Nu har vi kommit hem.
Kommer vara en tung tid framöver. Men det som känns positivt är att förlossningen gick bra. Här är min förlossning: På morgonen när vi kom in kollade de hur mogen jag var. Jag var öppen 1 cm men hade 2,5 cm kvar av tappen. Klockan 9.30 fick ballong för att utplåna tappen. Strax efter 11.00 fick jag värkstimulernade dropp och började få värkar efter ett tag. Använde lustgas och profylaxandning. Jag är så glad att jag övat andning och avslappning med hjälp av en profylax-dvd för jag kunde verkligen slappna av hela förlossningen. Jag somnade till och med mellan värkarna när de var så täta som 1 min emellan på slutet :-D!
Jag fick PCB-bedövning 16.30 och blev av med den tryckande känslan nedåt. När jag var öppen 9 cm vid 18.00 tyckte de att jag skulle få epiduralbedövning för de tyckte att jag skulle få vila en stund och äta lite.
Strax före 23.00 var jag fullt öppen och fick krysta. Kände inte några reflexer och eftersom epiduralen dämpar krystreflexerna. Men jag hade övat krystteknik från profylax-dvd:n så efter 50 minuter klockan 23.44 var hon ute. 4065 g och 55 cm.
Innan jag började krysta var jag väldigt slut och tänkte "hur i hela friden ska jag orka få ut bebisen". Men när jag krystat några omgångar fick jag nya krafter och blev PIGG och det gjorde inte speciellt ont att få ut henne, trots ett huvudmått på 36,5 cm. Förvånsvärt lätt gick det! Jag sprack inte så mycket. Jag blev sydd invändigt men utvändigt klarade jag mig bra. Jag har inte några svårigheter att sitta så jag antar att jag kommer läka rätt fort.
Det känns så skönt att jag klarat mig bra fysiskt för när Elias kom tog det en månad innan jag kände mig redo att ta mig ut. Det kanske låter konstigt att jag klarade av att föda ut henne. Som tur är har jag läst ngt reportage om ngn som drabbats av detta och då var min tanke var ”fy så hemskt att de vill att man ska föda ut sitt döda barn”. Hade jag inte läst detta hade jag kanske haft svårt att bara på en natt ställa in mig på att föda. Men nu visste jag när vi fick reda på att bebisen inte levde att det var vad de skulle säga.
Sedan har jag varit så förberedd på att genomföra en vaginal förlossning samt att jag mådde så dåligt fysiskt efter komplikationer efter snittet med Elias. Jag var totalt fokuserad på förlossning hela dagen som den skedde. Mattias ligger lite före med sorgearbetet.
Det var igår under dagen jag kunde börja sörja henne. Under förlossningen stängde jag av alla andra tankar och fokuserade bara på andning/avslappning under värkarna. Efter förlossningen kändes det så skönt att jag lyckades genomföra den.
Dels ville jag må bättre fysiskt efteråt och dels ville jag inte riskera att kanske inte få skaffa fler barn. Den risken finns ju att de säger att livmoderväggen blivit för tunn efter två snitt…även om de flesta kanske klarar fler snitt.
Det går inte att förstå för andra hur detta är. Vi har iaf blivit väldigt väl omhändertagna på sjukhuset. En helt underbar barnmorskestudent var hos oss från 7.30 till 21.00 fast hon egentligen jobbade 7-14... underbar tjej! Sedan hade vi även en barnmorska tillgänglig hela tiden (hann bli tre stycken totalt under förlossningen som bytte av varandra och alla var tack och lov bra). När barnmorskestudenten gick hem fick vi en undersköterska istället som var bra. Läkaren vi haft har varit samma hela tiden och han är också jättebra. Bara en enda i personalen, fick jag lov att säga att jag inte ville ha där hon stank parfym och rök och det blev jag illamående av.
Vi har haft Nora hos oss första natten och dagen, men inte andra natten (bättre om hon var kallare eftersom de ska obducera henne). Vi sa farväl innan vi åkte hem idag. Hon var jättefin.
************************************************************
Under min första förlossning hade jag kraftiga värkar ca 56 timmar med följt av att jag fick värkstimulerande dropp som ledde till att moderkakan lossnade. Elias föddes med akut kejsarsnitt och han hade dessutom navelsträngen tre varv runt halsen (så vem vet hur det hade slutat om jag inte fått värkstimulerande dropp. Då kanske navelsträngen ställt till det på vägen ut). Jag är därför på sätt och vis glad att jag valde att ta värkstimulerande dropp så att han kom ut. Men just i det ögonblicket tvekade vi lite eftersom det var bara några timmar kvar till tolvslaget på nyårsafton. Det har jag fått höra många gånger. Men Noras död har nog fått människor att inte säga så mycket... Men de som inte känner till Nora kan ibland påtala att Elias är född årets sista dag. Jag brukar tänka för mig själv vad jag skulle vilja säga, men jag håller så klart tyst! "Ja, han har en lillasyster som var så välplanerad med en jättebra födelsedag bara det att hon inte fick uppleva fler än sin första". Detta säger jag givetvis inte!
Nu har vi dessutom valt att låta Elias gå med de som är födda årskullen efter honom så han kommer hur som helst vara äldst istället för yngst. Varför göra problem av något som går att ordna liksom :). Att barn finns och lever är det viktiga, vilken födelsedag de har är oviktigt!
Noras förlossning tog 14 timmar i v40+4, vilket är lång tid när barnet inte lever. Förlossningen är ett fint minne speciellt då hon är det enda barn av mina tre barn som jag fött vaginalt. Jag tyckte det var jättebra och det gick så otroligt fort att känna sig som vanligt igen, fysiskt sett. Efter en vecka kändes kroppen läkt och med kejsarsnitt har det tagit många veckor. Jag kan bara ana hur fantastiskt det måste kännas att föda ett levande barn! Då jag tyckte det var häftigt att min kropp kunde fixa att få ut ett barn. Jag tänkte då när hon föddes att detta vill jag göra om.
Men med tanke på att min kropp inte varit redo att öppna sig vid v 42+0 eller vid 40+4 så var igångsättning en månad före beräknat inte ett alternativ med lillebror som föddes med planerat kejsarsnitt i v 35+6. Dessutom var risken för moderkaksavlossning 30 % och även om man har alla apparater som finns som mäter hur barnet mår så finns inte några garantier. Så ett planerat kejsarsnitt kändes som det vettigaste alternativet. Även om jag önskat att jag hade fått föda. Men ordet "normalt" kring förlossningar existerar inte för mig, tyvärr.
Jag är dock jättetacksam att jag kunnat bli gravid och bära tre fina barn utan problem. Jag hade dock önskat att de två första barnen velat komma ut före beräknat!
Min kropp kan jag vara arg på ibland men den ilskan har lagt sig med tiden. Men lite arg kommer jag nog alltid vara för att den inte fattade att få ut barnen riskfritt.
Jag är avundsjuk på dem som fått ut sina barn strax före beräknat datum. För då är barnen redo att komma ut.
Det borde inte få finnas övertid i magen!
Varje gång någon i min närhet går över tiden är jag så rädd att något ska hända. Även om det oftast går bra så känns övertid så onödigt. De är ju färdiga bebisar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar