lördag 30 april 2011

Träning är lättare numera

Nu ska jag ut på och löpträna. Jag har bestämt mig för att återigen träna till Lidingöloppet för tredje året i rad. Första gången var 2009 då var målet att ta mig runt de 3 kuperade milen (hade bara sprungit sammanlagt 6-7 mil innan förutom lite annan träning i grunden). Jag gick stora delar av loppet och tog mig runt på 4.05. Förra året tränade jag lite mer (15 mil löpning samt cykling 8 mil i veckan då jag cyklar 8,3 km till och från jobbet) och tog mig runt på 3.39. I år ska jag följa detta träningsprogram här att klara loppet på 3 timmar samt cykla till och från jobbet, dvs 8 mil i veckan. Det är ett mål att klara det på 3 timmar, men främsta målet är att förbättra tiden igen. Löpning är något som känns mycket lättare i livet efter döden. Jag känner att "hur svårt och tungt det än är har jag genomgått något värre så lite pinad i med löpning är ingenting" och det känns som en styrka jag har när jag är ute och springer. En styrka som jag inte hade innan. Då var det jobbigt att ta på sig träningsskorna. Jag försöker vända förlusten till positiva sidor som uppkommit och detta är en.

torsdag 28 april 2011

Ett rikare liv

Jag känner att den glädje jag har idag är annorlunda och på mycket mer riktig än innan våra förluster av Nora och mina svärföräldrar. Jag kan visserligen inte veta hur jag var innan. De tankarna slår mig också ibland. "Att vad i hela friden tänkte jag på förut?" För numera och det senaste åren har jag ägnat tankarna åt så mycket som jag aldrig tidigare reflekterat över. Tankar är verkligen något som är konstigt. Alla har tankar om saker. Andra människors tankar är numera något som intresserar mig mycket. Tankar om livet och allt där i kring. Framförallt människor som delar med sig av sina inre tankar är intressant och det gillar jag mycket. Men självklart inte i alla ögonblick och hela tiden. Men att kunna det när det passar. Det gillar jag hos människor.


Jag känner verkligen mycket mer glädje för små vardagliga saker numera. Jag tar vara på de små stunderna som jag annars inte skulle tänkt på så mycket och inte uppskattat på samma sätt. Jag är mer närvarande i det jag gör och mår på många sätt bättre nu. Men det har kostat, det har kostat mycket. Mycket tankar, tårar, ilska, frustration och fortfarande bearbetar jag Nora emellanåt och det kommer jag att få göra det livet ut. Hon finns där i bakrunden i våra liv.


Vi har varit med om att förlora vår dotter
Vi kan dock inte förlora att vi har varit med om vår dotter.
Därmed kan vi aldrig helt förlora vår dotter helt och hållet.
Hon finns där hela tiden i bakgrunden, i mitt sinne och i mitt hjärta.
Hon har format mig till den jag är nu.
Hon fortsätter forma mig genom livet.
Hon har gjort att jag är mer rädd om mig själv.
Hon har gjort att jag är månar mer om andra.
Livet är vackrare nu när jag bär henne i mitt hjärta.
Livet är skörare och därför känner jag att livet har blivit rikare.


Jag försöker inte gömma min saknad utan bearbetar den hela tiden. Hon har på många sätt gjort mig till en bättre människa och det är de delarna av mig som hon har gjort bättre som jag försöker att lägga fokus på. Jag försöker vara den hon format mig till att vara. Jag känner att hon har gjort mig till den person jag vill vara. Det är hennes gåva till mig. Priset att Nora inte finns hos oss är så klart alldeles på tok för högt. Det har kostat mig massor att komma ända hit till den jag är idag och hur jag mår idag.
Jag känner verkligen ofta mycket glädje över lillebror. På ett annat sätt än jag hade gjort om Nora hade levt. För hade hon levt hade jag tagit mina två levande barn mycket mer för givet. Nu tar jag inte mina två levande barn för givet.


