måndag 31 januari 2011

Mina förlossningar

Detta skrev jag den 31 maj 2007, två dagar efter Nora föddes:
Nu har vi kommit hem.
Kommer vara en tung tid framöver. Men det som känns positivt är att förlossningen gick bra. Här är min förlossning: På morgonen när vi kom in kollade de hur mogen jag var. Jag var öppen 1 cm men hade 2,5 cm kvar av tappen. Klockan 9.30 fick ballong för att utplåna tappen. Strax efter 11.00 fick jag värkstimulernade dropp och började få värkar efter ett tag. Använde lustgas och profylaxandning. Jag är så glad att jag övat andning och avslappning med hjälp av en profylax-dvd för jag kunde verkligen slappna av hela förlossningen. Jag somnade till och med mellan värkarna när de var så täta som 1 min emellan på slutet :-D!

Jag fick PCB-bedövning 16.30 och blev av med den tryckande känslan nedåt. När jag var öppen 9 cm vid 18.00 tyckte de att jag skulle få epiduralbedövning för de tyckte att jag skulle få vila en stund och äta lite.

Strax före 23.00 var jag fullt öppen och fick krysta. Kände inte några reflexer och eftersom epiduralen dämpar krystreflexerna. Men jag hade övat krystteknik från profylax-dvd:n så efter 50 minuter klockan 23.44 var hon ute. 4065 g och 55 cm.

Innan jag började krysta var jag väldigt slut och tänkte "hur i hela friden ska jag orka få ut bebisen". Men när jag krystat några omgångar fick jag nya krafter och blev PIGG och det gjorde inte speciellt ont att få ut henne, trots ett huvudmått på 36,5 cm. Förvånsvärt lätt gick det! Jag sprack inte så mycket. Jag blev sydd invändigt men utvändigt klarade jag mig bra. Jag har inte några svårigheter att sitta så jag antar att jag kommer läka rätt fort.

Det känns så skönt att jag klarat mig bra fysiskt för när Elias kom tog det en månad innan jag kände mig redo att ta mig ut. Det kanske låter konstigt att jag klarade av att föda ut henne. Som tur är har jag läst ngt reportage om ngn som drabbats av detta och då var min tanke var ”fy så hemskt att de vill att man ska föda ut sitt döda barn”. Hade jag inte läst detta hade jag kanske haft svårt att bara på en natt ställa in mig på att föda. Men nu visste jag när vi fick reda på att bebisen inte levde att det var vad de skulle säga.

Sedan har jag varit så förberedd på att genomföra en vaginal förlossning samt att jag mådde så dåligt fysiskt efter komplikationer efter snittet med Elias. Jag var totalt fokuserad på förlossning hela dagen som den skedde. Mattias ligger lite före med sorgearbetet.

Det var igår under dagen jag kunde börja sörja henne. Under förlossningen stängde jag av alla andra tankar och fokuserade bara på andning/avslappning under värkarna. Efter förlossningen kändes det så skönt att jag lyckades genomföra den.

Dels ville jag må bättre fysiskt efteråt och dels ville jag inte riskera att kanske inte få skaffa fler barn. Den risken finns ju att de säger att livmoderväggen blivit för tunn efter två snitt…även om de flesta kanske klarar fler snitt.

Det går inte att förstå för andra hur detta är. Vi har iaf blivit väldigt väl omhändertagna på sjukhuset. En helt underbar barnmorskestudent var hos oss från 7.30 till 21.00 fast hon egentligen jobbade 7-14... underbar tjej! Sedan hade vi även en barnmorska tillgänglig hela tiden (hann bli tre stycken totalt under förlossningen som bytte av varandra och alla var tack och lov bra). När barnmorskestudenten gick hem fick vi en undersköterska istället som var bra. Läkaren vi haft har varit samma hela tiden och han är också jättebra. Bara en enda i personalen, fick jag lov att säga att jag inte ville ha där hon stank parfym och rök och det blev jag illamående av.

Vi har haft Nora hos oss första natten och dagen, men inte andra natten (bättre om hon var kallare eftersom de ska obducera henne). Vi sa farväl innan vi åkte hem idag. Hon var jättefin.
************************************************************

Kommentar 31 januari 2011:
Under min första förlossning hade jag kraftiga värkar ca 56 timmar med följt av att jag fick värkstimulerande dropp som ledde till att moderkakan lossnade. Elias föddes med akut kejsarsnitt och han hade dessutom navelsträngen tre varv runt halsen (så vem vet hur det hade slutat om jag inte fått värkstimulerande dropp. Då kanske navelsträngen ställt till det på vägen ut). Jag är därför på sätt och vis glad att jag valde att ta värkstimulerande dropp så att han kom ut. Men just i det ögonblicket tvekade vi lite eftersom det var bara några timmar kvar till tolvslaget på nyårsafton. Det har jag fått höra många gånger. Men Noras död har nog fått människor att inte säga så mycket... Men de som inte känner till Nora kan ibland påtala att Elias är född årets sista dag. Jag brukar tänka för mig själv vad jag skulle vilja säga, men jag håller så klart tyst! "Ja, han har en lillasyster som var så välplanerad med en jättebra födelsedag bara det att hon inte fick uppleva fler än sin första". Detta säger jag givetvis inte!

Nu har vi dessutom valt att låta Elias gå med de som är födda årskullen efter honom så han kommer hur som helst vara äldst istället för yngst. Varför göra problem av något som går att ordna liksom :). Att barn finns och lever är det viktiga, vilken födelsedag de har är oviktigt!

Noras förlossning tog 14 timmar i v40+4, vilket är lång tid när barnet inte lever. Förlossningen är ett fint minne speciellt då hon är det enda barn av mina tre barn som jag fött vaginalt. Jag tyckte det var jättebra och det gick så otroligt fort att känna sig som vanligt igen, fysiskt sett. Efter en vecka kändes kroppen läkt och med kejsarsnitt har det tagit många veckor. Jag kan bara ana hur fantastiskt det måste kännas att föda ett levande barn! Då jag tyckte det var häftigt att min kropp kunde fixa att få ut ett barn. Jag tänkte då när hon föddes att detta vill jag göra om.

Men med tanke på att min kropp inte varit redo att öppna sig vid v 42+0 eller vid 40+4 så var igångsättning en månad före beräknat inte ett alternativ med lillebror som föddes med planerat kejsarsnitt i v 35+6. Dessutom var risken för moderkaksavlossning 30 % och även om man har alla apparater som finns som mäter hur barnet mår så finns inte några garantier. Så ett planerat kejsarsnitt kändes som det vettigaste alternativet. Även om jag önskat att jag hade fått föda. Men ordet "normalt" kring förlossningar existerar inte för mig, tyvärr.

Jag är dock jättetacksam att jag kunnat bli gravid och bära tre fina barn utan problem. Jag hade dock önskat att de två första barnen velat komma ut före beräknat!

