6-månadersdagen

Detta skrev jag den 29 november 2007:
Idag är det 6 månader sedan Nora föddes. Tiden har på något sätt gått. Alla benämner kommande bebis som att vi ska ha vårt andra barn. Det går inte att sätta sig in i om man inte upplever det själv och vi hoppas att ingen ska behöva det. Jag hade nog sagt likadant om situationen varit tvärtom! Men Nora kommer alltid vara vårt andra barn och finnas som en familjemedlem även om hon inte fick bo med oss. Visst är det så att vi bara kommer att ha två barn hemma (förhoppningsvis) och inte tre barn. Kommande bebis skulle sannolikt inte ha funnits eftersom det bara blir 11 månader mellan barnen så det blir dubbla känslor. Sorgen att Nora inte fick bo med oss kommer vara lättare att leva med om vi får hem bebisen och det är självklart att glädjen över denna bebis kommer att vara större än sorgen men inte ersätta Nora och bli vårt andra barn.

Har varit på en träff med Spädbarnsfonden för några veckor sedan. En kvinna berättade att när deras dotter dog i plötslig spädbarnsdöd 3 månader gammal så sa svärmodern "Tur att hon inte blev äldre". Man kan verkligen bli förundrad över hur människor resonerar kring sorg. Självklart skulle vi om vi t ex förlorade Elias nu, inte tänka att vad synd att han hann bli så gammal som nästan 3 år och att det hade varit bättre om han hade dött vid samma ålder som Nora. Vi skulle vara jätteglada över dessa 3 år och hade vi bara fått några år med Nora hade det såklart varit värt hur mycket som helst. Nu är sorgen att vi inte fick veta alls hur hon var som person förutom att vi tror att hon hade varit en lugnare/tröttare bebis då hon var det under den tid hon levde i magen, jämfört med Elias som sparkade jämt och var en pigg nyfödd som "aldrig" ville sova.

Sedan har jag fått höra att "Men kan ni inte tänka att ni ska vara tacksamma för att ni har Elias" i jämförelse med de som inte kan få barn alls... Hmm, funderar på en bra liknelse... Det är lite som att en person utan syskon skulle säga till en person som har förlorat ett av sina två syskon att "Men kan ni inte tänka på mig som inte har några syskon har, du har ju iaf ett syskon kvar".

Sorgbearbetning handlar INTE om att jämföra förluster eller känslor, utan om att ge sig rätten att känna vad man känner i sin egen UNIKA sorg. Jag skulle exempelvis inte säga till någon 60-70-åring som förlora sin 90 år gamla förälder att "Kan du inte tänka på Mattias han förlorade båda sina föräldrar när han var 30-32 år". Eller säga till någon som precis förlorat ett äldre barn, "Kan du inte tänka på oss som inte ens fick en dag med vår dotter".

Vi är jättetacksamma över att vi har Elias men bara därför kan vi inte leva som om inget har hänt och sopa under mattan att vi begravt vår dotter och har stor risk nu... och tänka på de som inga barn har. Hade jag vetat vad som skulle hända hade vi inte valt att skaffa något syskon och helt fokuserat på honom och hade vi fått reda på risken tidigare (dvs att risken för moderkaksavlossning en tredje gång är 30 %) vet jag ärligt talat inte hur vi hade valt att göra. För som det är nu har Elias också sin sorg. Han ville exempelvis inte berätta för dagiskompisar och personal att han ska få ett syskon. Vi och personalen tror att han är rädd att det ska bli på samma sätt igen att han inte får hem sitt syskon och att han därför inte ville säga något.