I den mest akuta sorgefasen

Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägget (den tredje kommentaren). Om att jag gav rådet att dela med sig av de svårigheter man gått igenom. Att en del som sörjer kan känna tvärtom. Det rådet menar jag inte att det ska användas i den mest akuta sorgefasen. Det rådet menar jag hjälper när den som sörjer tagit sig igenom den värsta tiden. Väldigt svårt att egentligen ge råd som fungerar för alla. Så det viktigaste rådet är ändå att vara lyhörd och säga "säg till om jag sårar dig" och inte babbla på om sitt om den som sörjer inte alls är redo för någon annans problem.

Men trots allt så uppskattade jag när en person vi hade att göra med några veckor efter Nora föddes, tänker inte avslöja exakt vad för sammanhang. Jag vill inte lämna ut någon. Så det kan vara precis vem som helst vi hade att göra med. Dock ingen vi kände sedan innan. I alla fall, så berättade denna person att denne inte kunde föreställa sig hur det skulle vara att begrava sin nyfödda bebis men att det h*n hade upplevt var tre missfall kring v 12 innan de fått levande barn. Det tyckte jag om att en okänd lämnade ut sig själv och att denne var tydlig med att poängtera att det måste vara mååånga gånger svårare att bli föräldrar till ett dött barn och inte få ta med sig barnet hem och se barnet växa upp.

En andra chans

Jag håller på att se programserien "En andra chans". Jag ser den i efterhand Svt play. En jättebra serie om de som varit med om svåra olyckor och förlorat förmågan att gå, men fått en andra chans, dvs att de lever. Jag tycker verkligen om deras närvaro och jag kan känna igen mig i deras sätt att fundera. Jag tror att oavsett vad man drabbas av för svårighet i livet gör att man blir mer närvarande och uppskattar livet på ett annat sätt. Men vägen dit att känna så tar självklart tid. Att känna glädje igen tar tid. Men när man känner det så känns det starkare. Alla känslor blir starkare. Det kan jag också känna att de som är med i programmet tycker.