Min kropp kan jag vara arg på ibland men den ilskan har lagt sig med tiden. Men lite arg kommer jag nog alltid vara för att den inte fattade att få ut barnen riskfritt.
Jag är avundsjuk på dem som fått ut sina barn strax före beräknat datum. För då är barnen redo att komma ut.

Det borde inte få finnas övertid i magen!

Varje gång någon i min närhet går över tiden är jag så rädd att något ska hända. Även om det oftast går bra så känns övertid så onödigt. De är ju färdiga bebisar. 

Mitt liv idag - 3 år och 8 månader har gått

Jag ska ta och dela med mig av hur jag ser på mitt liv idag.

Jag och min man lever med två pojkar på 6 år respektive snart 3 år. Vi har hämtningar/lämningar på förskolan, VAB-dagar, matlagning, tvätt, aktiviteter, träffar vänner, nattar barnen, torkar näsor, pottränar, har konflikter, pussar och kramar barnen, busar med barnen, skrattar med barnen, min man och jag är lyckliga över att ha barnen och och lyckliga över att ha varandra sedan snart 12 år tillbaka. Vi har väldigt mycket att glädjas åt och lever ett bra liv med resor och upplevelser och vardagshändelser som gör vårt liv väldigt bra.

Jag är lycklig över mitt liv, min man och mina barn och mitt övriga liv. Sedan har jag min saknad över vår lilla flicka som skulle ha blivit 4 år i maj. Saknaden efter det barn, Nora, som inte fick bo med oss finns där med mig. Från början tänkte jag på henne varje dag sedan efter lillbror föddes blev det inte varje dag. Sedan när det gått ca 1,5 år slutade jag att komma ihåg månadsdagen exakt varje månad. Nu kan det slå mig ibland när det är den 29:e att det är en månadsdag men jag håller inte räkningen på att det exempelvis nu är 3 år och 8 månader sedan hon föddes (eller just idag nu när jag skriver räknade jag). Numera tänker jag på henne varje vecka och i och med bloggen så blir det såklart oftare. Men bloggen ser jag som en hjälp till andra och det gör att jag trivs med att ha den. Sedan tror jag inte att man kan bearbeta det som hänt för mycket om man försöker göra saknaden till något positivt som är min tanke med bloggen. Jag hoppas att jag genom min blogg kan bidra med något bra  :).

Vi firar hennes födelsedag genom att äta god mat, skicka upp ballonger och försöka göra hennes dag till en så bra familjedag som möjligt. Andra tider på året hedrar vi henne genom att tända hennes ljus en skyddsängel ibland. Det går i perioder, ibland tänder vi hennes ljus varje helg och ibland går det flera månader.

Till kyrkogården går vi på födelsedagen och Allhelgona och kanske ett par gånger till per år. I år har vi tänkt fixa fint på farmor och farfars gravar vilket vi inte orkat tidigare år. Vi har inte dåligt samvete att vi sällan går till kyrkogården då vi valde att ha en minneslund till Nora. Till farmor och farfars gravar har andra släktingar till dem tidigare skött dem men nu verkar ingen göra det längre. Det känns bra för till minneslunden går så många och tänder ljus. Vi kan tända ljus för henne hemma. Gravstenar är fina och ett val som de flesta gör men då vi redan hade en till barnens farmor och en till barnens farfar kände vi att det räckte och att minneslund kändes bättre. Hade någon kommit på tanken att Nora hade kunnat vara på samma plats som farmor eller farfar hade det varit ett alternativ, men samtidigt vilken hade vi då valt då de har varsin grav.

Jag läste hos en annan som förorat barn att hon har dåligt samvete ibland för att hon önskar att hennes barn inte hade funnits. Jag ska erkänna att jag ibland också vill att min dotter inte skulle ha funnits men ändå inte, inte alls... Jag vill minnas henne. Eller jag har inget val så vad jag vill är inte heller något jag KAN välja. Det går inte att radera henne ur minnet... vilket jag ibland önskat så att jag kunde vara som alla andra.
En sådan tanke får jag dåligt samvete av för tänk om hon kan veta vad jag tänker. Det är inte lätt. Men jag försöker minnas Nora med glädje allt fint som hon fört med sig. jag minns tiden innan hon föddes, dagen då hon föddes. Jag återkommer till mina tankar kring förlossningen någon gång framöver. För den är ett positivt minne.

Bland de fina minnena Nora gett oss finns allt fint som människor gjort för oss och alla underbara människor som jag träffat på grund av att henne, via träffarna med Spädbarnsfonden. Men ibland minns jag det som var jobbigt också och sådant som människor gjort som sårat oss, men det blir lättare att ta sig upp från sådana tankar för varje år som går. Sedan har jag lärt mig att vara rädd om mig och endast prata om min dotter med de som inte har problem med att hon inte finns.

lördag 29 januari 2011

Slideshow

Mist Ett Barn Slideshow: "TripAdvisor™ TripWow ★ Mist Ett Barn Slideshow ★ to Reykjavík and Umeå by Sandra - Resa till Island. Stunning free travel slideshows on TripAdvisor"

Hittade ett kul sätt att visa bilder.
Hösten 2007 när jag precis testat positivt igen och blivit gravid med Vilmer åkte jag och min man på en fyra dagars resa till Island för att få rå om varandra.
Visar några bilder från den resan.

torsdag 27 januari 2011

Detta skrev jag på Noras 1-årsdag

Detta skrev jag den 29 maj 2008:
Grattis Nora!
Idag är det Noras 1-årsdag. Tänk att det är ett år sedan hon föddes. Det har gått fort men det är väl för att det har varit ett år som 8 månader har varit en nedräkning till lillebror Vilmer.

Vi har ätit lunch på restaurang. Elias åt köttfärssås och spaghetti och vi åt röding. Vi köpte fyra rosa rosor och åkte till minneslunden och lämnade dem.

Vi skulle ha köpt en heliumtub från Teknikmagasinet men heliumtuberna var slut och kommer in nästa vecka. Så vi trodde att vi skulle få göra det då istället. Nu löste det sig :). Skolan där vi bor hade ordnat några aktivitetsdagar med start just idag och vi gick dit ikväll och de sålde heliumballonger för 10 kr styck . Så vi köpte tre stycken och skickade iväg två. Dock fastnade en i en hög tall i närheten av vår tomt. Elias är ledsen över det, för nu får inte Nora den. Vi har sagt att den kanske blåser upp i himlen inatt. Hoppas det! Han vill skicka sin ballong imorgon.

Elias vill skicka upp öronproppar för han tror att Nora får ont i öronen när ugglorna säger "ho ho". Så imorgon skickar vi kanske en gul ballong med öronproppar :D.

