Rädsla är en känsla som har varit oerhört påfrestande att hantera. Redan från början när Nora dött var jag så rädd att något skulle hända min man och vår son, Elias. Varenda gång telefonen ringde och någon eller båda inte var hemma väntade jag det värsta. Det höll i sig länge och det var riktigt jobbigt. Numera finns rädslan kvar lite grann, i jämförelse med när det var som värst är det betydligt bättre.
Jag är betydligt mer rädd än om jag jämför med grannarna på vårt radhusområde. Det är också jobbigt för jag vill inte vara annorlunda. Jag minns en gång när det hade gått ett år efter Nora dött och Vilmer var några månader gammal. Elias lekte ute med grannbarn och han var då 3,5 år. Jag hade inte ro att helt släppa honom att leka ensam, vilket många andra på radhusområdet tyckte var helt okej för det är alltid någon förälder som tittar till barnen emellanåt. Vid ett tillfälle pratade några andra mammor om att de tyckte att de själva så sällan var ute och att det ofta stod någon stackars mamma som hade ansvar för många barn. Jag sa inget för jag ville inte verka för överbeskyddande men samtidigt inte lägga en värdering i att lämna sina barn i 2-3 årsåldern att leka själv. Hur de tolkade min tystnad vet jag inte. Men jag kunde inte ljuga och säga att det är helt okej att lämna sina barn då jag själv hade så svårt. För lite jobbigt var det att vara "barnvakt" åt andras barn för jag var även rädd att något skulle hända deras barn. Att ha koll på flera barn var jobbigt eftersom jag då även "var tvungen" att hålla koll på att Vilmer andades i vagnen vilket också tog en stor del av min tid. Från den sommaren som Elias var 4,5 år har han fått leka utan att jag har varit ute med honom (men tittat till honom har jag gjort ibland).
Jag kan bli "imponerad" av föräldrar som vågar låta storasyskonet på 4-5 år ha koll på sitt lillasyskon på 1-2 år ute på radhusområdet. Då blir jag också extrabarnvakt i smyg...
Sedan kan jag även vara tvungen att agera extrabarnvakt åt okända också. Det är sanslöst men sant :). Senast var på en mataffär för en kort tid sedan. En mamma handlade med sina två barn. Det äldre barnet på 5-6 år blev ombedd att hålla koll på att syskonet inte skulle ramla ur kundvagen. Syskonet kunde inte riktigt sitta upprätt i kundvagnen och det fanns risk att barnet skulle luta sig och ramla ur... Då var jag tvungen att plocka min frukt lite extra länge i närheten medan mamman i fråga hämtade den vara som hon missat att ta... För en 5-6-åring skulle inte jag våga lämna med ett barn som inte kan sitta i kundvagen.
Eller när varit hemma hos någon med bebis som sovit eller när jag har åkt buss eller har varit på något offentlig plats och det har varit små bebisar som sover måste jag kolla så att bröstkorgen rör sig emellanåt... Speciellt när jag var nydrabbad, ville rädda varenda unge som jag bara kunde. Det har också släppt mycket men inte helt.
Vi hade andningslarm på Vilmer ända fram tills han började ställa sig upp i sängen (och larmet gick). Det var en sådan lättnad att kunna se att lampan på larmet blinkade grönt (dvs han andades) istället för att vara tvungen att gå dit och kolla honom på nätterna. Jag kunde sova mycket bätte när han var liten.
Rädsla är en jobbig känsla men det blir bättre med tiden, tack och lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar