om man råkar komma hit. Det är bara att klicka sig vidare till en inredningsblogg eller annat om det faller en bättre i smaken :). Jag läser också sådant någon gång ;).

Jag har inte skickat ut att jag bloggar för det ska inte uppfattas som ett krav på något sätt, absolut inte :). Jag har kommit förbi stadiet då jag behöver stöd från vänner/släktingar på det sätt att jag behöver förmedla något till dem via en blogg. Jag hade en stängd blogg för de jag kände när jag var nydrabbad och det uppskattades av många att få läsa om hur vi hade det då år 2007-2008.

Om det är någon fler som röstar kommande dagar så uppdaterar jag då.

Jag har lagt upp min blogg på olika sajter för att sprida den så att fler hittar den. För alla kommer nog under sitt liv känna någon granne, familj på samma förskola, arbetskamrat, vän, släkting som drabbas. Då vill jag att det ska ringa en klocka att det finns många som bloggar.

Min blogg speglar vad jag tänker och tycker men det finns många på min lista som bloggar.

Jag känner dock igen mig nästan jämt i vad andra skriver så det är inte unika tankar var och en har.

Tack till er som röstat. Det värmer. Tack till er som är nydrabbade, till er som det gått ett eller flera år och till er anhöriga som läser och tack till de som klickat hit av en slump svarat. Det tolkar jag som att jag når dem på ett litet hörn, och det hade jag inte väntat mig! Nu kanske de inte klickar hit igen. Men om de gör det, tack :).

Jag har ett annat projekt på gång (som ska stötta de som drabbas redan på sjukhuset). Återkommer om detta.

måndag 7 februari 2011

Min fina stora kille

Är så glad över min fina stora 6-åring som vågar prata om precis det han känner för och vågar visa känslor (eller så tror jag bara det, ha, ha).

Njuter av varje dag som han delar sina tankar med oss. Det kommer inte vara för evigt.

Snart är han stor och vill inte dela med sig av sina tankar. Älskade, finaste barn :)


Sedan hade jag fel angående den person som ville träffa mig. Hon accepterade inte ett nej. Jag är skyldig henne att ses. Jag får stå i evig skuld. Jag är ännu mer lättad att jag tackade nej. För hennes avsikter känns inte som att de var som jag trodde. Inte alls. Undrar när hon ska sluta skicka meddelanden. Jag har sagt stopp många gånger nu. Det är svårt att stå rakryggad just nu och det är svårt att veta vad jag ska göra åt situationen. Det gör ont i mitt hjärta. Väldigt ont. Men jag ska ta mig vidare. Det finns så mycket andra människor :).

Följde mitt hjärta idag

och skrev följande till henne:

Jag har inte ngt problem att träffas i egenskap av grupp (mammagruppen) men jag har inte behov av ett möte med dig.
Jag önskar inte fler texter/samtal. Jag har bearbetat med andra människor och jag har ett bra liv och mår bra.
Önskar dig detsamma.



Jag känner mig fri och glad över att jag följde mitt hjärta idag. För jag orkar inte lägga mer tid på henne.
Om hon nu börjat visa känslor av omtanke NU så känns det för sent.
Jag lever mitt liv, inte någon annans.

söndag 6 februari 2011

Känslor - kluven

Jag skrev ett inlägg om känslor förra månaden här. Den "känslokalla" personen gjorde i december (2010) tydligt att hon inte ville ha med mig att göra och jag räknade inte med att vi skulle prata något mer (än möjligen lite ytligt då vi träffas i den mammagrupp vi brukar ses någon gång per år med).

Idag har denna person skrivit ett meddelande att hon vill ses. Jag blir kluven över om det är bra för mig. Hon var i december tydlig med att känslor är ytterst privat och att vi inte har något gemensamt.

Jag vet inte. Jag är ingen spelpjäs som man kan flytta runt efter eget behag. Det kanske inte är så hon menar att behandla mig. men det känns så. Diskussionen vi hade (i textform på ett slutet forum för vår mammagrupp) skedde hösten 2009 och hon lämnade diskussionen som ett öppet sår och när jag tar kontakt över ett år senare för att jag trodde att vi skulle lösa den så började hon OM med att diskutera och skriva elaka saker igen och neka hon till att ha med mig att göra mer. Denna gång sade jag stopp. Stopp till mer elakhet. Nu efter några månader vill hon ses. Jag hade lämnat henne bakom mig och gått vidare.

På ett sätt så hoppas jag att hon har kommit till insikt om bra saker och att hon har utvecklats men är jag rätt person att hon ska testa sina nyvunna insikter på? Är det viktigt för mig eller ej att veta att hon har förändrats? Är tiden för hennes insikter passé för mig? Jag känner mig kluven. Jag vill så gärna att människor ska förändras till det bättre. Men ska jag möta henne? Är det vad som är rätt för mig?

Livet är kort. Ska hon ta mer av min tid? Ska jag vara storsint? Svårt, mycket svårt!

