På årsdagen

På Din födelsedag 

känner vi....

...kärlek

...glädje

...stolthet över att vi fått dig 

...närhet

...omtanke

...värme i våra hjärtan

...tacksamhet

...för att skratta tillsammans

...för att kramas

...för att äta gott

...för att skicka upp heliumballonger

...tända ljus hos Dig

...tända ljus hemma

...för att ordna kalas (men har än inte gjort det någongång)

...för att minnas allt fint kring den allt för korta tid vi fick med dig

...saknad efter dig

...sorg men det går lättare för varje år 

...att din gåva är att ta vara på livet 

... att vi ska ta vara på vår familj

...att du alltid har en plats i vår familj 

Det handlar INTE om att fastna i sorg. Det handlar om GLÄDJE och om att hedra minnet av sitt barn. Ett barn som vi bär med oss och minns. Det handlar inte om det svåra och sorgliga. Det handlar om att vi vårdar vårt minne på ett glädjefyllt sätt.

Detta är mitt sätt att beskriva hur jag känner på årsdagen.

Första årsdagen hade vi liksom Änn-Louise precis fått ett syskon. Vi var så lyckliga över det men samtidigt så var det sådana dubbla känslor för våra hjärtan ville ha båda bebisar, vi hade ett barn för lite. Storebror Elias var så stolt över lillebror Vilmer men samtidigt stolt över sin saknade lillasyster. Han sa stolt på förskolan att han hade två bebisar, Nora i himlen och Vilmer hemma. Så kände vi också. Andra årsdagen trodde vi skulle vara lättare men den blev svårare för då hade vi hunnit sörja och ta in allt. Till första årsdagen hade vi inte riktigt hunnit med eftersom graviditeten med Vilmer var så jobbigt psykiskt (att inte veta hur det skulle gå). Tredje årsdagen är den som varit "lättast" och jag tror att det kommer vara så fortsättningsvis. Det var en fin dag som sammanföll med Spädbarnsfondens familjehelg. Vi kommer alltid ha en fin familjedag den dagen. Sedan om våra levande barn har andra planer den dagen när de blir äldre så är det helt okej. Då kan jag och min man ha en fin dag bara vi.

Lindas kämpande är tyvärr över

Vila i frid Linda. Hon fick tyvärr sluta sin kamp igår. Länkade till hennes blogg för någon vecka sedan Linda småbarnsmamma med cancer. Mina tankar har idag varit hos hennes familj. Även om jag inte alls känner henne så känner jag med hennes man och deras fyra små pojkar. Tankarna går till dem som har mist sin mamma och sin livspartner.

Annars har tankarna även funnits hos en annan bloggare med bloggen Älskade ängel och hennes inlägg här som jag kommer att skriva min egen reaktion på senare ikväll. Jag har lämnat en kommentar i upprört tillstånd igår. Men skulle vilja skriva lite mer om detta för det handlar inte om att stanna kvar i sorg. Att fira årsdagen handlar om att ha en fin familjedag till minne av ens fina son/dotter. Men jag återkommer om detta!

Lycka på en måndagkväll

Lycka kan verkligen vara att leka med sina barn på ett lekland som inte är fullt av människor.
Ikväll har vi varit på ett Leos lekland och lekt och ätit middag. Vi var nästan själva vilket var härligt att ha så stora ytor att röra sig fritt på. Barnen strålade av lycka och det gjorde vi med. En sådan enkel men trevlig kväll med min älskade familj gör att jag känner mig ännu mer lycklig.

Jag hoppas att alla de bloggar jag följer som så gärna vill ha ett syskon till det barn de saknar att det ska bli så. Det är så orättvist att det drabbar de som kämpat länge för att få ett barn att sedan ska både ha en saknad efter sitt barn och en sorg över att inte få syskon. Jag tänker på det ofta att vi har haft tur som har våra fina två levande barn och jag är så glad över att de finns.

Vi lever under samma himmel, men vi har inte alltid samma horisont

Idag har vi inhandlat lite frön och såjord. I år ska vi äntligen köpa pallkragar och odla lite morötter och ärtskidor på radhustomten. Jag känner mer energi för varje vår och i år känns det som att vi ska hinna detta med glädje. Det har tidigare år inte prioriterats. Saknaden efter vår dotter finns där såklart men det går lättare för varje år. Vår familj blir aldrig hel men jag tror att vi har hittat ett sätt där vi känner oss trygga och att vi alla är rädda om våra relationer som storebror, lillebror, söner, mamma, pappa, fru och man. Detta med att ha ett bra samspel i familjen värdesätter vi mer och tänker på mer än om vi inte genomgått något jobbigt. 

