I veckan hade jag samtalsträff och det slog mig att jag inte längre tänker flera dagar på vad vi pratade om efter träffarna, vilket är skönt. Från början när jag hade träffarna tog det några dagar att bearbeta samtalen. Dels beror det på att jag själv kommit så pass långt i min bearbetning och dels är jag mer van att höra andras sätt att bearbeta. För varje ny som kommit har det känts lättare att möta saknaden och sorgen för varje förälder/föräldrapar jag mött. Från början var ett nytt besked om att ett nytt barn dött så tungt och varje nytt besked kände jag verkligen hur de drabbade mår och ville inte att fler skulle drabbas. Det vill jag såklart inte nu heller men nu har jag liksom förlikat mig med att det tyvärr händer att barn dör och att jag inte kan rädda barn. Hur som helst är samtalsträffar så bra för det är trots allt så att har man inte varit igenom detta så kan man aldrig förstå. Det är underbart med anhöriga som försöker förstå men att förstå fullt ut det kan man bara göra om man upplevt förlusten själv.
Så jag rekommenderar alla som tvekar att delta i samtalsträff att prova en gång. De allra flesta fortsätter för att det är så bra. Jag hade aldrig varit där jag är idag utan dem och det gläder mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar