tisdag 18 januari 2011

Mat - åk dit med en gryta

Något jag ville ha med i artikeln vi var med i, men det kom inte med var behovet av lagad mat.
Det hade varit underbart om människor hade kommit med färdiglagad mat till oss när vi var nydrabbade. Mat är något som alla andra drabbade jag träffat önskat sig och endast en familj jag träffat har fått. När det händer har man inte ork att laga mat och man har inte så mycket aptit heller. Men för oss som hade ett barn som behövde mat var det tvunget att laga något till honom. Men jag minns ärligt talat inte vad vi åt sommaren 2007.

Jag minns att det fanns en person som mailade och skrev att behöver vi mat, gräsklippning eller vad som helst så hör av oss. Vi var handlingsförlamade. Hade någon kommit med en gryta, gratäng, ja vad som helst utan att fråga hade vi ätit och framförallt hade det varit underbart att slippa tänka på om vår son fick mat. Men att själva ta tag i att be om hjälp det orkade inte vi (och så reagerar alla vi träffat tror jag).

Så mitt tips är att åka dit med mat. Orkar de inte öppna dörren, ställ grytan utanför dörren och skicka ett sms eller ring och säg att du lämnat mat. I vårt fall hade vi öppnat då vi ändå var tvungna att ta oss ut på dagarna då vi inte kunde stänga in oss med Elias som var 2 år. Men de som förlorar första barnet kanske inte ens vill öppna ytterdörren. Alla reagerar nog lite olika. Dock har nog alla jag träffat inte velat gå ut första tiden. Återkommer till det i ett annat inlägg.

7 kommentarer:

Timea sa...

Jag har en väninna som kom hit med lagad mat efter att vi förlorade Andor. Jag ska aldrig glömma den maten, vi var så tacksamma för den. Precis som du säger, det största hjälpen i början är att gå dit med en gryta.
Kramar

Maria sa...

Mina föräldrar och vänner gjorde mat åt oss de första två veckorna. Vi behövde knappt lyfte ett finger. Det var så otroligt skönt, för mat är det sista man tänker på under den perioden.
Bra inlägg, mat är helt klart den bästa hjälpen man kan få i början.

Kramar!

Sandra sa...

Vad bra att ni känner igen er. Kramar till er båda.

Maria sa...

Åh, jag vet knappt vad jag ska skriva. Vill tacka dig för att du delar med dig. känner ett par som forlorat ett barn. Ett par som står mej väldigt nära och jag önskar så innerligt att jag kunde göra något, vadsomhelst för dem. Men det är svårt att veta hur man ska göra. Allt har förändrats.

Men detta inlägg gav mig oerhörd hjälp. Att du skrev att "vi var handlingsförlamade" fick mig att tänka till. Nej, de kommer inte att be mig om något, oavsett hur många gånger jag säger att det bara är att säga till. Jag har åkt dit med mat. Har även sagt att jag vill komma dit och städa och tvätta, om det går bra för dem, om de känner att de orkar ha mig där. Och det gick jättebra. Det känns skönt att kunna göra något, vadsomhelst för mina älskade vänner.

Det blev en lång kommentar, egentligen vill jag bara tacka dig för att du hjälpte mig att hjälpa mina vänner. Tack så mycket!

Sandra sa...

Maria: Vad glad jag blir över din kommentar. Då vet jag att det är värdefullt att fortsätta skriva.

Vilken bra vän du är för dina vänner som letar reda på vad som är bra att göra :)!!!

Tildas mamma sa...

Hej!
Jag har också förlorat en dotter för drygt 1,5 år sedan - vår lilla Tilda som blev 16 månader. Det du skriver är så sant. Jag minns att vi var som i ett töcken de första veckorna efter att hon dött. Aptiten var dålig och även om vi förstod att vi var tvungna att äta så var det svårt att komma på vad vi skulle laga till och svårt att uppbåda den energi som behövdes för att laga mat (som tur var gick hennes storasyster på dagis om dagarna, så hon fick ordentlig mat varje dag).
Mina vänner och arbetskamrater från jobbet gick ihop och gjorde två stora pappkassar fyllda med hemlagad mat, bröd, bullar och pyssel till Tildas storasyster. Jag är fortfarande tacksam för det. Att komma med mat (eller bjuda hem en drabbad familj) är ett så konkret sätt att hjälpa till på det sätt man kan. Ditt tips är väldigt bra och borde spridas. Är det ok om jag länkar från min blogg till ditt inlägg - jag tycker att det var så bra och användbart?
Kram, Tildas mamma

Sandra sa...

Tack för din kommentar Tildas mamma! Försökte skriva att självklart är okej att länka på din blogg. Vet inte om jag lyckades.
Kram
Sandra