Bild från minneslunden på Noras 1-årsdag den 29 maj 2008.

onsdag 26 januari 2011

Storebrors kommentarer vid 2,5 års ålder

ELIAS funderingar på Nora sommaren/hösten 2007 (2,5 år gammal):

1 juni 2007 (3 dagar efter att hon föddes): frågade Elias "kan Nora prata?"
Han går och funderar på henne på sitt vis. Vi sa nej hon sover så hon kan inte prata.

14 aug 2007:
Elias sa idag efter dagis "Mamma, är du ledsen på Nora. Ska Nora inte gå på dagis. Får jag hålla Noras hand?" Det är två pojkar på dagis som har varsin lillasyster som skolas in nu och jag antar att de hållit sin syster i handen. Antar att Elias också vill ha sin lillasyster. Jag sa att Nora ska inte gå på dagis och att hon är i himlen. Då sa han "jag har flugit högt upp i luften i himlen". Jag sa då att ”Vi kan inte åka till Nora även om vi kan flyga i himlen”.

28 aug 2007:
Jag sa till Elias imorse "Har du hört att det åskade jättemycket i natt?" Han svarade "Nej, var är åskan nu?" "Jag sa att nu åskar det inte men i natt har det åskat uppe i himlen och då bullrar det och låter". Då började han gapskratta och sa "Då åskar det på Nora". Jag sa "Ja tror du hon har galonkläder på sig?" Då skrattade han ännu mer och sa att han inte trodde det.
 
I en av garderoberna i hans rum står ett par skor han hade förra sommaren. Han tog fram dem och när jag sa att de är för små att han hade dem när han var liten så sa han. "När vi får en bebis kan den ha mina skor". 

4 november 2007:
Elias har så mycket tankar. Igår var vi och tände ljus på gravar och minneslunden. Elias sa när vi berättade att vi skulle göra det "Vilka gravar?" Vi sa farmors och farfars och Noras. Då undrade han om var Nora är och så sa han att "hon kommer inte tillbaka" och "jag längtar efter Nora". Han somnade dock i vagnen på vägen dit så han missade det hela.

Idag har vi varit på minnesgudstjänst som Spädbarnsfonden ordnat för alla som förlorat barn i Mariakyrkan på Mariehem. Det var jätteskönt att ha varit med, men betydligt jobbigare än jag hade tänkt att det skulle vara. Sedan åkte vi till minneslunden för Elias ville vara med och tända ljus för Nora. Idag sa han "Nora kommer inte hem, hon är nästan död". Vi har inte nämnt ordet död någonsin för honom eftersom vi inte tänkt att han förstår ordet. Men det verkar han ha snappat upp själv men förstår gör han nog inte.

(Kommentar januari 2011: Som jag tidigare skrivit hade vi sagt ordet död om vi vetat att man ska vara tydlig och säga det ordet med barn.)

Glad över en kommentar!

Jag blev väldigt glad över kommentarer till mitt inlägg om mat här, en vän till en som förlorat ett barn som har blivit hjälpt av mitt inlägg. Det gör att jag fortsätter blogga. För det är mitt ändamål att hjälpa andra kring detta :)! Sedan att två drabbade känner igen sig är också bra och de jag har pratat med på mina samtalsträffar håller också med om att det är uppskattat med mat och annan hjälp.

Här kommer några dikter/sångtexter till.

Till dig som förlorat ett barn
Den svåraste av sorgerär när livet blir för kort,
och en dotter eller son
för alltid har ryckts bort.

När någon man gett liv
och älskat mest av allt,
så grymt kan tas ifrån en
blir det ofattbart och kallt.

I sorgens tunga mörker
får man ta en dag i sänder,
och försöka samla kraft
tills ljuset återvänder.

Och i all gränslös saknad
så hjälper det att se,
den medkänsla och omsorg
som andra har att ge.

Författare: Siv Andersson


Till Er, Våra Änglar
Era små händerna som aldrig fick känna
Era små läpparna som aldrig fick smaka
Era ögonlock som slöts för tidigt
Era ögon som aldrig fick se

Vingarna som växte ut för snabbt

Vi kände vinden från era vingar
Vi kände kärleken som aldrig försvunnit
Vi som såg er själ
Vi som hörde hjärtat som slutat slå

Tårar när era vingar växte ut för snabbt

Ni fick våra hjärtan att växa
Ni fick våra ögon att se
Ni fick våra händer att känna er kärlek
Ni fick våra själar att förstå

Att änglars vingar berör trots korta möten
Att änglars vingar kan hela även ett trasigt hjärta
Att änglars vingar finns i sorg, i saknad, i glädje, i skratt
Att änglars vingar kan visa varför kärlek finns

Trots att era vingar växte ut för snabbt

Tack, Ni Änglar
För Er gåva till oss


Författare: anonym



När kärleken föds

När kärleken föds
har den inget namn
Men vi hade den här
tills du släppte min hand

Låtsas ännu att du finns här
Dina hjärtslag ger mig skydd
Men jag ser frosten
i dina fotspår
Som en gåta jag aldrig tytt

Var är du?
Det är kallt
kom värm mig nu
När kärleken föds har den inget namn
När kärleken dör
vet vi vad som försvann

Författare: Shirley Clamp



När det otänkbara händer

När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se

Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Inget hörs och inget syns
När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut

Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar

Du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks
Tillbaks…

Författare: Mauro Scocco

tisdag 25 januari 2011

Dikter som hjälpt mig

MIN STARKA MAMMA

Min mamma är så stark,det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå.
Hon vet att jag är där, för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlösa som strandens vågor är hennes smärta
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende, ett leende som hon tror hon döljer.
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer.

Min mamma försöker hantera döden för att hålla mig kvar.
Och alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu, såsom hon gjort förr.

Men jag vet att det inte hjälper eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger, hur hon än mår.
Min starka mamma har för alltid ett hjärta fullt av sår.
Kay Des'Ormeaux, org: "My surviving mom"

*********************************************


Var inte arg lilla mamma
Jag var tvungen att gå
När någon klippte banden
Orkade inte mitt hjärta slå

Älskade pappa
Mitt liv blev så kort
Ta hand om varandra
När jag flyger bort

Jag vet att ni gråter
Och det finns ingen tröst
Men lyssna till era hjärtan
Och ni kommer höra min röst

Jag finns inte bland er
Men jag finns ändå
Jag hör era böner
Och älskar er så


Okänd författare

*******************************************

GRÅT EJ MER MAMMA

Gråt ej mera min mamma,
livet hos dig blir kanske aldrig detsamma,
men låt mitt minne bli kärlekens ljus!
Låt det alltid lysa i ert hus!

Tiden är kort, det har jag visat,
lev i värme och ljus låt inget bli nedisat!
– Det är min gåva till er.
Låt aldrig mer mörker och smärta få övertag!
Gläds istället åt var dag!