Jag hade inte på samma sätt reflekterat över hur jag mår och hur mina barn har det på samma sätt som jag gör nu. Inte känt samma tacksamhet över de vanliga dagarna som jag gör nu varje dag. Noras gåva är denna att vi som familj är mer måna om varandra och varandras känslor. Vi är fyra olika individer som hela tiden utvecklas tillsammans och individuellt och måste anpassa oss efter varandra och kompromissa. Varje kväll pratar jag och min man om dagen som varit och det är något vi alltid gjort men kanske vi hade varit sämre på det om vi inte haft det tufft. Tacksamhet är något som är viktigt att känna varje dag tycker jag och som lätt glöms bort i vårt moderna samhälle tror jag.

Ett bra förhållande känns igen på att det alltid kan bli bättre - och alltid blir bättre.

Källa: Okänd

Vi lever under samma himmel, men vi har inte alltid samma horisont.

Källa: Konrad Adenauer

 

Under himlen tillhör vi alla samma familj.

Källa okänd 

Kärleken är som en fjäril - ju mer man jagar den desto svårare är den att fånga.
Sätt dig bara lugnt och stilla ner pch håll fram din arm så landar snart fjärilen i din öppna hand.

Källa: Indianskt ordspråk

Våra önskningar är som små barn: ju mer man ger efter för dem, desto mer kräver de.

Källa: Kinesiskt ordspråk

Sockerbröllop

Igår den 25 mars firade jag och min man Sockerbröllop vilket är sexårig bröllopsdag. Här finns alla bröllopsjubileum. Undrar om vi kommer hinna med guldbröllop, dvs 50 årig bröllopsdag om 44 år? Kanske, då är jag 77 och maken 81. Vi gick ut och åt flerrätters middag på stans finaste restaurang igår och vi hamnade bredvid ett par som var i 75-årsåldern. Vi kunde inte undgå att höra lite om att de pratade om sina år och sa "de senaste 20 åren hade varit si och åren innan dess hade varit så". I sommar firar vi tolv år och hoppas att vi kommer att sitta som det äldre paret igår, lyckliga efter kanske 50 år tillsammans. Det främst under vår tid som gifta som allt jobbigt hänt. Det har varit tuffare än vad de flesta i vår ålder behöver utstå, min mans föräldrar som dog vid dryga 60 år båda två  (pappan dog före vi gifte oss, plötsligt i hjärtinfarkt och mamman efter tio år av Alzheimers) och förlusten av Nora för snart fyra år sedan.

Vi har fixat det och trots all sorg försökt hitta lycka i de små stunderna med våra levande barn och med varandra. Nu hoppas jag att vi får ha mest glädjefyllda år hädanefter.

Idag har vi varit på Flygets dag med barnen vilket var roligt för hela familjen. Barnen fick varsin heliumballong. Elias släppte upp sin till himlen.

Idag fick jag en sådan glädjande nyhet igen, underbart (tystnadsplikt).

Busiga bebben boken som är ett minne av Nora och hennes storebror

Jag blev påmind om boken Busiga bebben på bloggen Själar säger aldrig farväl (finns att köpa här på Bokia och Bokus). Elias gillade att höra på den när han var 2 år inför att han skulle bli storebror åt den kommande bebisen (Nora).

På slutet kramas de hela familjen och det sa Elias när vi var på sjukhuset att vi skulle göra med Nora. Det var så sorgligt då för det var inte så det skulle vara. Men så fint av honom att han sa precis det han hade sett fram emot med sin nya familjemedlem. Det är ett väldigt fint men sorgligt minne. Men numera mest fint minne av mötet mellan storebror och lillasyster. Även om jag av hela mitt hjärta önskade att mötet hade varit enbart glatt och att Nora hade levt.

Inför att Vilmer skulle komma hade vi lagt undan den boken för det var så jobbigt att inte veta hur det skulle gå. Den boken kommer alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Men det är en jättebra bok att läsa för ett storasyskon. Många roliga flikar att lyfta på.

Månadens favoritcitat av mina barn

Jag hade när jag började blogga inte tänkt skriva så mycket om mina barn i denna blogg men kanske jag ska skriva lite om dem ändå? Just nu vill jag bara dela några favoritcitat från denna månad.

Bland många fina stunder med mina barn denna månad så har jag några favoriter.

