Känslor - livsviktigt

Jag skulle inte ha fungerat idag om människor runt om mig inte hade delat med sig av sina känslor och att människor fortsätter dela med sig av sina roliga och tråkiga händelser i livet är underbart.

Möten med människor som vågat möta oss är fantastiskt. Dessa människor har vågat möta oss utan rädsla. Dessa ögonblick har varit underbara möten. Minnesvärda ögonblick som värmer mitt hjärta livet ut. Dessa ögonblick fortsätter hela livet, för jag vågar numera möta människor som av någon anledning har det svårt. Eller jag försöker iaf, om jag lyckas alltid vet jag inte såklart.

Jag har sedan strax före jul tvekat om jag ska börja skriva, beroende på en enda person skrivit oerhört sårande saker. En insikt hade denna person om sig själv och det var att hon inte vill dela sina känslor med sin omgivning utan hennes känslor är ytterst privata. Jag har aldrig öga mot öga pratat en enda gång om Nora. Vi deltog i ett privat forum över internet tillsammans med åtta andra (vi lärde känna varandra när vi alla väntade barn första gången för drygt sex år sedan och ses numera någpn gång per år). Det hon behövt stå ut med att jag ibland skrivit några rader om min dotter. Nu finns inte detta forum längre och de övriga som deltog delar inte samma åsikt. De har alla gjort fina gester som visar på det. Exempelvis har en bemött en gemensam kompis som mist barn efter oss väldigt bra (tagit till sig av de råd jag har gett om bemötande), en skrev till känslokalla personen att sluta skriva till mig, en skrev att hon trodde att den känslokalla personen kommer nog att be om ursäkt så småningom, en bad att få läsa de senaste texterna och ta ställning å min vägnar, en skrev att hade någon skickat de orden till mig hade jag blockerat henne från facebook, flera skickade några fina ord kring när artikeln var med i tidningen och flera har kommit ihåg hennes födelsedag. Så det är trots allt denna känslokalla person som inte är som de andra. Det gäller bara att fokusera på de bra människorna.

Vad hon skrivit till mig tänker jag inte ägna tid åt att skriva ned här. Det jag kan säga var att jag trodde till en början att någon hade kapa hennes användare, det var en chock att inse att det faktiskt var hon som skrev.

Men jag ska inte låta denna känslokalla vinna. Utan jag ska låta alla som visar känslor vinna och dela med mig av mina i denna blogg.

Så nu är jag redo att skriva :)!

Jag är glad över det, för det är så många som bloggat som hjälpt mig. Kanske kan det jag skriver hjälpa några också

Jag läste ut en väldigt bra bok idag. Att växa genom möten (Kay Pollak).

Citat därifrån:
"Mina tankar om en annan människa handlar ofta mer om det som finns inuti mig själv, än vad som finns hos den andra".

"En människa som mår bra har aldrig behov av att attackera en annan människa"

"I varje möte med en annan människa har jag något att lära mig".

Dessa citat bland många i boken är så sanna, för mig. Det är min sanning jag måste leva efter, och min sanning är att jag vill känna mening med mitt liv och det gör jag om jag delar med mig av känslor. "Mötet" i textform med den känslokalla personen var en oerhört svårt att ta sig igenom. Men det som är tydligt är att jag lärt mig att en del människor inte vill vara nära andra. Men så vill inte jag leva. Den personen har själv valt detta inte jag. Själv hade jag önskat mig att hon närmat sig och inte tagit avstånd, som hon valde att göra. Någon ursäkt kommer jag tyvärr inte få från henne, men det gläder mig att de som läste diskussionen trodde annorlunda. Det är den värmen jag ska leva med och så tänker jag göra också. Ett liv med värme :).

Från och med nu är det min sanning jag tänker leva efter helt och hållet och akta mig för att prata känslor med människor som tycker att det är privat :).