Författare: Sis Foster
******************************************

"Mamma, min Pappa,
se vad jag kan!
Jag kan gå nu,
och jag hoppar lite grand.
För mina vingar de bär mig
varthän jag än vill,
flyger dit där ni är,
och följer ert liv.
Fast ni inte ser mig
så är jag alltid där,
någonstans runt om er
i universums stora sfär.
För jag färdas över ängar
bärs upp av en vind,
tittar till er och flyger ner
och ger en puss på er kind.

Jag samlar era tårar
och fyller på vår brunn,
vars vatten blir till regn
som landar på er mun.

De tränger in i er själ
för att läka de sår,
som gör så ont av saknaden
av allt ni inte får.

Ha mig intill er
närhelst ni än vill,
ge mig all världens kramar,

vad jag än vill och lite till.
För ni vill visa er kärlek
ge mig allt så fint.
Men mamma/pappa, er kärlek
känns från jorden o ända hit.

Jag säger stolt till de andra
små änglar som är här
Titta - det är min mamma/pappa!
och de håller mig så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus,
som ni ser om natten
när det släckts i varje hus
För jag är den stjärna
som lyser stark och klar.
Jag är ljuset inom er
som alltid stannar kvar...

Okänd författare

måndag 24 januari 2011

Mina tankar - Jag skrev detta 9 månader efter att vi förlorade Nora

Jag är hemma med sjukt barn (sovande) idag så jag kan uppdatera lite.

Detta skrev jag den 15 mars 2008:
(Detta var 9,5 månad efter vi hade förlorat Nora, och en månad innan lillebror föddes):

Fick en kommentar om jag kommit en bit i sorgen. Kanske?! Jag vet inte. Det jag vet är att vi har upplevt så mycket sorg att jag iaf kan känna glädje i sorgen. Sorg och död är för mig inte enbart hemskt och något som är jobbigt att prata om. Det är synd att sorg inte sprids lite mer jämt fördelat mellan människor. Jag tror helt klart att det underlättar för hur man bemöter andra i sorg om manhar upplevt sorg själv. Sedan finns det jättemånga människor i vår omgivning som trots att de inte haft sorger i livet (eller det är klart att alla har upplevet någon slags sorg men många är ändå väldigt förskonade från annan sorg än gamla kära släktingar som fått leva ett långt liv) är vädigt öppna ändå och inte har svårt att prata om sorg och som inte upplever det som ett vidare negativt samtalsämne, utan ser det som en del av livet och en del av ens sätt att vara en bra medmänniska.

Nora kommer saknas för resten av våra liv och vara en stor sorg men samtidigt finns en del glädje också i sorgen. Glädje över den medmänsklighet folk visar. Glädje över att det finns de som förstår att hon finns i våra tankar i resten av våra liv, som inte tror att man glömmer och går vidare. Glömmer ett barn som skulle finnas med oss längre tid än 9 månader i magen - det gör man inte, det går inte. Gå vidare och klara av att hantera att hon inte finns med oss - det måste vi göra. Samtidigt måste vi också lära oss att leva med att hon finns hos oss för resten av våra liv - i våra tankar.

Vi bär med oss Nora i våra hjärtan och i våra tankar för resten av livet. Visst är det med sorg men jag känner att det också är med glädje faktiskt. Nora har lärt mig mycket om livet och om människor på gott och ont. Med gott menar jag alla fina tankar och medmänsklighet som människor visar. På gott menar jag också att hon är en viktig del av mig eftersom livet är så påtagligt annorlunda efter hennes död. Om hon hade levt hade vårt liv blivit så annorlunda eftersom det hade varit hon som påverkat oss med sin personlighet, sina intressen mm. Ja det är ju inte på gott riktigt att tänka på hur det hade varit om hon funnits. Men vad jag tänker komma till är att på gott blir att kommande barn kommer att ha en personlighet som vi inte hade fått lära känna om Nora hade funnits. Det är än så länge, innan allt har gått bra väldigt svårt att sätta fingret på hur det kommer kännas. Just nu försöker jag inte ens spekulera i framtiden så mycket. Det känns som innan vi fått hem bebisen kan allt hända, och vi vet att det värsta kan hända.

ont menar jag den rädsla som vissa har inför att prata om döden och det tabu som finns om att prata om sorg som en naturlig del av livet. På ont menar jag också att en del tror att man glömmer sitt barn när man får ett nytt barn. Dvs att vissa tror att ett barn kan ersättas av ett annat. Det är omöjligt att ersätta en förlust av en människa med en annan människa. Oavsett om det handlar om en vän, en förälder, en partner eller ett barn.

För mig är inte sorg skrämmande att prata om. Liv och död är ofta ett ögonblicks skillnad. Så att inte vilja eller kanske framförallt våga prata om död och sorg är en förlust tror jag. Men det är inte min förlust, utan en förlust för den som ser det som ett obehagligt ämne. Det är tyvärr baksidan av sorgen att behöva tackla att andra människor "skäms" över att tala om det som hänt. Men det måste vi också acceptera att det är så. Jag vet bara hur vi är idag. Jag vet inte hur vi hade varit om vi inte begravt Mattias föräldrar och vår dotter. Men jag vet nu att det inte är farligt att möta människor i sorg utan att det är viktigt och att det även finns positiva aspekter med sorg. Jag blir glad när jag får ett sms om att det tänds ett ljus för henne igår även om hon fick lämna oss för 9,5 månader sedan. Det är inte sorgligt alls, det är positivt.

Jag har blivit hjälpt av de i vår omgivning. Sedan har jag blivit hjälpt av att läsa de få böcker som finns skrivna av de som varit med om samma sak. Ett forum på internet och de samtalsträffar vi har varit med på med Spädbarnsfonden. Sedan kan man lära sig en hel del genom att läsa om sorg i allmänhet.

Kommentar januari 2011: Jag kan fortfarande instämma i det jag tyckte för snart tre år sedan.

söndag 23 januari 2011

"Hon äter pannkakor i himlen" - sagt av storebror knappt 3 år gammal

Detta skrev jag den 19 november 2007:
Vi berättade för Elias om bebisen för fyra dagar sedan. Vi hade tänkt berätta efter rutin-ultraljud 11 dec men Elias sa när han satt i min famn och läste bok förra helgen "mamma, vilken stor mage du har. Har du ätit mycket?" Eftersom han ser det så kom vi på att större barn på förskolan kanske fattar och frågar honom. Så vi tog honom till soffan och sa att vi hade en hemlis att berätta för honom. Vi sa att minns du vad mamma hade i magen förut. Han sa först "jag vet inte", men sedan tänkte han en stund och så sa han "Nora". Vi sa att nu är det en annan bebis i magen som vi hoppas ska komma och bo med oss och inte bo med Nora i himlen. Då såg han glad ut och sedan satte han en arm om oss var för att krama oss och så sa han. "Mamma, pappa, var inte oroliga på Nora. Hon äter pannkakor i himlen". Sedan upprepade han med allvarlig ton "var inte oroliga på Nora". Han var så söt när han ville berätta att hon har det bra i himlen.

lördag 22 januari 2011

Min dikt till min dotter

Mitt älskade barn
Finns du i himlen, hjärtat?
När det blåser, viskar du då i mitt öra?
Jag önskar att jag kunde dig höra

Skickar du slängpussar när solen värmer kinden?
Sänder du oss tankar när löven virvlar i vinden?
Är det när himlen är molnfri du på oss tittar ner?
Leker ni kurragömma bland molnen när vi ler?