Det ena är när jag hämtade barnen på förskolan. Strax innan vi går får Vilmer en teckning av sin kompis F som är ett halvår äldre. När vi går tittar Vilmer alldeles lyckligt på mig och säger med stor tacksamhet i rösten "Mamma, F är en snäll vän". När han satt i vagnen på vägen hem  sa han "Alla mina vänner är nälla mamma". Det gjorde mig så enormt glad. Det brukar vara full fart på honom jämt så han brukar inte stanna upp och dela känslor med oss. Men han börjar kanske bli stor, snart tre år.

Nästa var nu ikväll. Han har fortfarande blöjor (övar så smått att sluta, men han är inte så intresserad) och så säger han med allvarlig min "Mamma, det är myror i min blöja det kliar på min hopp (lite svårt med s)". Det var lite svårt att vara allvarlig tillbaka.

När det gäller Elias så har jag följande. Det var en kväll innan han skulle somna:
Elias till mig: Mamma, vad gör man när man är 6 år och är kär i någon? Jag: jag vet inte, är något särskilt du tänker på? Elias: E (flicka) säger att L (pojke) har sagt att han är kär i E. Jag: Är E kär i L då? Elias: Det sa hon inte. Jag: Är du kär i någon Elias: Nähää (skrattar) det är jag inte alls.

Några veckor före det så hörde jag honom säga till sin killkompis R "R är du kär i någon?" R: "Nej, det blir man när man går i skolan." E: Vad sa du? Sa du att man blir det i skolan?" R: "Ja".
Jag undrar vad Elias hade sagt om R svarat att han var kär i någon.

Nästa var nu ikväll när jag hade gjort egen blåbärsglass. Fick kommentaren av Elias "Mamma, den här glassen är delikat". Ordvalet överraskade lite :). En stund senare, "Mamma vad betyder delikat?" Lillebror härmade och sa "Mamma den var jättegod dellukat glass".

Mina älskade killar som nu ligger och sussar i sina sängar och de och (jag) saknar sin pappa (man) som är bortrest över helgen men är åter imorgon. Tänk att deras syster missar så fina bröder. Tänk om Nora hade fått lära känna dem och vi henne. Noras fina bröder. Jag uppskattar och tänker nog mera på alla små fina stunder med dem och det får jag tacka Nora.

Jag tycker det är underbart att de pratar om sina känslor. Mina älskade barn.

Skönt att känna igen sig

Vad bra internet är så att vi inte sitter ensamma med tankar som inte är bra.

Jag hittade detta fina inlägg hos Blåöga som jag känner igen mig mycket i. Det handlar om hennes dåliga samvete kring att sköta sin saknad efter Noel. Jag tog chansen att svara henne.
Jag skrev detta:

Jag känner igen mig. Just nu är jag inne i en period då jag läser mycket om sorg och andra bloggar för att jag just nu mår bra av det. Är dessutom ensam med barnen denna helg så då blir det ännu mer. De antal gånger vi har varit till kyrkogården ända sedan vår dotter dog i maj 2007 är väldigt få totalt sett. I stort sett bara till Allhelgona och två av tre årsdagar (var bortresta den tredje årsdagen). Utöver det kanske två gånger till. Vi har vår dotter Nora i minneslund och valde det då vi visste att vi sällan skulle gå till kyrkogården. Barnens farmor och farfar har varsin grav som vi varit till väldigt sällan de dog 2004 och 2006 så vi kände att kyrkogården är inte den plats vi vårdar. Vi vårdar minnet i våra hjärtan istället.

Ibland nu när jag skulle orka att sköta en grav så kan jag sakna en grav lite för jag blir påverkad av de "99 procent" som har en grav att göra fint på. Men samtidigt är fördelen att slippa det också. Slippa åka dit för att fixa till. Slippa känna att vi är de enda som åker dit (för i vårt fall skulle det väldigt sällan ha varit andra).
Av alla jag stött på via internet och mina träffar så är det du och två till som har valt minneslund. Så tack för ditt inlägg, har inte vågat skriva så för att verka udda. Men vi kanske är några till där ute som sitter och känner så här.

Vi ska inte ha dåligt samvete.
Det finns bara ett rätt sätt.
Det är det sätt som känns rätt för Dig.

Vart du än går, gå med hela ditt hjärta.

Ordspråket Vart du än går, gå med hela ditt hjärta 

är gammalt av Konfucius (555 f.Kr-479 f.Kr). Det ordspråket fick mig ikväll att skriva följande dikt: Får se om jag ändrar på den lite om någon dag. Jag har skrivit den på en halvtimme.

