Dryga 30 år på utsidan men 90 år på insidan

Tack för kommentaren på mitt förra inlägg här. En väldigt bra kommentar.

Ibland känner jag mig som en 30+ på ytan i en 90-årings insida... Omgiven av 30+ på både in-och utsida. Ibland önskar jag att jag vore som dem. Fast ändå inte. Jag accepterar mitt öde och försöker hitta positiva sidor med den livserfarenhet jag har. Ibland går det hur bra som helst men ibland är det lite tungt.
Ibland vill jag vara som de flesta andra som inte har dotter och svärföräldrar i himlen.

Nyligen hade jag ett samtal som mitt gamla jag innan Nora aldrig skulle ha haft. Det är verkligen något som är väldigt positivt att jag på ett helt annat sätt kan möta en människa som upplever något jobbigt. Mitt förra jag hade gjort som de flesta andra inte sagt så mycket för att jag inte skulle ha vågat eller trott att det räcker att några pratar... "Att vara tyst i bakgrunden är nog det bästa" hade mitt gamla jag tänkt. Ack så fel det är att stå tyst i bakgrunden. Alla jag stöter på som också mist barn säger detsamma, dvs att minsta ord (gärna flera ord), sms, klapp på axeln, kram är värt så mycket. Man minns alla som bryr sig. Dessvärre innebär det att man minns alla de som stått tysta på sidan om och låtit "någon annan" prata för att "det räcker nog".

Det har hänt att personer i efterhand (några/något år efter Nora dog) berättat "hur otroligt hårt de tog att mitt barn dött" men inte fanns ens med ett enda ord när det hände. Deras tystnad då gjorde så otroligt ont. Att möta människor i omgivningen som inte sa något var så tungt och det gjorde så ont. Men de som var tysta tror nog att vi som drabbas "inte märker" om de är tysta.

En annan sak jag vill tipsa om är att om du som finns i omgivningen märker att du sårar den person som mist ett barn rekommenderar jag att tänka både en och två vändor innan du fortsätter att "diskutera" för att "vinna" diskussionen. Be istället om ursäkt och fortsätt inte.

Jag minns specifikt hur jag när kände att "nu mår jag rätt så bra och förhöll mig till min saknad på ett "glädjefullt sätt", dvs mindes Nora med värme i hjärtat. Det tunga, sorgsna livet var inte lika tungt längre". Detta var när det hade gått 2,5 år efter att Nora dött. Men då hamnade jag i en svacka pga en person ansåg sig ha rätt att diskutera. Då insåg jag inte att det gäller att säga stopp i tid för en del personer har inte spärrar att veta när de sårar. Jag är inte ensam om att ha drabbats utan vi är många som drabbas av människor utan trösklar. Jag hoppas innerligt att den som sårat mig har lärt sig något och att det inte går på som förr och sårar fler i livet lika mycket. Men jag fick betala ett högt pris.

Något jag uppskattar är när människor vill ventilera svåra saker som finns i deras "ryggsäckar" i form av någon annan tragedi. Jag upplever att många jag möter som får höra vad som hänt kan berätta om svårigheter de har haft i sitt liv. Jag råder verkligen omgivningen att säga att "jag har inte förlorat ett barn så jag kan inte veta vad du går igenom. Sedan berätta vad det svåraste har varit för din egen del. För att visa på att även om livet inte varit exakt lika tufft så finns annat som varit tufft".

När det hade gått precis tre år frågade jag mig själv "hur ska jag förhålla mig till saknaden och sorgen efter henne nu?" "hur ofta ska vi tända ljus, hur ofta ska vi prata med barnen om henne?" Det tyckte jag var lite jobbigt då att inte riktigt veta hur jag skulle fortsätta men sedan dröjde det inte länge förrän jag började skriva och ventilera mina tankar här. Nu sitter jag här fyra år senare och det känns inte längre lika svårt att förhålla mig till saknaden. Men visst ibland kommer det en liten dipp. Det har hittills gått lättare för varje år och det är skönt. Men jag blir aldrig samma människa igen. På gott och ont.

Det skulle vara skönt att inte tänka "vem är jag", "vad tycker jag" och analysera mig själv på det sätt som det blir att man gör när en stor sorg drabbar en. För ens omgivning genomgår inte den processen. Det leder till att jag som sörjer inte riktigt kan identifiera mig människor i min omgivning. Eftersom omgivningen är så upptagna av att leva som de alltid gjort. Visst är det så att många i omgivningen stannar upp och är tacksamma över sina levande barn och de nära och kära när Nora dog. Men när det gått en tid lever de som vanligt. Det är detta vanliga liv som jag aldrig kommer ha fullt ut. Det är även positivt för jag uppskattar mitt liv mycket mer numera. Men ibland är det jobbigt att förhålla sig till omgivningens sätt att leva i vardagen. Detta förstår man bara om man genomgått något traumatiskt.

Sedan "betraktar" jag människor i omgivningen på ett annat sätt eftersom det automatiskt blir att man tänker mer på hur andra lever sina liv och vilka prioriteringar olika människor gör. Jag uppfattar oftare än förr goda sidor hos människor men även mindre bra sidor vilket kan vara både bra och dåligt..

Jag har dock hittat mig själv och jag vet vad jag vill i mitt liv. Jag vet hur jag vill bli behandlad och på det sättet försöker jag behandla min omgivning. Jag har lärt mig att säga stopp när någon gör ett övertramp, det tog nästan fyra år men nu är jag där och jag mår bra.

Hur hade jag pratat om Nora idag om...

Hur hade jag pratat om Nora idag om människor varit mer öppna?

Jag har varit frånvarande ett tag då vi varit i vår underbara stuga stor del av sommaren, bara vänt hemåt för tvätt och sedan återvänt. I stugan har vi bara min mans Iphone och med den går det rätt sakta och så vill både han, jag och barnen låna den. Så denna blogg har fått vila. Kanske skaffar jag en egen till nästa år men det får jag se om jag skriver då.

En tanke som slog mig idag är att jag faktiskt inte alls har det lika svårt när jag "måste" undvika att säga något om mitt döda barn. Det gör inte lika ont att stå tyst. Men det är nog mycket för att jag har vant mig vid att jag inte "får" nämna henne. Egentligen innerst inne är det väldigt trist. Dock är det skönt att det känns lättare att inte nämna henne. Men egentligen skulle jag önska att människor öppnade sig mer... Så att alla som förlorat en familjemedlem, vän eller gått igenom någon annan kris "fick" prata om det om det passar in i samtalet. På mitt jobb kanske det i framtiden börjar någon ny på mitt jobb eller någon ny granne som också mist barn men vi kanske aldrig får veta detta om vi är tysta. Så jag kommer fortsätta försöka berätta när jag lärt känna en person. Från början när vår yngsta son var bebis var det så viktigt för mig att berätta om vår dotter för nästan alla med en gång, för då var saknaden så färsk och hon betydde så mycket för vem jag var. Hon har format mig och fortsätter forma mig. Men nu är det bara att inse att det kan leda till att jag bara blir förknippad som "hon med det döda barnet"... och så vill jag inte bli förknippad. Att jag berättar om min dotter är för att hon gjort mig till en bättre mer närvarande människa. Min dotters död har gjort att jag uppskattar glädjen i livet mycket mer! Jag tänker aldrig mer hamna i någon diskussion som får mig att må dåligt igen så då är jag tyst om min dotter och berättar först när jag lärt känna en person mer. Nu är det trots allt inte okända som sårat mig men ändå... Jag vill inte hamna i något liknande igen någonsin. Det är inte jag värd och inte min dotter heller. Så jag är tyst om henne. Frågan är om det är pga att omgivningen eller pga att jag hade varit det även med en omgivning som varit mer öppen?! Det får jag aldrig svar på.

Min uppmaning till omgivningen är dock att inte tystna. Fråga någon gång per år t ex på årsdagen hur saknaden är idag. Det gäller även om man mist en förälder eller annan släkting. Den döda personen finns kvar i tankarna. När man tänker på en saknad och älskad släkting (t ex min egen farmor) blir jag varm i hjärtat och inte sorgsen.