En del är rädda för att prata om att du inte finns
Viska till dem att vi blir glada när vi dig minns
Den räddes ord har ibland gett mig stor smärta
Som känns ända in till din del av mitt hjärta

Viska till dem att du inte är en börda att bära
Att det är deras val att inte vara sina känslor nära
Det känns som att de trampar på dig
Jag har äntligen lärt mig säga nej

Visst hittar du, farmor och farfar på en massa skoj och lek?
Tänder du stjärnorna på natten för att skicka oss kärlek?
Tänd extra stjärnor för dem som vågat vara oss nära
På din födelsedag skickar vi upp ballonger till din ära

Du har lärt mig så mycket om livet
Inget tar jag numera för givet
Hoppas du har det bra min fina Nora, var du än är
Din stolta mamma som dig i hjärtat bär

Noras mamma

(Sandra Jonsson, januari 2011)

torsdag 20 januari 2011

6-månadersdagen

Detta skrev jag den 29 november 2007:
Idag är det 6 månader sedan Nora föddes. Tiden har på något sätt gått. Alla benämner kommande bebis som att vi ska ha vårt andra barn. Det går inte att sätta sig in i om man inte upplever det själv och vi hoppas att ingen ska behöva det. Jag hade nog sagt likadant om situationen varit tvärtom! Men Nora kommer alltid vara vårt andra barn och finnas som en familjemedlem även om hon inte fick bo med oss. Visst är det så att vi bara kommer att ha två barn hemma (förhoppningsvis) och inte tre barn. Kommande bebis skulle sannolikt inte ha funnits eftersom det bara blir 11 månader mellan barnen så det blir dubbla känslor. Sorgen att Nora inte fick bo med oss kommer vara lättare att leva med om vi får hem bebisen och det är självklart att glädjen över denna bebis kommer att vara större än sorgen men inte ersätta Nora och bli vårt andra barn.

Har varit på en träff med Spädbarnsfonden för några veckor sedan. En kvinna berättade att när deras dotter dog i plötslig spädbarnsdöd 3 månader gammal så sa svärmodern "Tur att hon inte blev äldre". Man kan verkligen bli förundrad över hur människor resonerar kring sorg. Självklart skulle vi om vi t ex förlorade Elias nu, inte tänka att vad synd att han hann bli så gammal som nästan 3 år och att det hade varit bättre om han hade dött vid samma ålder som Nora. Vi skulle vara jätteglada över dessa 3 år och hade vi bara fått några år med Nora hade det såklart varit värt hur mycket som helst. Nu är sorgen att vi inte fick veta alls hur hon var som person förutom att vi tror att hon hade varit en lugnare/tröttare bebis då hon var det under den tid hon levde i magen, jämfört med Elias som sparkade jämt och var en pigg nyfödd som "aldrig" ville sova.

Sedan har jag fått höra att "Men kan ni inte tänka att ni ska vara tacksamma för att ni har Elias" i jämförelse med de som inte kan få barn alls... Hmm, funderar på en bra liknelse... Det är lite som att en person utan syskon skulle säga till en person som har förlorat ett av sina två syskon att "Men kan ni inte tänka på mig som inte har några syskon har, du har ju iaf ett syskon kvar".

Sorgbearbetning handlar INTE om att jämföra förluster eller känslor, utan om att ge sig rätten att känna vad man känner i sin egen UNIKA sorg. Jag skulle exempelvis inte säga till någon 60-70-åring som förlora sin 90 år gamla förälder att "Kan du inte tänka på Mattias han förlorade båda sina föräldrar när han var 30-32 år". Eller säga till någon som precis förlorat ett äldre barn, "Kan du inte tänka på oss som inte ens fick en dag med vår dotter".

Vi är jättetacksamma över att vi har Elias men bara därför kan vi inte leva som om inget har hänt och sopa under mattan att vi begravt vår dotter och har stor risk nu... och tänka på de som inga barn har. Hade jag vetat vad som skulle hända hade vi inte valt att skaffa något syskon och helt fokuserat på honom och hade vi fått reda på risken tidigare (dvs att risken för moderkaksavlossning en tredje gång är 30 %) vet jag ärligt talat inte hur vi hade valt att göra. För som det är nu har Elias också sin sorg. Han ville exempelvis inte berätta för dagiskompisar och personal att han ska få ett syskon. Vi och personalen tror att han är rädd att det ska bli på samma sätt igen att han inte får hem sitt syskon och att han därför inte ville säga något.

tisdag 18 januari 2011

Mat - åk dit med en gryta

Något jag ville ha med i artikeln vi var med i, men det kom inte med var behovet av lagad mat.
Det hade varit underbart om människor hade kommit med färdiglagad mat till oss när vi var nydrabbade. Mat är något som alla andra drabbade jag träffat önskat sig och endast en familj jag träffat har fått. När det händer har man inte ork att laga mat och man har inte så mycket aptit heller. Men för oss som hade ett barn som behövde mat var det tvunget att laga något till honom. Men jag minns ärligt talat inte vad vi åt sommaren 2007.

Jag minns att det fanns en person som mailade och skrev att behöver vi mat, gräsklippning eller vad som helst så hör av oss. Vi var handlingsförlamade. Hade någon kommit med en gryta, gratäng, ja vad som helst utan att fråga hade vi ätit och framförallt hade det varit underbart att slippa tänka på om vår son fick mat. Men att själva ta tag i att be om hjälp det orkade inte vi (och så reagerar alla vi träffat tror jag).

Så mitt tips är att åka dit med mat. Orkar de inte öppna dörren, ställ grytan utanför dörren och skicka ett sms eller ring och säg att du lämnat mat. I vårt fall hade vi öppnat då vi ändå var tvungna att ta oss ut på dagarna då vi inte kunde stänga in oss med Elias som var 2 år. Men de som förlorar första barnet kanske inte ens vill öppna ytterdörren. Alla reagerar nog lite olika. Dock har nog alla jag träffat inte velat gå ut första tiden. Återkommer till det i ett annat inlägg.

Begravningen och Noras pusselbit


Detta skrev jag den 13 juni 2007  ----Begravningen----Begravningen den 13 juni gick bättre att klara än väntat. Men vi fick anledning att le åt Elias. Han satt inte med oss så länge utan stack iväg till orgeln och lyckades få ljud i den till slut, så att kyrkvaktmästaren fick stänga av den (prästen sa dock att det var okej att han gick runt). Elias satte sig mitt i gången och tog av sig gympaskorna...

Prästen vi valde tillhör egentligen en annan församling. Han begravde min svärmor, hösten 2006 och då insåg jag att det var han som konfirmerat mig (14 år tidigare). Det kändes verkligen som ett bra val. Vi valde att inte ha någon kantor, kändes lite för mycket eftersom det bara var vi tre. Vi sjöng Tryggare kan ingen vara, det blev väl mest prästen som sjöng men det var fint. Prästen läste en psalm som handlade om att förlora sitt barn. Sedan lade han sand på kistan och sa "ur jord är du kommen...osv". Vi fick sedan lägga var sin röd ros på kistan samt en mapp med teckningar (som barn på Elias dagisavdelning ritat, Elias hade ritat en själv och det hade även min mans två gudbarn gjort). Vi hade en väldigt kort men fin stund. Det var lagom. Det hade varit betydligt jobbigare att ha en massa människor närvarande. (Kommentar 18 januri 2011: beroende på det jag skrev i mitt förra inlägg).

Kommentar 18 januari 2011: Med sig i kistan fick Nora ett halsband i form av en pusselbit. Vi fick en pusselbit var. Mattias fick den gröna, jag den lila, Elias den blå och Nora den röda. Noras pusselbit saknas för alltid men vi har Vilmer nu. Vilmer passar inte i detta pussel men Vilmer är en extrapusselbit som vi är så glada för. Vi har filmat Elias när han bygger ihop pusslet och det var han som bestämde vilken pusselbit som skulle tillhöra vem. Detta halsband fick vi av Mattias gudbarns familj och vi blev enormt rörda av denna fina gåva. Den familjen har vackra insidor.



söndag 16 januari 2011

Den fläckiga mattan bakom soffan

Vi har äntligen börjat att rensa saker som skulle ha rensats för länge sedan om allt hade varit mer normalt de senaste åren vill säga...

Förutom att vi begravde vår dotter begravde mina svärföräldrar (63 resp 64 år gamla) åren innan. Inom loppet av tre år hade vi tre begravningar. Det är ena orsaken till att vi inte orkade ordna en stor begravning till. Den andra är att ingen släkting ville komma till sjukhuset för att träffa Nora, så det kändes så ensamt och som att hon inte betydde något för våra släktingar.

Vänner hade jag gärna haft på begravningen men då kände jag att det skulle kännas så jobbigt att vår släkt inte betedde sig som jag hade önskat, att det skulle bli så påtagligt att de inte fanns där. Därför kändes det bäst att vara själva.

Under de år jag haft mina samtalsträffar och hört andra drabbade berätta om att de haft namngivningsceremoni tillsammans med släktingar på sjukhuset är jag säker på att om bara mina släktingar hade visat ett sådant intresse så hade jag haft en stor begravning med släkt och vänner.

Detta är en sorg i sig att vi saknade släktingarnas intresse. Det jag tröstar mig med är vi tror att svärmor hade kommit om hon hade varit i livet.

Jag är så tacksam att det fanns vänner som fanns där.

I fredags var en familj på middag hos oss, som förlorat barn och sedan fått syskon. De förlorade sitt barn ett år efter oss och fått syskon året därpå. Familjen som hälsade på kommenterade att vi hade en ny matta i vardagsrummet och då berättade vi att den gamla mattan ända sedan Nora dog legat bakom soffan i vardagsrummet. Den fick en fläck och skulle lämnas in på kemtvätt. Bara det att vi aldrig tagit oss för det. Denna familj berättade då att de har tre fläckiga mattor bortlagda. Vi skrattade åt detta och jag tror bara att vi kan förstå hur det är att inte ta tag i vissa saker även om det gått flera år.

Det vi prioriterar är först och främst att hinna vara med våra barn, så att ha tipp topp hemma är något vi inte lagt tid på, men jag ska lämna in den gamla mattan på kemtvätt... snart... Nu är livet "normalt" eller vad jag nu ska kalla det.

Vad som hände - andra delen

Detta skrev jag 1 juni 2007

Vi ska låta Nora kremeras och hon ska spridas i minneslunden vid Backenkyrkan, Umeå.
Endast jag, Mattias och Elias ska vara närvarande på begravningen.

Orsaken till varför vi valde att inte ha begravning för alla med minnesstund var att det känns som att många nog inte kan ta in vilken enorm sorg det är trots att vi inte fick lära känna henne. Hon är ändå vår dotter och Elias lillasyster och kommer alltid att vara det. Hon kommer alltid vara en familjemedlem oavsett om Elias får en nytt syskon i framtiden så suddas hon inte ut. Vi har två barn nu Elias som delar vårt liv och Nora som är någon annanstans. Kanske är hon i himlen hos sin farmor och farfar. Hoppas det, att de har sitt lilla barnbarn Nora hos sig. Jag har inte någon bild av att det verkligen är vad som händer när vi dör att man får komma till sina nära som lämnat oss. Men det vore fint om det vore så...

Ett barn som föds efter vecka 28 räknas som ett barn och som föräldrar är vi skyldiga att begrava barnet på något vis. Det är kanske något som alla inte känner till.

På något sätt känns det som att har vi en begravning som är öppen för alla så kommer många som egentligen tycker det är att överdriva att ha det för ett barn som inte ”funnits”. De som vill och kanske framförallt vågar dela vår sorg hör av sig och hjälper oss ändå. Så vi väljer att vara ensamma och så kontaktar de som vill oss ändå.

Kommentar 16 januari 2011: att vi valde att vara själva på begravningen kommer jag skriva om framöver. Jag har insett i efterhand under åren som gått att flera andra omständigheter som gjorde att vi valde det.

Det finns nog många som tar omvägar för inte säga fel saker. Men det finns inte fel saker att säga… Bättre att säga att man inte vet vad man ska säga än att inte säga något.

På morgonen den 1 juni frågade Elias "kan Nora prata?" Så han går och funderar på henne på sitt vis. Vi sa nej hon sover så hon kan inte prata.

Kommentar 16 januari 2011: I dagsläget hade vi sagt ordet död, för annars kan barnet missförstå.

Detta skrev jag 8 juni 2007 ----orsaken----
Vi träffade vi förlossningsläkaren. Orsaken till att Nora dog är moderkaksavlossning. Blödningen jag fick under förlossningen med Elias berodde moderkaksavlossning. Så det var tur att vi hade bett om att de skulle ta hål på hinnorna, dvs att vi inte brydde oss om att vi skulle passera nyår! Så att Mattias såg att jag blödde så att de snabbt plockade ut honom. Annars kanske det kunnat gå lika illa med honom!

Är vi är arga? Jag var aldrig orolig förrän den måndagen den 28 maj då vi åkte in så jag kan inte ångra att vi inte åkte in tidigare. På lördagskväll var hon lugnare än vanligt men jag fick sparkar innan jag la mig. Sedan hade jag lite ont när jag la mig på sidan för att sova men det gick över SNABBT. Det var kanske då det hände. Men jag trodde bara att det var för att magen var så pass tung att jag fick ont av att huden sträckte sig. Det normala är att man börjar blöda och man får jätteont. Så jag kan inte vara arg över att vi inte åkte in då för jag hade inte en tanke på att ngt var fel…

Vi var på tillväxt-ul i v 38. Vi råkade då träffa samma förlossningsläkare, som vi även fick sedan som tyckte att jag har så pass stort bäcken (röntgade mig efter första förlossningen) att det är ungefär som att föda en 3,5 kg om jag föder en 4,2 kg. Så vi övervägde inte igångsättning eftersom det oftare leder till komplikationer jämfört med att komma igång av sig självt. Samtidigt sa läkaren att jag fick bli igångsatt kring beräknad dag om jag ville (dock inte rekommenderat). Om han hade han nekat oss det då så hade vi kanske känt oss arga… Nu tog vi det beslutet själva.

Storebrors teckning på vår familj

Denna teckning gjorde Elias år 2009 när han var 4 år till sin pappa på farsdag. Jag tycker den är så vacker, hans teckning på vår familj. Jag är glad att han inte är rädd att prata om Nora. För oss som familj är Nora inte ett svårt samtalsämne och vi lever med henne i våra hjärtan. Vi pratar inte om henne jättemycket men vi har inte svårt att göra det emellanåt.

Jag återkommer med Elias funderingar kring Nora i ett annat inlägg så småningom.
Teckningen får tala för sig själv och jag har inte tänkt tolka den med någon text, för det finns så mycket jag skulle kunna skriva.

För mig är den väldigt fin i alla fall och står för att Elias vågar visa sina känslor, vilket han även gör då han pratar om henne ibland.

Lär känna ditt barns rörelser i magen

Denna text skriver jag nu 16 januari 2011 och jag har sagt det många gånger på mina samtalsträffar. Jag tror att Nora hade haft en chans att få leva om jag vetat det som står i artikeln här Det finns en ännu utförligare artikel i Spädbarnsfondens senaste magasin här
Vid mitt sista besök hos barnmoskan dagen före hennes beräknade födsel sa jag till min barnmorska att det var mycket lugnare. Hon svarade då att "du känner väl rörelser?" Ja det gör jag svarade jag. Hon sa då "ja , men det är trångt på slutet". Jag önskar att hon hade berättat att man ska känna rörelser lika ofta och åka in och kolla att allt ser bra ut om antalet rörelserna minskar i antal. Det är en annan sak att det är trångt, det gör att man kanske inte känner lika kraftiga sparkar. Min erfarenhet från Elias, första barnet var dock inte den att han inte hade det trångt att sparka... han sparkade järnet tiden ut. Till skillnad från Nora och Vilmer som var barn nummer två och tre. De var inte lika "vilda" på slutet men de var båda lugnare genom hela graviditeten.

Detta kan jag känna mig bitter över att Noras liv hade kunnat räddas. Självklart vet jag inte säkert detta men de där dagarna innan moderkakan lossnade helt kanske den hade börjat lossna lite grann och det var därför hon var så lugn pga att hon hade det lite sämre där inne. Hon hade kanske levt om jag bara vetat om att det är rekommenderat att åka in. Det får jag aldrig svar på och jag måste leva med det. Trots allt är det inte mitt fel då jag inte fick korrekt information och tyvärr är jag inte ensam att känna så här. Men det kan bara bli bättre om kunskapen sprids! Det är vad jag vill med detta inlägg - att sprida denna information.

Jag önskar att alla barnmorskor runt om på vårdcentralerna har fått denna information och att de förmedlar den till gravida. Att de ska åka in och kolla så att barnet har det bra om man märker att barnet rör sig mer sällan.

fredag 14 januari 2011

Vad som hände - första delen

När Nora föddes skrev jag en del under drygt ett år (de vi känner fick läsa om de ville). Jag var inte redo att skriva öppet för alla då. Men nu känner jag att jag kan skriva och förhoppningsvis hjälpa några. Jag kommer att blanda mina texter från den tiden med mina reflektioner som jag har nu och tillägg om sådant jag inte skrev. Jag försökte förklara vad vi upplevde för de jag erbjöd att läsa men nu när jag läser igenom de texterna så känner jag att det finns saker jag aldrig skrev för att jag inte var redo. Jag kan verkligen komma ihåg vad jag utelämnade när jag läser texterna.

Här kommer den första text jag skrev (under juni 2007 skrev jag denna text).

Jag var hos barnmorskan torsdag 24 maj (hon var beräknad 25 maj) och då hördes hjärtat bra. Elias var med för första gången och han ville inte vara inne hos barnmorskan när vi lyssnade på hjärtat. Han ville ut och fortsätta leka med leksakerna i väntrummet. Men efteråt tyckte han det hade varit spännande att höra hjärtat som tickade som vanligt.

Jag vet att jag kände ngn spark natten mot söndag 27 maj. På lördagkväll den 26 maj hade jag en kort smärta (vilket jag i efterhand tror var då moderkakan lossnade). På lördagkväll innan jag kände sparkarna hade hon varit ovanligt lugn ett tag. På söndagen var jag i farten rätt mycket och hade sammandragningar men om jag kände några sparkar kan jag inte med säkerhet säga. Reflekterade inte över det då jag var fokuserad på när jag hade ngn förvärk/sammandragning. Sedan är det ju så att rör man sig så kan det kännas som att barnet rör på sig eftersom det flyttar på sig inuti magen även om det inte själv rör sig.På måndagen 28/5 buffade jag till magen utan att få ngt gensvar och tänkte såklart att bebisen sover nog. Men efter några timmar utan respons åkte vi upp för att kolla bara för säkerhetskull... Jag hade såklart hemska tankar när bebisen inte vaknade, men samtidigt tänkte jag främst att när vi väl kommer in lär jag få en spark rätt omgående… Vi fick träffa en bm som först tog en trätratt och därefter ctg men hämtade en läkare när hon inte hittade något hjärtljud med en gång, för att göra ultraljud istället, allt för att inte oroa oss i onödan. Men nej hjärtat slog inte längre. Ytterligare en läkare kom in för att fastställa samma sak, vilket krävs.

----- Förlossningen -----Förlossningen den 29 maj gick bra att genomföra. Det kändes skönt att jag klarade en vanlig och att det inte blev ett kejsarsnitt. När Elias föddes blev det så mycket komplikationer med snittet och tog det en månad innan jag kände mig redo att ta mig ut.

(Kommentar idag 14 januari 2011: Jag har skrivit ned förlossningen men hittar inte den texten just nu. Dessutom har jag någongång tänkt be om min journal men jag får se hur det blir. Är lite kluven över om jag ska eller inte).