Exempel på en fantastisk person

Jag skrev i början att jag skulle berätta om fina saker människor gjort. En person som verkligen har varit betydelsefull är en person jag inte hade räknat med alls. En mamma på förskolan var gravid samtidigt (väntade sitt fjärde barn) som jag var gravid med Nora och första gången vi pratade var på ett föräldrafika ett par veckor innan beräknat. Hon skulle sättas igång veckan därpå några dagar före beräknat eftersom hon sov så dåligt (tror jag anledningen var) och jag skulle gå två veckor till (till beräknat datum eller mer beroende på övertid). Vi pratade om att vi kunde ses sedan under mammaledigheten då våra söner lekte med varandra. Vi träffades igen en vecka efter att hon fått för då var det städkväll på förskolan. Hon skojade med mig att hon fått ut sin bebis på utsidan. Jag var då tre dagar före beräknat och gigantisk men visste att jag kunde ha mer än två veckor kvar eftersom jag gick över två veckor med första. Sedan dog Nora fyra dagar senare... och föddes graviditetsvecka 40+4.

Denna fantastiska människa som jag aldrig tidigare pratat med förutom dessa två tillfällen skickade en minnesgåva via Spädbarnsfonden. (Tyvärr kom den väldigt sent då hon liksom flera andra inte skrivit våra namn vid inbetalningen. Viktigt att tänka på när man betalar in till ett postgirokonto när någon dött oavsett ändamål). Hur som helst så stötte vi ihop med varandra på mataffären under sommaren. Denna fantastiska kvinna kramade oss och frågade om hur det hade gått till (vilket inte någon annan förälder på förskolan gjorde. Vi kände inga då vi bott kort tid på området). Hon sa att hon skulle bjuda mig på lunch ändå och tyckte det var synd att inte få vara mammaledig med mig.

I oktober var jag där på lunch och jag hade då hunnit bli gravid med lillebror sedan några veckor. Jag ska erkänna att jag hade inte gjort samma sak i hennes sits. Jag hade förmodligen varit så ytlig att jag träffat mammor med levande barn istället. Hennes son var då 4 månader. Lillebror och hennes son är numera kompisar och leker varje dag på förskolan. Jag kommer alltid undra om Nora hade varit lika bra kompis med honom. De hade varit exakt jämngamla. Men mellan hennes son och Vilmer skiljer det 11 månader. Det är underbart att höra att hennes son säger "Vilmer är fin". Underbara barn :).

En annan gång tog vi en promenad och tände ljus i minneslunden tillsammans och det är hon helt ensam med att ha velat göra (förutom att jag varit där tillsammans med en jag lärt känna via Spädbarnsfonden vars barn är begravd på samma kyrkogård).

När vi var med i tidningen skrev hon till mig att hon klippt ut och sparat artikeln (flera har självklart kommenterat artikeln men ingen skrev det).

Jag känner sådan glädje över att människor som hon finns. Sådana människor gör världen vackrare.
Så om du känner någon lite grann som förlorar ett barn. Det uppskattas enormt att bekanta som man inte väntar sig något av gör sådana saker. Den som är drabbad kan alltid säga nej jag orkar inte ses men omtanken uppskattas väldigt mycket.

torsdag 3 februari 2011

Undersökning vilka läser?

Jag gör en egen undersökning för jag är nyfiken på vem som läser.

När vi var nydrabbade kom jag inte på tanken att leta upp bloggar och jag tror inte att det fanns så jättemånga sommaren 2007, eller så letade jag helt enkelt inte.
Jag brukade istället hitta stöd på änlgarum på http://www.familjeliv.se/
Sedan med tiden så letade jag upp lite bloggar.

Nu när jag startade denna har jag hittat flera och jag tror att fler bloggar nu, vilket jag tycker är jättebra.

Om du som läser, har förlorat ett barn och bloggar så skicka gärna länk så lägger jag till dig i min länklista! Jag vill att så många som möjligt finns med så bloggarna kan hjälpa andra.

Jag har lagt upp alla jag har koll på i en lista. De är sorterade på senaste uppdatering.

onsdag 2 februari 2011

Samtalsträff

Igår höll jag i samtalsträff för fem fina mammor som snart ska bli mammor igen och det kommer vara en väntan hela våren/sommaren på att de små bebisarna ska få komma hem och bo med sin mamma och pappa. Jag hoppas så innerligt att allt ska gå bra och att de ska få bli föräldrar här på jorden. Jag är så glad att de har fått följas med varandra på träffarna för när jag var gravid fanns ingen i samma sits. Träffarna med andra var guld värt ändå men de som var på dem hade förlorat sina barn mellan 5-10 år före oss.

Vi har det väldigt bra på våra samtalsträffar tycker jag och jag kan varmt rekommendera att gå på träffar med Spädbarnsfonden. Det är pirrigt första gången men att kunna prata fritt om sina barn som inte lever och att kunna förstå varandra och att skratta (för det gör vi också) tillsammans är skönt. Självklart får man gråta också men det har faktiskt varit mer skratt än gråt tror jag. Man får känna ilska och vara sur också. Alla känslor är tillåtna :).