 

Jag går med hela mitt hjärta

I mitt hjärta bär jag Dig

När du flyttade in till Mig

Var annat tvunget att flytta

Det som inte gav mig någon nytta

De som bara visar sin yta väljer jag bort

Är av en annan helt annan sort

Bara yta har jag faktiskt aldrig tyckt om

Förr försökte jag dock vara lite som dom

Mitt hjärta rymmer nu mycket mer

Sedan jag rensat bort det som inget ger

Livet går inte i repris

Nu lever jag det på mitt vis

Vart jag än går följer du med,

För jag går med hela mitt hjärta

Överallt - varje dag

Hjärtat mitt

Av Sandra Jonsson, mars 2011.

Tre platser där du mår bra

Tre platser som jag mår bra på och blir rofylld av att vara på.

1. Biblioteket.
2. När det är lite folk på spa (mitt träningsställe är ett ställe med träning i kombination med Spa).
3. Kyrkan vid allhelgona (när vi har minnesgudstjänst för våra saknade barn).

Dina platser kan vara helt andra.

Men försök vara där på dina platser.


Tror vår kommande stuga kommer att ta sig in på listan (hoppas).

Lite frågor om mig

Hur bor du: I ett radhus.
Brukar du komma i tid: Nästan alltid.
Hur lång är du: 1,67.
Kan du laga mat: Ja men min man älskar det mer så jag äter mer än jag lagar själv :).
Vad jobbar du med/pluggar du: Jobbar.
Vad har du på dig just nu: Mysbyxor och tröja.
Har du någon fobi: Spindlar.
Hade du en bra kväll igår: Hade en bra vardagskväll, dock lite småsjuka jag och äldre sonen.
Vilket är ditt senaste inköp: Galonbyxor till Elias.
Din favoritdryck på morgonen: Kaffe.
Var fick du dina senaste pengar ifrån: Barnbidrag.
Har du sovit i din egen säng inatt: Ja.
Vad hade du sönder senast: Trampade sönder en liten leksaksbil.
Vem snackade du med senast: Min äldsta son Elias började jag att skriva, men i skrivande stund kommer yngre Vilmer och pratar med mig.
Varm favoritdricka: Kaffe.
Favoritdricka när du är riktigt törstig: Vatten.
Alkoholhaltig favoritdricka: Rött vin.
När gjorde du senast något riktigt dumt: För någon vecka sedan hände detta: det går två bussar från oss på morgonen. Jag ser en åka och springer efter den för att se om det är min som jag missat. Varpå ”min” buss passerade. Så jag fick ta bilen istället.
Saknar du någon just nu: Saknar alltid min Nora, men hon finns med mig i hjärtat.
Vad ska man göra för att få dig irriterad: Gnällighet. Dvs gnälla om saker som inte är stora problem alltför ofta (ibland är det såklart okej att gnälla).
Någon du stör dig på: Personer som aldrig visar känslor.
Dina intressen: Familjen, vänner, resor, vara utomhus, löpning, skidåkning utför och längd.
Senaste person du kramade: Min man när han reste bort imorse.

Senaste person du ringde: Min man.
Senaste person som ringde dig: Min man.
Vad drack du senast: Vatten.
Vill du fler barn: Ja, men psykiskt känns det för jobbigt en gång till. Men önskan finns. Men hur många vi än skaffar så saknas alltid ett. Alltid ett för lite.
Längtar du till din nästa födelsedag: Inte sååå viktigt med min födelsedag så att jag längtar.
Har rakat dina ben någon gång: Många gånger.
Är du sugen på något nu: Kaffe.
Hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag: Fyra koppar.
Använder du hudkräm: Ansiktskräm varje dag. På kroppen varannan till var tredje dag.

Attraheras du av män med skägg: Ja, vårdat skägg.
Micro-pop eller poppa själv: Poppa själv i popcornmaskin.
Brukar du baka: Fikabröd ibland. Önskar att jag bakade matbröd regelbundet.
Röstade du i det senaste valet: Självklart.
Är du nöjd med ditt liv som det är nu: Väldigt nöjd!
Vilken låt lyssnade du senast på: Popular med barnen som gillar Eric Saade.
Har någon annan sovit i din säng inatt: Min man har sovit bredvid men inte i min säng.
Vad tycker du är äckligt: Lever som kött (leverpastej och anklever gillar jag).
Har du pengar på mobilen: Har abonnemang.

