Glädje under påsken

Vi har varit på en weekend i Göteborg, vår familj, dvs våra pojkar, jag och min man. Vi bodde fyra nätter på ett vandrarhem. Samma morgon som vi checkar ut stoppar en dam i 65-års åldern mig. Hon hade bott i rummet bredvid oss. Hon tackade flera gånger för alla skratt från våra barn under morgonen och gårdagskvällen. Så underbart. Vi hade gjort hennes vistelse gladare och hon vår med sin fina kommentar. Hon hade själv fyra barn och fem barnbarn.


Vi som hade hyschat på barnen när de var som mest högljudda och så bodde vi bredvid en som uppskattade deras busande och skratt.

Jag tänkte på detta under gårdagen visst borde skratt och bus av barn vara tillåtet före 22 på kvällen och efter 08.00 på morgonen? Det var inom dessa tider våra barn levde om. Så hädanefter ska jag inte säga åt mina barn om de lever om då. Ändå tänkte jag innan denna dam stoppade mig att undrar om vi hade stört någon.

Hur som helst så ska jag komma ihåg henne och om någon annan som bor nära oss klagar så ska jag berätta om henne samt säga att om man bor på ett vandrarhem så är det bäst att man klarar av lite ljud. Om man inte gör det så kan man välja ett annat sätt att bo.

Visst måste mina levande barn få föra lite liv?

Vi hade en underbar påsk i Göteborg. Där var det sommarvärme och så vacker med alla blommande träd. Vi hann med en massa mysiga och roliga saker. Universeum två dagar, Robert Gustafsson (varsin dag för oss vuxna), Liseberg en dag, promenad i Slottsskogen, Naturhistoriska, Maritiman, god mat, sällskapsspel på vandrarhemmet och glada barn och föräldrar.

Ibland när jag ser en familj med en pojke i Elias ålder med en lillasyster som är äldre än Vilmer kan jag undra hur livet hade varit om Nora hade funnits här hos oss. Men då hade inte fina, älskade Vilmer, vår busiga och underbara lillebror varit här. Hur jag än tänker går tankarna inte ihop. Saknaden kommer alltid finnas och det är bara att leva med saknaden vid sidan om vårt vanliga familjeliv. Leva med att jag ibland undrar hur Nora och storebror Elias hade busat. Tankarna går bättre att handskas med ju längre tid som går. Men tankarna kommer alltid att dyka upp ibland, speciellt när vi är på semester och ser andra semestrande familjer.

Jag är så fantastiskt lycklig över att våra barn har varandra att busa med för utan ett levande syskon hade damen aldrig kunnat säga sin fina kommentar. Det var min skräck sommaren för fyra år sedan när vi precis mist Nora att vi aldrig skulle få uppleva ett busande syskonpar. Vi hade lyckan att bara behöva vänta till sommaren där på när Vilmer hade kommit till oss. Det är jag så glad över. Men fattas det gör hon ändå, lilla hjärtat. Men vi har våra två busande fina pojkar och dem är vi så rädda om och så tacksamma över varje dag.

Det jag tar med mig från denna helg är att jag också ska försöka säga liknande kommentarer till okända och inte bara tänka dem!