Mitt liv är i övrigt mycket annorlunda än det hade varit utan att ha varit med om Nora. Jag hade aldrig träffat alla jag träffar via Spädbarnsfonden, aldrig läst bloggar av dem som förlorat barn. Aldrig pratat om svåra samtalsämnen med människor jag inte känner så bra, vilket jag kan nu och gör nu vilket jag märker att människor jag gör det med uppskattar. Det har jag faktiskt tänkt skriva om! De möten jag har haft med andra som upplevt helt andra svårigheter i livet än de jag gått igenom och om de samtal jag haft. Givetvis utan att lämna ut exakt vad som sagts.
Nu i dagarna har jag fått flera bebisnyheter från lite olika håll och kanter och det är så underbart med små bebisar som kommer ut och lever.

tisdag 26 april 2011

Glädje under påsken

Vi har varit på en weekend i Göteborg, vår familj, dvs våra pojkar, jag och min man. Vi bodde fyra nätter på ett vandrarhem. Samma morgon som vi checkar ut stoppar en dam i 65-års åldern mig. Hon hade bott i rummet bredvid oss. Hon tackade flera gånger för alla skratt från våra barn under morgonen och gårdagskvällen. Så underbart. Vi hade gjort hennes vistelse gladare och hon vår med sin fina kommentar. Hon hade själv fyra barn och fem barnbarn.


Vi som hade hyschat på barnen när de var som mest högljudda och så bodde vi bredvid en som uppskattade deras busande och skratt.

Jag tänkte på detta under gårdagen visst borde skratt och bus av barn vara tillåtet före 22 på kvällen och efter 08.00 på morgonen? Det var inom dessa tider våra barn levde om. Så hädanefter ska jag inte säga åt mina barn om de lever om då. Ändå tänkte jag innan denna dam stoppade mig att undrar om vi hade stört någon.

Hur som helst så ska jag komma ihåg henne och om någon annan som bor nära oss klagar så ska jag berätta om henne samt säga att om man bor på ett vandrarhem så är det bäst att man klarar av lite ljud. Om man inte gör det så kan man välja ett annat sätt att bo.

Visst måste mina levande barn få föra lite liv?

Vi hade en underbar påsk i Göteborg. Där var det sommarvärme och så vacker med alla blommande träd. Vi hann med en massa mysiga och roliga saker. Universeum två dagar, Robert Gustafsson (varsin dag för oss vuxna), Liseberg en dag, promenad i Slottsskogen, Naturhistoriska, Maritiman, god mat, sällskapsspel på vandrarhemmet och glada barn och föräldrar.

Ibland när jag ser en familj med en pojke i Elias ålder med en lillasyster som är äldre än Vilmer kan jag undra hur livet hade varit om Nora hade funnits här hos oss. Men då hade inte fina, älskade Vilmer, vår busiga och underbara lillebror varit här. Hur jag än tänker går tankarna inte ihop. Saknaden kommer alltid finnas och det är bara att leva med saknaden vid sidan om vårt vanliga familjeliv. Leva med att jag ibland undrar hur Nora och storebror Elias hade busat. Tankarna går bättre att handskas med ju längre tid som går. Men tankarna kommer alltid att dyka upp ibland, speciellt när vi är på semester och ser andra semestrande familjer.

Jag är så fantastiskt lycklig över att våra barn har varandra att busa med för utan ett levande syskon hade damen aldrig kunnat säga sin fina kommentar. Det var min skräck sommaren för fyra år sedan när vi precis mist Nora att vi aldrig skulle få uppleva ett busande syskonpar. Vi hade lyckan att bara behöva vänta till sommaren där på när Vilmer hade kommit till oss. Det är jag så glad över. Men fattas det gör hon ändå, lilla hjärtat. Men vi har våra två busande fina pojkar och dem är vi så rädda om och så tacksamma över varje dag.

Det jag tar med mig från denna helg är att jag också ska försöka säga liknande kommentarer till okända och inte bara tänka dem!

måndag 18 april 2011

Fina mammor på frukost hos mig

Igår bjöd jag hem fem fina mammor på frukost, fina mammor till barn som de bär i hjärtat och några har även barn i livet.

Men det är inte lätt att få ihop det en dag då alla kan. Så frukost en söndagmorgon var en bra tidpunkt, nästan alla kunde komma. För hur ofta är man bortbjuden en söndag klockan tio?

Våra samtalsträffar är alltid bra att vara på men det var trevligt att träffa de fina mammorna utanför samtalsträff.

Så mycket glädje att se två bebisar igår utanför magen! Två livs levande fina bebisar - det är Lycka!
Nästa gång vi gör en liknande träff är det ytterligare bebisar anlända.

lördag 16 april 2011

Prat om graviditeter på fikarasten

Prat om graviditeter är ett samtalsämne som kommer upp på fikarasten emellanåt när någon ska få ett barnbarn, eller någon på jobbet som ska ha barn eller ibland kommer det bara upp.


Det är fortfarande några som inte vet att jag har gått igenom tre graviditeter på mitt jobb som jag haft i drygt ett år. Eftersom det finns sådana jag inte lärt känna så mycket då vi är en stor arbetsplats och några som nyss varit just barnlediga... Denna vecka kom samtalsämnet upp kring graviditetsillamående och andra krämpor som man kan få. En del hade varit så illamående att ett till barn inte blev aktuellt och så vidare. Eller om illamående kan vara kopplat till könet på barnet.

Jag blir tyst då jag inte kan säga att jag mått bra alla graviditeter och haft olika kön, för att vi har två pojkar vet nog de flesta...

Har ni som själva varit i denna sits några bra tips?

Tips på ett smidigt sätt att kunna delta i sådana här diskussioner utan att det blir konstigt.

Jag får för mig att om jag säger något om mina graviditeter att folk påminns om att det faktiskt är mest "synd" om mig. Att deras foglossning, ryggvärk, illamående mm är futtigt att klaga på. "Synd om mig"-prat är verkligen inte något jag vill hamna i alls. Men jag önskar att jag också "fick" prata om mina graviditeter på¨ett naturligt sätt, för de är helt naturliga för mig. Även om de inte är det för andra.

För något år sedan var jag på en fest där det var en gravid tjej som t o m blivit inlagd med dropp för att hon mådde så illa. Hon hade det så hela graviditeten. Jag visste inte detta och tal om fler barn kom upp. Hon hade precis sagt att detta barn blir det sista (hon hade ett sedan innan). Jag säger att "det kanske känns så nu när du snart ska få bebisen". Hon sa då väldigt surt till mig som det var att hon mått så enormt dåligt båda sina graviditeter och blivit inlagd att hon inte skulle orka igen. Jag svarade bara "okej då förstår jag" och sa inte något om mina graviditeter. För jag ville inte "slänga det i ansiktet" på en höggravid person jag nyss träffat att jag faktiskt genomgått något svårare. Jag kunde riktigt känna hur sårad hon kände sig. Jag kände mig sårad över att känna mig "skyldig" till att ha sårat henne, för jag skulle gärna byta sits. Hon har i alla fall fått sina två barn levande. Detta kunde jag så klart inte säga, utan jag fick sitta där och känna att jag var den som hade varit klumpig. Även om jag vet att om hon hade vetat vad jag fått vara med om så hade hon sett vår konversation på ett annat sätt och vi hade inte sårat varandra.

Ibland är det extra tungt att vara en som mig som inte är som de flesta andra...

Det är dock lättare att hantera numera men ändå skulle jag vilja komma på ett bra knep att inte förstöra lyckan med graviditetsprat. Men lösningen kanske är att vara tyst? Eller vad säger ni som också mist barn?

måndag 11 april 2011

Att se saker ur ett annat perspektiv

Igår åt jag hotellfrukost med min kompis och det var så mysigt. Det kan jag göra fler söndagar :).

Min kompis berättade om två som är 35-årsåldern som har dödliga sjukdomar, en där utgången är döden och en där det finns hopp. Barn och äkta hälft som de lämnar efter sig. Usch så tråkigt.

Jag har redan ett annat perspektiv på livet efter våra förluster av dotter och svärföräldrar men att mista en livspartner och barn som blir utan förälder som småbarn är ännu mer orättvist.

Förra veckan började jag höra snacket om de som gnäller över att de väger "5 kg för mycket". Detta prat börjar alltid inför beach-säsongen. Jag får allt svårare för sådant. Det är så att är intaget större än vad man gör av med så pekar vågen uppåt. Det är en enkel ekvation. Det är bara att röra på sin kropp. Det finns de som är sjuka som skulle kunna ge allt för att ha bara ha problemet med lite för många kilon.

Jag ser saker ur ett annat perspektiv... Livet är för kort för att bekymra sig om några kilon. Det är bara att ta på sig träningsskor och ge sig ut på en promenad eller löprunda. Jag bryr mig för övrigt inte ett dugg om en människa väger och prat om vikt när det handlar om några kilon är inte ett ämne för mig. En annan sak om någon lägger om sina vanor och kämpar med många kilon, det är roligt!

Nu ut och cykla med min älskade familj! Det är vår och det är glädje!

fredag 8 april 2011

Resultat av Spädbarnsfondens undersökning

År 2008 gjordes en webbstudie av Spädbarnsfonden och nu finns första analysen av studien i följande länk: Webbstudie.


Jag tänker återkomma om studien om vad jag själv tycker kring de frågor som de tar upp i analysen. Jag svarade på enkäten 2008 och mina svar borde väl vara lika än idag.

