Nu har vi bestämt oss att om vi hittar barnvakt springer vi Blodomloppet på Noras årsdag. När jag nu under flera veckors tid sett datumet på affischer har jag tänkt "typiskt att det är samma dag". Men så tänkte vi om, för tänk att om hon levt hade vi haft barnvakt och sprungit :).
Allt börjar falla på plats ännu mer för hur vi kan leva som vanligt och det känns bra.
Hoppas att det kommer kännas så under Blodomloppet och 5-årsdagen.
Visar inlägg med etikett Årsdag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Årsdag. Visa alla inlägg
söndag 22 april 2012
fredag 16 mars 2012
Jag har släppt taget jämfört med för två år sedan - skönt!
I veckan hade jag samtalsträff och det väcker alltid tankar hos mig om hur jag tänkte och kände vid olika tidpunkter. Jag insåg efteråt att jag fick svar på något om mig själv som jag undrade när det skulle ske men sedan fallit ur mina tankar.
Det är att jag faktiskt har släppt taget om min dotter. Eller är det hon som släppt taget om mig? Vad menar jag med det? År 2010 på våren dvs ca 3 år sedan Nora dog minns jag att jag satt på bussen till jobbet och hade en liten svacka och undrade om jag skulle kunna bli ännu mer fri från sättet att hantera min saknad. Jag hade för länge sedan insett att Nora finns alltid med mig resten av livet (det inser man nog rätt omgående). Jag minns att jag frågade mig hur min saknad skulle te sig. Jag tyckte då att det var jobbigt med att saknaden kom och tog tag i mig och mina tankar en hel del även då. Men nu inser jag att jag kommit längre. Vad jag vill säga är att hon inte finns där på samma sätt. Hon tar inte tag om hela mig lika ofta. Det är skönt. Men säkert kommer svackor ibland. De är inte lika djupa. Hoppas att det fortsätter så. Men det har jag inte en aning om och det är lite jobbigt.
Nåväl.
Samtalsträffar är som jag skrivit förut guld värda. Även för mig. Det kommer de alltid att vara. Det går nog aldrig att samtala för mycket. Varje samtalsträff bearbetar jag vidare och det fina är att vi reder ut varandras tankar. Det är dock inte alltid vi som mist barn tänker lika. Men jag tror att vi kan förstå hur vi tänker även om vi tänker väldigt olika ibland. Det som är ännu bättre är att det inte är lika energikrävande efteråt. Man får mycket energi av att vara där men det tar annan energi att delta. Hmm. snurrigt. I alla fall är det inte lika påfrestande efteråt. Det är väl åren som gjort att det är lättare att inte hamna i samma känslor som de som deltar. Det måste bero på att jag bearbetat dem så många vändor. Känslorna alltså.
Om 2,5 månad är det Noras 5 årsdag. För första gången ska jag jobba den dagen. Undrar hur det ska gå?
Det är att jag faktiskt har släppt taget om min dotter. Eller är det hon som släppt taget om mig? Vad menar jag med det? År 2010 på våren dvs ca 3 år sedan Nora dog minns jag att jag satt på bussen till jobbet och hade en liten svacka och undrade om jag skulle kunna bli ännu mer fri från sättet att hantera min saknad. Jag hade för länge sedan insett att Nora finns alltid med mig resten av livet (det inser man nog rätt omgående). Jag minns att jag frågade mig hur min saknad skulle te sig. Jag tyckte då att det var jobbigt med att saknaden kom och tog tag i mig och mina tankar en hel del även då. Men nu inser jag att jag kommit längre. Vad jag vill säga är att hon inte finns där på samma sätt. Hon tar inte tag om hela mig lika ofta. Det är skönt. Men säkert kommer svackor ibland. De är inte lika djupa. Hoppas att det fortsätter så. Men det har jag inte en aning om och det är lite jobbigt.
Nåväl.
Samtalsträffar är som jag skrivit förut guld värda. Även för mig. Det kommer de alltid att vara. Det går nog aldrig att samtala för mycket. Varje samtalsträff bearbetar jag vidare och det fina är att vi reder ut varandras tankar. Det är dock inte alltid vi som mist barn tänker lika. Men jag tror att vi kan förstå hur vi tänker även om vi tänker väldigt olika ibland. Det som är ännu bättre är att det inte är lika energikrävande efteråt. Man får mycket energi av att vara där men det tar annan energi att delta. Hmm. snurrigt. I alla fall är det inte lika påfrestande efteråt. Det är väl åren som gjort att det är lättare att inte hamna i samma känslor som de som deltar. Det måste bero på att jag bearbetat dem så många vändor. Känslorna alltså.
Om 2,5 månad är det Noras 5 årsdag. För första gången ska jag jobba den dagen. Undrar hur det ska gå?
onsdag 15 juni 2011
Årsdag nummer fyra
Vi har varit på semester i 2,5 veckor och lika länge har jag inte rört vid en dator och jag upptäckte att det var väldigt skönt med en frånvaro av dator! Även om jag saknade att läsa bloggar och saknar att skriva själv. Om jag lyser med min frånvaro denna sommar så beror det på att jag inte prioriterar datorn. Men jag kommer tillbaka, jag har många tankar kvar att skriva ned..
Årsdag 4 var bra. Vårt lilla hjärta skulle ha fyllt fyra år den 29 maj. Eftersom vi var bortresta så åkte vi till en för oss "okänd" minneslund och tände ett ljus, jag, min man, storebror och lillebror. På kvällen tog vi hämtmat med våra vänner som vi hälsade på hos. Våra vänner sa fina ord om Nora och tände ljus innan vi åt. Det uppskattade vi mycket.
På årsdagen skrev jag dessa rader i min Facebook-status
Ett tips till anhöriga som jag nämnt förut är att höra av sig med ett sms eller så för det betyder mycket! Eller en blomma alternativt sätta in pengar till ett välgörande ändamål.
Jag läste i en annan blogg här om hur livet är efter döden. Jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Det har tagit tid men jag har kommit vidare efter döden. Men jag lever med döden närvarande på sidan om. Med det menar jag min dotter finns med mig hela tiden inom mig på ett så fint sätt. Jag är starkare men ändå skörare. Starkare på det sätt att små banala problem ägnar jag inte tid. Skörare på det sätt att jag fortfarande kan hamna i en svacka ibland. Men det går allt lättare att ta sig upp igen. Skörare även på det sätt att jag vågar prata med andra om svåra saker de genomgått/genomgår oftare än i mitt "tidigare" liv. Det tycker jag om att jag vågar det.
För att sammanfatta de tidigare årsdagarna ur minnet är det så här jag blickar tillbaka på dem:
Årsdag 1: kände jag en stor, stor, stor tacksamhet över en livs levande lillebror som då var 1,5 månad. Samtidigt hade jag hoppats på att fler i vår omgivning hade hört av sig på Noras 1-årsdag för det hade jag verkligen uppskattat då. För det var så dubbelt att uppleva allt med lillebror ett år senare som vi missade med Nora året innan. Mitt hjärta skrek efter båda bebisar men fick bara ha en. Omgivningen agerade i mångt och mycket som att "allt" ordnat sig och för mig var det kaos bland känslorna. Det var amningshormoner, lättnad att ha fått en levande bebis, glädje över att storebror fått en levande bebis, rädsla att lillebror skulle sluta andas mm. Men allt skulle vara "normalt" och bra utåt...
Årsdag 2: Den är den årsdag som har varit jobbigast hittills. Det kom dessutom som en överraskning då jag trodde att den skulle vara lättare än 1-årsdagen. Jag tror att det beror på att jag inte hann med att sörja och ta in allt innan 1-årsdagen, eftersom jag stor del av året varit gravid och haft all oro kring om det skulle bli en till begravning (då risken 30 procent att moderkakan skulle en tredje gång). Men när jag bearbetat detta så dröjde det ca tre månader till innan jag börjat känna att livet var någorlunda normalt och att jag landat lite.
Årsdag 3: Den var fin, vi hade en mysig familjedag på Spädbarnsfondens familjehelg som sammanföll med årsdagen. Att möta många i samma sits på Noras årsdag var speciellt. Att känna samhörighet med de andra familjerna på hennes dag var väldigt fint. Det är svårt att beskriva. Alla vi som tillhör dessa familjer hade helst sluppit denna samhörighet. Alla hade vi velat ha våra saknade barn hos oss. Men det är en styrka att möta varandra tillsammans ta sig igenom saknaden. Att även kunna dela glädjen över sina saknade barn med andra som förstår den glädje man känner. För vi känner en enorm kärlek, är stolta och känner glädje över barnen vi saknar även om de inte fick leva med oss. Denna kärlek, stolthet och glädje bär vi inom oss och allra helst skulle vi vilja ha en skylt på oss där det stod "jag bär ett barn i mitt hjärta också". Men vi känner också en massa annat - sorg, smärta, avundsjuka på andra, ilska, sårbarhet. Att möta alla människor som också har genomgått förlusten av sitt barn på Noras årsdag var väldigt känslosamt. Men väldigt fint och gav mycket.
Det är först på hösten efter 3-årsdagen som det verkligen känts som att livet känns riktigt bra psykiskt sett. Det tog så lång tid att verkligen komma i kapp. Jag har två småkillar, en man, mina fina människor som deltar i mina samtalsträffar och att försöka ha ett övrigt socialt liv ibland. Samt ett heltidsjobb att sköta... Så ja livet är ett pussel...
Nu tog tiden slut. Måste hänga tvätt efter resan.
Årsdag 4 var bra. Vårt lilla hjärta skulle ha fyllt fyra år den 29 maj. Eftersom vi var bortresta så åkte vi till en för oss "okänd" minneslund och tände ett ljus, jag, min man, storebror och lillebror. På kvällen tog vi hämtmat med våra vänner som vi hälsade på hos. Våra vänner sa fina ord om Nora och tände ljus innan vi åt. Det uppskattade vi mycket.
På årsdagen skrev jag dessa rader i min Facebook-status
Jag fick 14 kommentarer och 9 gilla av mina 85 vänner. Det värmde verkligen och gjorde mig glad. Ännu gladare hade jag blivit om fler vågat gilla. Men det är väl det att våga gilla en sådan status... För Noras dag är alltid en dag som är extra känslofylld. Det är så svårt att beskriva exakt hur det känns den dagen, för känslorna ändras för varje år. Jag har inte haft facebook tidigare år så detta var första gången jag själv uppmärksammade min omgivning på hennes årsdag. Så då värmer det mycket att få respons. Det finns de som hörde av sig ändå (utan att ha blivit uppmärksammade på facebook) och det värmer alldeles extra.
Ett tips till anhöriga som jag nämnt förut är att höra av sig med ett sms eller så för det betyder mycket! Eller en blomma alternativt sätta in pengar till ett välgörande ändamål.
Jag läste i en annan blogg här om hur livet är efter döden. Jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Det har tagit tid men jag har kommit vidare efter döden. Men jag lever med döden närvarande på sidan om. Med det menar jag min dotter finns med mig hela tiden inom mig på ett så fint sätt. Jag är starkare men ändå skörare. Starkare på det sätt att små banala problem ägnar jag inte tid. Skörare på det sätt att jag fortfarande kan hamna i en svacka ibland. Men det går allt lättare att ta sig upp igen. Skörare även på det sätt att jag vågar prata med andra om svåra saker de genomgått/genomgår oftare än i mitt "tidigare" liv. Det tycker jag om att jag vågar det.
För att sammanfatta de tidigare årsdagarna ur minnet är det så här jag blickar tillbaka på dem:
Årsdag 1: kände jag en stor, stor, stor tacksamhet över en livs levande lillebror som då var 1,5 månad. Samtidigt hade jag hoppats på att fler i vår omgivning hade hört av sig på Noras 1-årsdag för det hade jag verkligen uppskattat då. För det var så dubbelt att uppleva allt med lillebror ett år senare som vi missade med Nora året innan. Mitt hjärta skrek efter båda bebisar men fick bara ha en. Omgivningen agerade i mångt och mycket som att "allt" ordnat sig och för mig var det kaos bland känslorna. Det var amningshormoner, lättnad att ha fått en levande bebis, glädje över att storebror fått en levande bebis, rädsla att lillebror skulle sluta andas mm. Men allt skulle vara "normalt" och bra utåt...
Årsdag 2: Den är den årsdag som har varit jobbigast hittills. Det kom dessutom som en överraskning då jag trodde att den skulle vara lättare än 1-årsdagen. Jag tror att det beror på att jag inte hann med att sörja och ta in allt innan 1-årsdagen, eftersom jag stor del av året varit gravid och haft all oro kring om det skulle bli en till begravning (då risken 30 procent att moderkakan skulle en tredje gång). Men när jag bearbetat detta så dröjde det ca tre månader till innan jag börjat känna att livet var någorlunda normalt och att jag landat lite.
Årsdag 3: Den var fin, vi hade en mysig familjedag på Spädbarnsfondens familjehelg som sammanföll med årsdagen. Att möta många i samma sits på Noras årsdag var speciellt. Att känna samhörighet med de andra familjerna på hennes dag var väldigt fint. Det är svårt att beskriva. Alla vi som tillhör dessa familjer hade helst sluppit denna samhörighet. Alla hade vi velat ha våra saknade barn hos oss. Men det är en styrka att möta varandra tillsammans ta sig igenom saknaden. Att även kunna dela glädjen över sina saknade barn med andra som förstår den glädje man känner. För vi känner en enorm kärlek, är stolta och känner glädje över barnen vi saknar även om de inte fick leva med oss. Denna kärlek, stolthet och glädje bär vi inom oss och allra helst skulle vi vilja ha en skylt på oss där det stod "jag bär ett barn i mitt hjärta också". Men vi känner också en massa annat - sorg, smärta, avundsjuka på andra, ilska, sårbarhet. Att möta alla människor som också har genomgått förlusten av sitt barn på Noras årsdag var väldigt känslosamt. Men väldigt fint och gav mycket.
Det är först på hösten efter 3-årsdagen som det verkligen känts som att livet känns riktigt bra psykiskt sett. Det tog så lång tid att verkligen komma i kapp. Jag har två småkillar, en man, mina fina människor som deltar i mina samtalsträffar och att försöka ha ett övrigt socialt liv ibland. Samt ett heltidsjobb att sköta... Så ja livet är ett pussel...
Nu tog tiden slut. Måste hänga tvätt efter resan.
onsdag 25 maj 2011
Så närmar sig 29 maj - den fjärde årsdagen
Nu på söndag 29 maj är det fyra år sedan Nora föddes. Ibland känns det väldigt avlägset nästan (men bara nästan!) som att "har det hänt oss, var vi med om henne?" Ibland är det finns allt kring henne så nära i minnet att det känns som nyss.
Idag är det den 25 maj, vilket var den dagen då hon var beräknad att födas för fyra år sedan. För fyra år sedan fanns hon i min mage livs levande och alldeles redo för världen, men sedan lossnade moderkakan troligtvis den 26 maj. Dessa dagar är alltid lite extra jobbiga. Men detta år har vi faktiskt gjort något alldeles speciellt som gjort oss glada.
Just idag den 25 maj har vi skrivit kontrakt för en sommarstuga och vi är så lyckliga för det!
Så nu känns det som att jag kommer att minnas den 25 maj som en rolig dag också.
På söndag den 29 maj hedrar vi Noras minne på hennes födelsedag med en mysig dag. Snart skulle hon ha fyllt fyra om hon funnits här, lilla hjärtat.
Idag är det den 25 maj, vilket var den dagen då hon var beräknad att födas för fyra år sedan. För fyra år sedan fanns hon i min mage livs levande och alldeles redo för världen, men sedan lossnade moderkakan troligtvis den 26 maj. Dessa dagar är alltid lite extra jobbiga. Men detta år har vi faktiskt gjort något alldeles speciellt som gjort oss glada.
Just idag den 25 maj har vi skrivit kontrakt för en sommarstuga och vi är så lyckliga för det!
Så nu känns det som att jag kommer att minnas den 25 maj som en rolig dag också.
På söndag den 29 maj hedrar vi Noras minne på hennes födelsedag med en mysig dag. Snart skulle hon ha fyllt fyra om hon funnits här, lilla hjärtat.
onsdag 30 mars 2011
På årsdagen
På Din födelsedag
känner vi....
...kärlek
...glädje
...stolthet över att vi fått dig
...närhet
...omtanke
...värme i våra hjärtan
...tacksamhet
...för att skratta tillsammans
...för att kramas
...för att äta gott
...för att skicka upp heliumballonger
...tända ljus hos Dig
...tända ljus hemma
...för att ordna kalas (men har än inte gjort det någongång)
...för att minnas allt fint kring den allt för korta tid vi fick med dig
...saknad efter dig
...sorg men det går lättare för varje år
...att din gåva är att ta vara på livet
... att vi ska ta vara på vår familj
...att du alltid har en plats i vår familj
Det handlar INTE om att fastna i sorg. Det handlar om GLÄDJE och om att hedra minnet av sitt barn. Ett barn som vi bär med oss och minns. Det handlar inte om det svåra och sorgliga. Det handlar om att vi vårdar vårt minne på ett glädjefyllt sätt.
Detta är mitt sätt att beskriva hur jag känner på årsdagen.
Första årsdagen hade vi liksom Änn-Louise precis fått ett syskon. Vi var så lyckliga över det men samtidigt så var det sådana dubbla känslor för våra hjärtan ville ha båda bebisar, vi hade ett barn för lite. Storebror Elias var så stolt över lillebror Vilmer men samtidigt stolt över sin saknade lillasyster. Han sa stolt på förskolan att han hade två bebisar, Nora i himlen och Vilmer hemma. Så kände vi också. Andra årsdagen trodde vi skulle vara lättare men den blev svårare för då hade vi hunnit sörja och ta in allt. Till första årsdagen hade vi inte riktigt hunnit med eftersom graviditeten med Vilmer var så jobbigt psykiskt (att inte veta hur det skulle gå). Tredje årsdagen är den som varit "lättast" och jag tror att det kommer vara så fortsättningsvis. Det var en fin dag som sammanföll med Spädbarnsfondens familjehelg. Vi kommer alltid ha en fin familjedag den dagen. Sedan om våra levande barn har andra planer den dagen när de blir äldre så är det helt okej. Då kan jag och min man ha en fin dag bara vi.