Vilken svordom använder du mest? Fan, men det är väldigt sällan.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? 06.00
Var köper du dina matvaror ifrån? ICA och Coop.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Ta bilden.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? En stuga.
Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan? Nej.
När var senast någon stötte på dig? Det var väldigt längesen det, min man för snart 12 år sedan.
Vad åt du till middag senast? Pizza.
Kan du vissla? Ja.
Tittade du på tecknat när du var liten? Ja de få gånger det visades. På julafton och om vi hyrde videobox (hade inte video).
Äger du några popband t-shirts? Nej.
När flög du senast? Stockholm januari 2011, reste tillsammans på en weekend med endast min son Elias, mysigt.
Pratar du några andra språk? Engelska, lite tyska, lite spanska.
Har du gråtit offentligt? Ja.
Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar? Nej.
Vad har du med dig in på bion? Godis eller popcorn, dricka och sällskap.
Vad har du för väder? Mulet, snö.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Geografi.
När sov du senast på golvet? Vet faktiskt inte.
Vilken är din favorit drink? Gin o tonic.
Gillar du din boendesituation? Absolut. Skulle gärna ha större men inte större utgift så jag är nöjd.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? 4. Men sover 7-8 i normala fall.

Är dina dagar fullbokade och stressiga? Lagom.

Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna? Aldrig hänt.

Hur gammal blir du nästa födelsedag? 34.
Tror du på liv på andra planeter? Nej.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Nora har gett mig stor del av min styrka och värre har jag inte varit med om så när jag tänker på henne så blir det lättare.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Kanske.
Tycker du om att krama folk? Ja det gör jag.
Äger du en digitalkamera? Ja.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Inte någon.
Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Nej, jag är likadan själv.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Nej.
Är du mörkrädd? Nej.
Tre saker du nästan alltid har med dig? Mobil, plånbok, cerat.

Karlavagnen

Karlavagnen är ett program som jag emellanåt tänker att jag ska lyssna på varje gång det sänds sedan glömmer jag bort det. Men nu ska jag börja lyssna. Det är ofta så jättebra program.

Jag fick tips via den fina bloggen Smulgubbe, hon som skriver bloggen är mamma till 4-åriga Tekla (som har en funktionsnedsättning). Hon medverkar i ett program som sändes den 25 januari 2011, Teklas mamma kommer som samtal nummer två i programmet. Du kan lyssna på programmet här. Det går även att spara på datorn och lyssna på senare. Jag har lyckats lyssna på det idag i omgångar när barnen roat sig själva. Det var ett underbart program. Programmet har temat "Mitt barn är inte som andra".

De föräldrar som har barn med någon form av funktionsnedsättning är föräldrar som lärt sig mycket om livet. Det känner jag att jag har gemensamt med dem. För min dotter som inte fick leva med oss har förändrat mig och min syn på livet. Jag ser numera också på barn med funktionsnedsättningar på ett annat sätt. Jag tror att de flesta gravida är lite oroade för om barnet kommet att vara friskt eller ej. Jag kände när jag väntade Vilmer efter att ha förlorat Nora att de tankarna inte var lika viktiga längre. Det är svårt att beskriva men fokus låg på att få ett levande barn att ta hand om. Självklart hoppades jag att han skulle vara fullt frisk och är såklart lycklig över att han var det.

Barnen i Japan

Skicka 10 kr: 10KATASTROF eller 50 kr: KATASTROF till 72950
Så stöder du barnen i Japan genom Rädda Barnen.

Det har jag gjort nyss!

En tia för lite märks inte för de flesta :). Eller en femtilapp om man har det över.

Rädsla

Rädsla är en känsla som har varit oerhört påfrestande att hantera. Redan från början när Nora dött var jag så rädd att något skulle hända min man och vår son, Elias. Varenda gång telefonen ringde och någon eller båda inte var hemma väntade jag det värsta. Det höll i sig länge och det var riktigt jobbigt. Numera finns rädslan kvar lite grann, i jämförelse med när det var som värst är det betydligt bättre.

Jag är betydligt mer rädd än om jag jämför med grannarna på vårt radhusområde. Det är också jobbigt för jag vill inte vara annorlunda. Jag minns en gång när det hade gått ett år efter Nora dött och Vilmer var några månader gammal. Elias lekte ute med grannbarn och han var då 3,5 år. Jag hade inte ro att helt släppa honom att leka ensam, vilket många andra på radhusområdet tyckte var helt okej för det är alltid någon förälder som tittar till barnen emellanåt. Vid ett tillfälle pratade några andra mammor om att de tyckte att de själva så sällan var ute och att det ofta stod någon stackars mamma som hade ansvar för många barn. Jag sa inget för jag ville inte verka för överbeskyddande men samtidigt inte lägga en värdering i att lämna sina barn i 2-3 årsåldern att leka själv. Hur de tolkade min tystnad vet jag inte. Men jag kunde inte ljuga och säga att det är helt okej att lämna sina barn då jag själv hade så svårt. För lite jobbigt var det att vara "barnvakt" åt andras barn för jag var även rädd att något skulle hända deras barn. Att ha koll på flera barn var jobbigt eftersom jag då även "var tvungen" att hålla koll på att Vilmer andades i vagnen vilket också tog en stor del av min tid. Från den sommaren som Elias var 4,5 år har han fått leka utan att jag har varit ute med honom (men tittat till honom har jag gjort ibland).

Jag kan bli "imponerad" av föräldrar som vågar låta storasyskonet på 4-5 år ha koll på sitt lillasyskon på 1-2 år ute på radhusområdet. Då blir jag också extrabarnvakt i smyg...

Sedan kan jag även vara tvungen att agera extrabarnvakt åt okända också. Det är sanslöst men sant :). Senast var på en mataffär för en kort tid sedan. En mamma handlade med sina två barn. Det äldre barnet på 5-6 år blev ombedd att hålla koll på att syskonet inte skulle ramla ur kundvagen. Syskonet kunde inte riktigt sitta upprätt i kundvagnen och det fanns risk att barnet skulle luta sig och ramla ur... Då var jag tvungen att plocka min frukt lite extra länge i  närheten medan mamman i fråga hämtade den vara som hon missat att ta... För en 5-6-åring skulle inte jag våga lämna med ett barn som inte kan sitta i kundvagen.

Eller när varit hemma hos någon med bebis som sovit eller när jag har åkt buss eller har varit på något offentlig plats och det har varit små bebisar som sover måste jag kolla så att bröstkorgen rör sig emellanåt... Speciellt när jag var nydrabbad, ville rädda varenda unge som jag bara kunde. Det har också släppt mycket men inte helt.

Vi hade andningslarm på Vilmer ända fram tills han började ställa sig upp i sängen (och larmet gick). Det var en sådan lättnad att kunna se att lampan på larmet blinkade grönt (dvs han andades) istället för att vara tvungen att gå dit och kolla honom på nätterna. Jag kunde sova mycket bätte när han var liten.

Rädsla är en jobbig känsla men det blir bättre med tiden, tack och lov.

En blogg som berör - Linda småbarnsmamma med cancer

Jag har sedan någon månad tillbaka börjat läsa på en blogg som berör Linda - småbarnsmamma med cancer. .

En småbarnsmamma med cancer ska inte få finnas. Men det gör det tyvärr och det är grymt orättvist.

Jag önskar så att cancer inte fanns alls men speciellt inte hos unga människor med små barn!

Annorlunda moderskap

Annorlunda moderskap

Nu bär jag ett moderskap inom mig

Och nog har jag vuxit

i mitt annorlunda moderskap,

ett moderskap till en död flicka

Men jag är mor till ett dödfött barn

Det är ju också en roll att växa in i

Liksom man växer in i rollen

som mor till ett levande barn

Dikt av Eva Bergman

Denna dikt är tagen från Ett Annorlunda moderskap av Eva Bergman, utgiven av Små Änglar. Det finns många fina dikter i denna fina diktsamling. Jag vet inte om den går att få tag på. Jag har tagit över den från den som var distriktssamordnare innan mig när jag tog över som distriksstamordnare för Spädbarnsfonden i Västerbotten. Men gör ett försök och kontakta Små änglar och fråga.

Det är svårt att göra rätt - dikt

Det är svårt att göra rätt

Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.
Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli handlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt                                Dikt av Janne Morén 

Denna dikt har jag sett på flera bloggar och nu sparar jag den även på min då jag tycker den är väldigt bra och stämmer så bra på hur det känns. Hur svårt det är för den som befinner sig i sorg och för omgivningen. För ibland kan det som är rätt en dag vara så fel en annan dag. Men det allra viktigaste att tänka på för den som finns som stöd är att försöka. Det minns den som befinner sig i sorg. Sedan om det blir lite fel är inte hela världen. Sluta inte bry er ni anhöriga.

"Nu har vi hunnit ikapp er"

Det finns en massa tillfällen vid samtal med vänner, bekanta eller sådana jag kanske inte kommer att träffa igen då det är svårt att hitta rätt ord eller då det är bäst att hålla tyst men det inre kämpar med tankar som "vad sjutton ska jag svara nu?" (sanningen eller en lögn). Vad jag än svarar blir det ofta påtagligt att vårt liv är/har varit annorlunda.

Några vi känner hade precis fått sitt andra barn med 1 år 8 månaders mellanrum. Jag stötte ihop med pappan och äldre barnet på en parkering utanför en mataffär. Innan vi närmar oss så hinner jag tänka att precis den åldersskillnaden hade vi haft om vi bara kunnat skaffa barn som vi önskat (hade ett tidigt missfall när vårt första barn var 1 år). Sedan tänker jag att vi hade haft hyfsat kort ca 2,5 år om bara Nora hade levt. Jag gratulerar till deras barn varpå pappan säger. "Tackar, nu har vi hunnit ikapp er" (syftar på våra två levande barn). Jag förstår givetvis att pappan i fråga bara säger den kommentar han säkert sagt till fler tvåbarnsföräldrar bara det att för oss blir det så väldigt konstig kommentar... Jag var dessutom inte beredd på en sådan formulering och jag sekunderna innan tänkt på att de är lyckligt lottade som har fått ett levande barn nummer två så fort de har önskat, vilket vi inte fick. Jag tänker "Ikapp oss två levande och ett dött barn hoppas jag inte de gör". I detta samtal kan jag självklart inte säga vad jag tänker för pappan i fråga menade verkligen inte något illa. Jag minns inte ens vad jag svarade.

Omgivningen ser på oss som en vanlig tvåbarnsfamilj i alla situationer. Oftast gör vi det själva också i vardagen, vi har inte Nora att ta hand om även om vi minns henne och hon är vårt andra barn men Vilmer är det andra barn vi fått ta hand om även om han kommit som nummer tre. Det är just vid situationer när människor väntar och får barn nr 2 och 3 det kan bli lite märkliga situationer. För vi har inte tre barn att ta hand om men vi har heller inte varit gravida två gånger med barn nr 2.

Jag har fler av andra samtal att skriva om. Tillfällen då jag har fått oväntande kommentarer och då jag haft svårt att finna ett lämpligt svar.

Boktips 5 Utan

Jag hittade ett boktips i en annan blogg. Boken Utan av Mikaela Sonck finns att köpa hos Adlibris. Beskrivning av boken:

Klämtar den biologiska klockan för dig? Klämtar den för alla? Allt flera lever utan barn. Ändå är dagens ideologi mamma, pappa, barn - familjismen, som Monika Fagerholm kallar den i den här antologin om att leva utan barn, oberoende av varför det har blivit så. Har barnlöshet blivit ett känsligt ämne, ett som inte är rumsrent för att alla blir så besvärade?

Här finns de som funderat ut namn på de tilltänkta barnen som aldrig kom - och de som aldrig känt av någon mammadrift. Här finns de som på alla möjliga sätt försöker få barn och de som gör allt för att inte av misstag få barn. Här finns de som sörjer och rasar över sin situation och de som har försonats med den. Här finns det frivilliga och de ofrivilliga. Här finns de som fått ompröva vem de är och vad de vill göra i livet. Här finns berättelser om adoption, provrörsbefruktning, abort, fosterbarn, andras barn. Barn kan vara så hett efterlängtade att pappret bränns - och de kan väljas bort utan sidoblickar.

I boken medverkar åtminstone Monika Fagerholm, Annvi Gardberg, Harriet Jossfolk- Furu, Sanna Karlsson, Lotta Moring, Susanne Ringell, Micaela Röman, Yrsa Stenius, Mikaela Sonck, Susanna Sucksdorff och Janna Thorström.

Den känns intressant. Den handlar inte om at förlora barn men ämnet barn och olika sätt att se på detta att önska eller inte alls vilja ha barn. Jag ska definitivt beställa den framöver!

Förlossnings-tv - Nej tack

Jag ser inte förlossnings-tv. Häromkvällen såg jag och min man någon minut av "En unge i minuten", men sa båda att "nej, det här ser vi inte"... Detta med förlossningar är en sorg också. En sorg i sorgen att inte ha en normalt förhållande till något som borde vara det bästa som hänt en. På sätt och vis är såklart våra tre förlossningar fantastiska men inte som jag önskade mig, ingen av dem är en drömförlossning. En jobbig första förlossning med som slutade i akut snitt, en vaginal med ett dött barn och ett planerat kejsarsnitt. Inte direkt någon av dem som är drömmen.

Så jag säger nej tack till förlossnings-tv. Det blir för mycket tankar på vad vi inte har fått uppleva. Tankarna på våra förlossningar kommer upp och det är så uppenbart att jag inte har haft det som "de flesta". Det var fantastiskt att få bli föräldrar till Elias som var första barnet. Men förlossningen var den tuffaste av mina tre förlossningar. Jag hade kraftiga värkar 56 timmar, moderkakan lossnade och jag tappade nästan 2 liter blod, fick spinalhuvudvärk i 5 dagar (kunde inte byta blöjor på de första 5 dagarna, orkade endast amma liggande) följt av livmoderinflammation en vecka efter förlossningen (orkade inte ta hand om Elias själv).

Den vaginala förlossningen med andra barnet, Nora som inte levde, är min bästa förlossning. Den var fantastiskt fin och jag är så tacksam att jag kunde föda henne. Jag kände efteråt att så underbart det måste kännas att föda ett barn som kommer ut och skriker. För det kändes fantastiskt att "min kropp" lyckades föda barn. Förlossningen är ett positivt minne av Nora. Den tredje förlossningen rekommenderades jag inte att bli igångsatt 4 veckor före beräknat då jag tagit lång tid att öppna mig i full tid vid de första två barnen. Så den tredje förlossningen med Vilmer, ett planerat kejsarsnitt, tar andra platsen. Att föda ett levande barn vaginalt är drömmen men den drömmen kommer jag inte att uppleva. Så att se andra göra detta på tv är inte underhållning, för mig. Dock kan jag förstå att de som genomgått förlossningar med endast levande barn tycker annorlunda (eller det finns kanske de som förlorat ett barn som också tycker om sådana program).

Ordspråk och internationella kvinnodagen

Gillar ordspråk, här kommer två tänkvärda till :).

Allt som vi verkligen älskar är oersättligt, och allt som vi kunnat tänka oss ersätta har vi aldrig i sanning älskat.                                Okänd

Det finns bara två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.                                  Albert Einstein   


Idag har något hänt igen som värmer mitt hjärta (tystnadsplikt). Underbart!


Idag är det internationella kvinnodagen och det har varit barnvagnsmarsch mot mödradödligheten se här.

Reservkraft - Boktips nr 3 och 4

Just nu läser jag Reservkraft av Tomas Sjödin, (finns att köpa här: Bokus och Bokia). Han har även skrivit När träden avlövas ser man längre från vårt kök, (finns att köpa här: Bokus och Bokia).

Två av deras tre söner dog som tonåringar i en odiagnosticerad hjärnsjukdom som gjorde dem sakta sämre.

Jag gillar hans böcker mycket, speciellt mycket Reservkraft.

Jag måste delge er ett stycke i boken Reservkraft:

Att den som länge sörjt en älskad livskamrat en morgon vaknar och känner en liten rännil av lycka över pelargonen på fönsterbrädan, innebär inte för ett ögonblick att man sörjt färdigt. Att man måste gå ut från den uppsluppna festen för att gråta en skvätt betyder inte att glädjen där inne var konstlad. Lycka och sorg delar bostad i bröstet. Hyreskontraktet är livslångt. Det är tillåtet att vara glad. Också när man är förtvivlat ledsen.

Så fantastiskt välskrivet tycker jag, vilken känsla detta stycke ger mig. Exakt så har jag många gånger känt när jag befann mig i sorgen och ibland kan det svepa över mig även nu. Men omgivningen som inte själva drabbats av egen sorg förstår inte det att man kan vara glad fast man är väldigt ledsen.

Pärm till nydrabbade - svar på kommentarer

Tack för era kommentarer på mitt inlägg här. Jag uppskattar att ni tar er tid att svara och tycker att det är en bra idé.

Maria: Det var bra ide att ha med lite tips kring försäkringskassan, samtal med kurator och annat som man inte vet.

Tildas mamma: Det var ett bra tips att ha med information om hur syskonet hantera sin sorg. Jag har några böcker som handlar om barns sorg förutom  min egen erfarenhet hur storebror upplevde sin förlust.
Helst skulle jag vilja sätta mig ned och jobba med detta NU. Men jag har ett vanligt jobb, två levande barn och man, en kropp som "ska" tränas, vänner som jag vill se mm. Kunde dygnet ha fler timmar?

Tack Tildas mamma för att du skrivit detta inlägg.