Men nu ska jag hämta min man och vi ska hämta thaimat till kvällen middag.

Mysig dag

Idag var jag med Elias och Vilmer på deras förskola idag. Denna vår är Elias sista vår sedan blir det 6-års till hösten. Jag är så glad att jag tog mig tid att vara där idag, för det var väldigt mysigt att få vara med dem en förmiddag. Det var bara nio av arton barn där. Vilmer var veckans kompis och fick hålla i uppropet på samlingen, vilket var roligt. Han var så stolt. Det var så fint att se hur de stora hjälper de små vid matbordet och hur lugnt och skönt de hade det när de åt mat. Jag tror verkligen på blandad avdelning och är så glad att mina barn fått gå två år tillsammans på samma avdelning. Detta var det bästa med denna vecka. Fina barn och fin personal. Jag känner glädje, lycka och tacksamhet över mina älskade barn helt enkelt.

Ibland kommer tanken på hur det hade varit om jag fått ha alla mina tre barn där tillsammans. Tänk om deras syster hade fått vara där med sina bröder. Men det är bara en tanke, jag känner lycka över mina två.

Jag rekommenderar verkligen att ta sig tid att vara med en dag på förskolan. Det var toppen!
 
Sedan har jag fått en nytt ansvar på jobbet och det har är också spännande att få ha det ansvaret.

Så en bra vecka och nu är det helg.

tisdag 5 april 2011

Vi uppfattar saker olika - om sorg

Jag gav ett boktips för ett tag sedan "Bara ett andetag bort" och läser nu i en annan blogg av Hannah som har läst samma bok men inte alls gillade författarens sätt att hantera saknaden och sorgen efter sitt barn. Mitt boktips kring denna bok finns här i ett gammalt inlägg. Jag hade inte utvecklat tipset så mycket då jag dels läste boken i augusti 2010 och inte hade den alldeles färskt i minnet. Jag hade inte hade en tanke på att boken skulle kunna ge andra känslor än de jag fick av boken. Jag blev väldigt berörd och kände glädje och värme när jag läste boken.

Med detta vill jag skriva att vi är alla så olika kring våra känslor kring det barn vi har mist

Denna författare skriver på ett annorlunda sätt jämfört med andra böcker och hennes syn på vad som händer när vi dör är väldigt olik min eget sätt att se på döden men jag tyckte ändå om boken väldigt mycket.

Jag läste boken när det hade gått drygt tre år sedan vår dotter dog. Kanske hade jag inte uppskattat hennes sätt att se på sin dotters död när jag var nydrabbad? Jag vet inte, men jag tror ändå att jag hade det .

söndag 3 april 2011

Samtalsträff

I veckan hade jag samtalsträff och det slog mig att jag inte längre tänker flera dagar på vad vi pratade om efter träffarna, vilket är skönt. Från början när jag hade träffarna tog det några dagar att bearbeta samtalen. Dels beror det på att jag själv kommit så pass långt i min bearbetning och dels är jag mer van att höra andras sätt att bearbeta. För varje ny som kommit har det känts lättare att möta saknaden och sorgen för varje förälder/föräldrapar jag mött. Från början var ett nytt besked om att ett nytt barn dött så tungt och varje nytt besked kände jag verkligen hur de drabbade mår och ville inte att fler skulle drabbas. Det vill jag såklart inte nu heller men nu har jag liksom förlikat mig med att det tyvärr händer att barn dör och att jag inte kan rädda barn. Hur som helst är samtalsträffar så bra för det är trots allt så att har man inte varit igenom detta så kan man aldrig förstå. Det är underbart med anhöriga som försöker förstå men att förstå fullt ut det kan man bara göra om man upplevt förlusten själv.

Så jag rekommenderar alla som tvekar att delta i samtalsträff att prova en gång. De allra flesta fortsätter för att det är så bra. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan dem och det gläder mig.

Härlig helg

Vi har varit borta två dagar jag, min man och Elias. Vi hyrde en stuga en natt vid en slalombacke några mil från oss. Vi har åkt slalom och myst i stugan. Vi lämnade den Vilmer med mormor. Nästa år får han också lära sig att åka. Då är han nästan fyra så det blir toppen. Han sov hos mormor för första gången och det gick bara bra. Han ville inte ens prata med oss i telefonen så han hade det bra. Skönt för mitt mammahjärta att alla haft en bra helg. Stora killen tyckte nog också det var mysigt med en helg då han fick all uppmärksamhet.