Lindas kämpande är tyvärr över
Vila i frid Linda. Hon fick tyvärr sluta sin kamp igår. Länkade till hennes blogg för någon vecka sedan Linda småbarnsmamma med cancer. Mina tankar har idag varit hos hennes familj. Även om jag inte alls känner henne så känner jag med hennes man och deras fyra små pojkar. Tankarna går till dem som har mist sin mamma och sin livspartner.
Annars har tankarna även funnits hos en annan bloggare med bloggen Älskade ängel och hennes inlägg här som jag kommer att skriva min egen reaktion på senare ikväll. Jag har lämnat en kommentar i upprört tillstånd igår. Men skulle vilja skriva lite mer om detta för det handlar inte om att stanna kvar i sorg. Att fira årsdagen handlar om att ha en fin familjedag till minne av ens fina son/dotter. Men jag återkommer om detta!
Annars har tankarna även funnits hos en annan bloggare med bloggen Älskade ängel och hennes inlägg här som jag kommer att skriva min egen reaktion på senare ikväll. Jag har lämnat en kommentar i upprört tillstånd igår. Men skulle vilja skriva lite mer om detta för det handlar inte om att stanna kvar i sorg. Att fira årsdagen handlar om att ha en fin familjedag till minne av ens fina son/dotter. Men jag återkommer om detta!
torsdag 27 januari 2011
Detta skrev jag på Noras 1-årsdag
Detta skrev jag den 29 maj 2008:
Grattis Nora!
Idag är det Noras 1-årsdag. Tänk att det är ett år sedan hon föddes. Det har gått fort men det är väl för att det har varit ett år som 8 månader har varit en nedräkning till lillebror Vilmer.
Vi har ätit lunch på restaurang. Elias åt köttfärssås och spaghetti och vi åt röding. Vi köpte fyra rosa rosor och åkte till minneslunden och lämnade dem.
Vi skulle ha köpt en heliumtub från Teknikmagasinet men heliumtuberna var slut och kommer in nästa vecka. Så vi trodde att vi skulle få göra det då istället. Nu löste det sig :). Skolan där vi bor hade ordnat några aktivitetsdagar med start just idag och vi gick dit ikväll och de sålde heliumballonger för 10 kr styck . Så vi köpte tre stycken och skickade iväg två. Dock fastnade en i en hög tall i närheten av vår tomt. Elias är ledsen över det, för nu får inte Nora den. Vi har sagt att den kanske blåser upp i himlen inatt. Hoppas det! Han vill skicka sin ballong imorgon.
Elias vill skicka upp öronproppar för han tror att Nora får ont i öronen när ugglorna säger "ho ho". Så imorgon skickar vi kanske en gul ballong med öronproppar :D.
Bild från minneslunden på Noras 1-årsdag den 29 maj 2008.
Grattis Nora!
Idag är det Noras 1-årsdag. Tänk att det är ett år sedan hon föddes. Det har gått fort men det är väl för att det har varit ett år som 8 månader har varit en nedräkning till lillebror Vilmer.
Vi har ätit lunch på restaurang. Elias åt köttfärssås och spaghetti och vi åt röding. Vi köpte fyra rosa rosor och åkte till minneslunden och lämnade dem.
Vi skulle ha köpt en heliumtub från Teknikmagasinet men heliumtuberna var slut och kommer in nästa vecka. Så vi trodde att vi skulle få göra det då istället. Nu löste det sig :). Skolan där vi bor hade ordnat några aktivitetsdagar med start just idag och vi gick dit ikväll och de sålde heliumballonger för 10 kr styck . Så vi köpte tre stycken och skickade iväg två. Dock fastnade en i en hög tall i närheten av vår tomt. Elias är ledsen över det, för nu får inte Nora den. Vi har sagt att den kanske blåser upp i himlen inatt. Hoppas det! Han vill skicka sin ballong imorgon.
Elias vill skicka upp öronproppar för han tror att Nora får ont i öronen när ugglorna säger "ho ho". Så imorgon skickar vi kanske en gul ballong med öronproppar :D.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)