Prat om graviditeter är ett samtalsämne som kommer upp på fikarasten emellanåt när någon ska få ett barnbarn, eller någon på jobbet som ska ha barn eller ibland kommer det bara upp.
Det är fortfarande några som inte vet att jag har gått igenom tre graviditeter på mitt jobb som jag haft i drygt ett år. Eftersom det finns sådana jag inte lärt känna så mycket då vi är en stor arbetsplats och några som nyss varit just barnlediga... Denna vecka kom samtalsämnet upp kring graviditetsillamående och andra krämpor som man kan få. En del hade varit så illamående att ett till barn inte blev aktuellt och så vidare. Eller om illamående kan vara kopplat till könet på barnet.
Jag blir tyst då jag inte kan säga att jag mått bra alla graviditeter och haft olika kön, för att vi har två pojkar vet nog de flesta...
Har ni som själva varit i denna sits några bra tips?
Tips på ett smidigt sätt att kunna delta i sådana här diskussioner utan att det blir konstigt.
Jag får för mig att om jag säger något om mina graviditeter att folk påminns om att det faktiskt är mest "synd" om mig. Att deras foglossning, ryggvärk, illamående mm är futtigt att klaga på. "Synd om mig"-prat är verkligen inte något jag vill hamna i alls. Men jag önskar att jag också "fick" prata om mina graviditeter på¨ett naturligt sätt, för de är helt naturliga för mig. Även om de inte är det för andra.
För något år sedan var jag på en fest där det var en gravid tjej som t o m blivit inlagd med dropp för att hon mådde så illa. Hon hade det så hela graviditeten. Jag visste inte detta och tal om fler barn kom upp. Hon hade precis sagt att detta barn blir det sista (hon hade ett sedan innan). Jag säger att "det kanske känns så nu när du snart ska få bebisen". Hon sa då väldigt surt till mig som det var att hon mått så enormt dåligt båda sina graviditeter och blivit inlagd att hon inte skulle orka igen. Jag svarade bara "okej då förstår jag" och sa inte något om mina graviditeter. För jag ville inte "slänga det i ansiktet" på en höggravid person jag nyss träffat att jag faktiskt genomgått något svårare. Jag kunde riktigt känna hur sårad hon kände sig. Jag kände mig sårad över att känna mig "skyldig" till att ha sårat henne, för jag skulle gärna byta sits. Hon har i alla fall fått sina två barn levande. Detta kunde jag så klart inte säga, utan jag fick sitta där och känna att jag var den som hade varit klumpig. Även om jag vet att om hon hade vetat vad jag fått vara med om så hade hon sett vår konversation på ett annat sätt och vi hade inte sårat varandra.
Ibland är det extra tungt att vara en som mig som inte är som de flesta andra...
Det är dock lättare att hantera numera men ändå skulle jag vilja komma på ett bra knep att inte förstöra lyckan med graviditetsprat. Men lösningen kanske är att vara tyst? Eller vad säger ni som också mist barn?
2 kommentarer:
Jag är ju gravid med mitt tredje barn vårt andra efter vår förlorade flicka och har fått frågan om jag känt mig annorlunda denna graviditet och om jag då har ngn aning om vad det kan vara för kön. Jag har svarat att jag har mått likadant varje gång jag varit gravid och jag har fått en av varje, sen har de själva fått fråga vidare om de undrat (då en del bara vet att jag har vår son)
Då det har pratats om graviditeter så pratar jag om alla mina och det har hittills inte blivit jobbigt och jag tycker de flesta tagit det bra. Tror att det många ggr handlar om hur man säger det och hur man lägger fokus på det man pratar om.
Men visst det har hänt då jag inte känt att det varit ett bra läge (för min lr de andras del)och prata om allt så då har jag låtit bli.
Man får gå på sin magkänsla.
Jessica: tack ja det är väl så. Jag tror att när jag är i en mindre grupp skulle det nog gå. Men människor kommer och går lite hur som på morgonfikat så det är inte en "bra" tidpunkt. Önskar att det bara vore enkelt att kunna prata om alla tre graviditeter. Men det kanske går med tiden. Det är väl bara att ta mod till sig och få människor att förstå att det inte är ett jobbigt ämne för mig :).
Skicka en kommentar