Jag ska ta och dela med mig av hur jag ser på mitt liv idag.
Jag och min man lever med två pojkar på 6 år respektive snart 3 år. Vi har hämtningar/lämningar på förskolan, VAB-dagar, matlagning, tvätt, aktiviteter, träffar vänner, nattar barnen, torkar näsor, pottränar, har konflikter, pussar och kramar barnen, busar med barnen, skrattar med barnen, min man och jag är lyckliga över att ha barnen och och lyckliga över att ha varandra sedan snart 12 år tillbaka. Vi har väldigt mycket att glädjas åt och lever ett bra liv med resor och upplevelser och vardagshändelser som gör vårt liv väldigt bra.
Jag är lycklig över mitt liv, min man och mina barn och mitt övriga liv. Sedan har jag min saknad över vår lilla flicka som skulle ha blivit 4 år i maj. Saknaden efter det barn, Nora, som inte fick bo med oss finns där med mig. Från början tänkte jag på henne varje dag sedan efter lillbror föddes blev det inte varje dag. Sedan när det gått ca 1,5 år slutade jag att komma ihåg månadsdagen exakt varje månad. Nu kan det slå mig ibland när det är den 29:e att det är en månadsdag men jag håller inte räkningen på att det exempelvis nu är 3 år och 8 månader sedan hon föddes (eller just idag nu när jag skriver räknade jag). Numera tänker jag på henne varje vecka och i och med bloggen så blir det såklart oftare. Men bloggen ser jag som en hjälp till andra och det gör att jag trivs med att ha den. Sedan tror jag inte att man kan bearbeta det som hänt för mycket om man försöker göra saknaden till något positivt som är min tanke med bloggen. Jag hoppas att jag genom min blogg kan bidra med något bra :).
Vi firar hennes födelsedag genom att äta god mat, skicka upp ballonger och försöka göra hennes dag till en så bra familjedag som möjligt. Andra tider på året hedrar vi henne genom att tända hennes ljus en skyddsängel ibland. Det går i perioder, ibland tänder vi hennes ljus varje helg och ibland går det flera månader.
Till kyrkogården går vi på födelsedagen och Allhelgona och kanske ett par gånger till per år. I år har vi tänkt fixa fint på farmor och farfars gravar vilket vi inte orkat tidigare år. Vi har inte dåligt samvete att vi sällan går till kyrkogården då vi valde att ha en minneslund till Nora. Till farmor och farfars gravar har andra släktingar till dem tidigare skött dem men nu verkar ingen göra det längre. Det känns bra för till minneslunden går så många och tänder ljus. Vi kan tända ljus för henne hemma. Gravstenar är fina och ett val som de flesta gör men då vi redan hade en till barnens farmor och en till barnens farfar kände vi att det räckte och att minneslund kändes bättre. Hade någon kommit på tanken att Nora hade kunnat vara på samma plats som farmor eller farfar hade det varit ett alternativ, men samtidigt vilken hade vi då valt då de har varsin grav.
Jag läste hos en annan som förorat barn att hon har dåligt samvete ibland för att hon önskar att hennes barn inte hade funnits. Jag ska erkänna att jag ibland också vill att min dotter inte skulle ha funnits men ändå inte, inte alls... Jag vill minnas henne. Eller jag har inget val så vad jag vill är inte heller något jag KAN välja. Det går inte att radera henne ur minnet... vilket jag ibland önskat så att jag kunde vara som alla andra.
En sådan tanke får jag dåligt samvete av för tänk om hon kan veta vad jag tänker. Det är inte lätt. Men jag försöker minnas Nora med glädje allt fint som hon fört med sig. jag minns tiden innan hon föddes, dagen då hon föddes. Jag återkommer till mina tankar kring förlossningen någon gång framöver. För den är ett positivt minne.
Bland de fina minnena Nora gett oss finns allt fint som människor gjort för oss och alla underbara människor som jag träffat på grund av att henne, via träffarna med Spädbarnsfonden. Men ibland minns jag det som var jobbigt också och sådant som människor gjort som sårat oss, men det blir lättare att ta sig upp från sådana tankar för varje år som går. Sedan har jag lärt mig att vara rädd om mig och endast prata om min dotter med de som inte har problem med att hon inte finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar