Mina tankar - Jag skrev detta 9 månader efter att vi förlorade Nora

Jag är hemma med sjukt barn (sovande) idag så jag kan uppdatera lite.

Detta skrev jag den 15 mars 2008:
(Detta var 9,5 månad efter vi hade förlorat Nora, och en månad innan lillebror föddes):

Fick en kommentar om jag kommit en bit i sorgen. Kanske?! Jag vet inte. Det jag vet är att vi har upplevt så mycket sorg att jag iaf kan känna glädje i sorgen. Sorg och död är för mig inte enbart hemskt och något som är jobbigt att prata om. Det är synd att sorg inte sprids lite mer jämt fördelat mellan människor. Jag tror helt klart att det underlättar för hur man bemöter andra i sorg om manhar upplevt sorg själv. Sedan finns det jättemånga människor i vår omgivning som trots att de inte haft sorger i livet (eller det är klart att alla har upplevet någon slags sorg men många är ändå väldigt förskonade från annan sorg än gamla kära släktingar som fått leva ett långt liv) är vädigt öppna ändå och inte har svårt att prata om sorg och som inte upplever det som ett vidare negativt samtalsämne, utan ser det som en del av livet och en del av ens sätt att vara en bra medmänniska.

Nora kommer saknas för resten av våra liv och vara en stor sorg men samtidigt finns en del glädje också i sorgen. Glädje över den medmänsklighet folk visar. Glädje över att det finns de som förstår att hon finns i våra tankar i resten av våra liv, som inte tror att man glömmer och går vidare. Glömmer ett barn som skulle finnas med oss längre tid än 9 månader i magen - det gör man inte, det går inte. Gå vidare och klara av att hantera att hon inte finns med oss - det måste vi göra. Samtidigt måste vi också lära oss att leva med att hon finns hos oss för resten av våra liv - i våra tankar.

Vi bär med oss Nora i våra hjärtan och i våra tankar för resten av livet. Visst är det med sorg men jag känner att det också är med glädje faktiskt. Nora har lärt mig mycket om livet och om människor på gott och ont. Med gott menar jag alla fina tankar och medmänsklighet som människor visar. På gott menar jag också att hon är en viktig del av mig eftersom livet är så påtagligt annorlunda efter hennes död. Om hon hade levt hade vårt liv blivit så annorlunda eftersom det hade varit hon som påverkat oss med sin personlighet, sina intressen mm. Ja det är ju inte på gott riktigt att tänka på hur det hade varit om hon funnits. Men vad jag tänker komma till är att på gott blir att kommande barn kommer att ha en personlighet som vi inte hade fått lära känna om Nora hade funnits. Det är än så länge, innan allt har gått bra väldigt svårt att sätta fingret på hur det kommer kännas. Just nu försöker jag inte ens spekulera i framtiden så mycket. Det känns som innan vi fått hem bebisen kan allt hända, och vi vet att det värsta kan hända.

På ont menar jag den rädsla som vissa har inför att prata om döden och det tabu som finns om att prata om sorg som en naturlig del av livet. På ont menar jag också att en del tror att man glömmer sitt barn när man får ett nytt barn. Dvs att vissa tror att ett barn kan ersättas av ett annat. Det är omöjligt att ersätta en förlust av en människa med en annan människa. Oavsett om det handlar om en vän, en förälder, en partner eller ett barn.

För mig är inte sorg skrämmande att prata om. Liv och död är ofta ett ögonblicks skillnad. Så att inte vilja eller kanske framförallt våga prata om död och sorg är en förlust tror jag. Men det är inte min förlust, utan en förlust för den som ser det som ett obehagligt ämne. Det är tyvärr baksidan av sorgen att behöva tackla att andra människor "skäms" över att tala om det som hänt. Men det måste vi också acceptera att det är så. Jag vet bara hur vi är idag. Jag vet inte hur vi hade varit om vi inte begravt Mattias föräldrar och vår dotter. Men jag vet nu att det inte är farligt att möta människor i sorg utan att det är viktigt och att det även finns positiva aspekter med sorg. Jag blir glad när jag får ett sms om att det tänds ett ljus för henne igår även om hon fick lämna oss för 9,5 månader sedan. Det är inte sorgligt alls, det är positivt.

Jag har blivit hjälpt av de i vår omgivning. Sedan har jag blivit hjälpt av att läsa de få böcker som finns skrivna av de som varit med om samma sak. Ett forum på internet och de samtalsträffar vi har varit med på med Spädbarnsfonden. Sedan kan man lära sig en hel del genom att läsa om sorg i allmänhet.

Kommentar januari 2011: Jag kan fortfarande instämma i det jag tyckte för snart tre år sedan.