----- Storebror ELIAS och NORA -----
Den 30 maj, dagen efter hon föddes fick Elias komma och träffa henne, vilket var jättebra för honom för då förstår han att bebisen kommit ut och att hon sover. Hon var röd på ögat och kinden då huden lossnat där (den yttre huden börjar lossna när de legat i magen utan att leva). Vi var lite oroliga för vad Elias skulle säga när han såg det. Men han sa bara ”hon har målat sig”, vilket var helt logiskt i hans värld.

Jag kan berätta att beslutet att ta dit Elias var ett förslag från den bm vi träffade i måndags när vi fick veta att hon inte levde (denna bm var även var med oss under första delen av förlossningen). När vi undrade hur ska man förklara detta för Elias sa hon att det är bra om han får komma och få se sin lillasyster/lillebror för barn förstår mer än vad man tror och framförallt förstår på SITT sätt. När hon sa detta att Elias kunde komma och träffa sitt syskon kändes det konstigt och "hemskt" att låta en 2-åring se sitt döda syskon. Men sedan insåg vi att han inte alls tycker detta är hemskt för han är så liten att han inte förstår det hela. Han tyckte det var spännande att komma till sjukhuset, först se alla grävskopor utanför och få saft och sedan se sin sovande lillasyster som var ”målad” (så enkelt löste sig oron vi hade över det). Han vet inte vad död är och han tyckte inte hon såg hemsk ut. Ordet död har har vi inte sagt för han vet inte vad död är. Vi sa att hon sover och inte kommer vakna.

Vi sa att hon sover och ska bo i himlen med farmor och farfar och inte komma hem till oss på Umedalen. Elias bad själv om att få hålla i henne och det fick han med hjälp av mig och så ville han att vi skulle kramas hela familjen som familjen gör i slutet av boken ”Busiga bebben” (en bok om att få ett syskon) och så pussade han på hennes filt. Sedan undrade han varför hon inte hade ngn tutte. Jag hade sagt förra veckan när vi hälsade på min kompis bebis Felix som hade tutte (3 veckor gammal då) att Elias skulle få sätta in tutte på sin lillasyster/lillebror. Så han sa att Felix hade tutte och undrade varför inte lillasyster hade tutte.

(Kommentar 14 januari 2011: Idag skulle jag ha använt ordet död, vilket är det ord  vi alltid säger nu. För jag tror inte man ska säga att det döda barnet sover, för då kan syskonet bli rädd att somna själv läste jag någonstans).

På dagis på samlingen den 31 maj tände de ljus och berättade för barnen om Nora. Elias har berättat på dagis att hon ska bo i himlen med farmor och farfar och att han hållit i henne.

Det känns jätteroligt att Elias var så intresserad av henne. Vi hade väntat oss att han kanske bara skulle vara intresserad av diverse saker i rummet (knappar på droppställningen eller så).

Kring mitt sista besök hos barnmorskan återkommer jag i nästa inlägg.

onsdag 12 januari 2011

Känslor - livsviktigt

Jag skulle inte ha fungerat idag om människor runt om mig inte hade delat med sig av sina känslor och att människor fortsätter dela med sig av sina roliga och tråkiga händelser i livet är underbart.

Möten med människor som vågat möta oss är fantastiskt. Dessa människor har vågat möta oss utan rädsla. Dessa ögonblick har varit underbara möten. Minnesvärda ögonblick som värmer mitt hjärta livet ut. Dessa ögonblick fortsätter hela livet, för jag vågar numera möta människor som av någon anledning har det svårt. Eller jag försöker iaf, om jag lyckas alltid vet jag inte såklart.

Jag har sedan strax före jul tvekat om jag ska börja skriva, beroende på en enda person skrivit oerhört sårande saker. En insikt hade denna person om sig själv och det var att hon inte vill dela sina känslor med sin omgivning utan hennes känslor är ytterst privata. Jag har aldrig öga mot öga pratat en enda gång om Nora. Vi deltog i ett privat forum över internet tillsammans med åtta andra (vi lärde känna varandra när vi alla väntade barn första gången för drygt sex år sedan och ses numera någpn gång per år). Det hon behövt stå ut med att jag ibland skrivit några rader om min dotter. Nu finns inte detta forum längre och de övriga som deltog delar inte samma åsikt. De har alla gjort fina gester som visar på det. Exempelvis har en bemött en gemensam kompis som mist barn efter oss väldigt bra (tagit till sig av de råd jag har gett om bemötande), en skrev till känslokalla personen att sluta skriva till mig, en skrev att hon trodde att den känslokalla personen kommer nog att be om ursäkt så småningom, en bad att få läsa de senaste texterna och ta ställning å min vägnar, en skrev att hade någon skickat de orden till mig hade jag blockerat henne från facebook, flera skickade några fina ord kring när artikeln var med i tidningen och flera har kommit ihåg hennes födelsedag. Så det är trots allt denna känslokalla person som inte är som de andra. Det gäller bara att fokusera på de bra människorna.

Vad hon skrivit till mig tänker jag inte ägna tid åt att skriva ned här. Det jag kan säga var att jag trodde till en början att någon hade kapa hennes användare, det var en chock att inse att det faktiskt var hon som skrev.

Men jag ska inte låta denna känslokalla vinna. Utan jag ska låta alla som visar känslor vinna och dela med mig av mina i denna blogg.

Så nu är jag redo att skriva :)!

Jag är glad över det, för det är så många som bloggat som hjälpt mig. Kanske kan det jag skriver hjälpa några också

Jag läste ut en väldigt bra bok idag. Att växa genom möten (Kay Pollak).

Citat därifrån:
"Mina tankar om en annan människa handlar ofta mer om det som finns inuti mig själv, än vad som finns hos den andra".

"En människa som mår bra har aldrig behov av att attackera en annan människa"

"I varje möte med en annan människa har jag något att lära mig".

Dessa citat bland många i boken är så sanna, för mig. Det är min sanning jag måste leva efter, och min sanning är att jag vill känna mening med mitt liv och det gör jag om jag delar med mig av känslor. "Mötet" i textform med den känslokalla personen var en oerhört svårt att ta sig igenom. Men det som är tydligt är att jag lärt mig att en del människor inte vill vara nära andra. Men så vill inte jag leva. Den personen har själv valt detta inte jag. Själv hade jag önskat mig att hon närmat sig och inte tagit avstånd, som hon valde att göra. Någon ursäkt kommer jag tyvärr inte få från henne, men det gläder mig att de som läste diskussionen trodde annorlunda. Det är den värmen jag ska leva med och så tänker jag göra också. Ett liv med värme :).

Från och med nu är det min sanning jag tänker leva efter helt och hållet och akta mig för att prata känslor med människor som tycker att det är privat :).