Det finns en massa tillfällen vid samtal med vänner, bekanta eller sådana jag kanske inte kommer att träffa igen då det är svårt att hitta rätt ord eller då det är bäst att hålla tyst men det inre kämpar med tankar som "vad sjutton ska jag svara nu?" (sanningen eller en lögn). Vad jag än svarar blir det ofta påtagligt att vårt liv är/har varit annorlunda.
Några vi känner hade precis fått sitt andra barn med 1 år 8 månaders mellanrum. Jag stötte ihop med pappan och äldre barnet på en parkering utanför en mataffär. Innan vi närmar oss så hinner jag tänka att precis den åldersskillnaden hade vi haft om vi bara kunnat skaffa barn som vi önskat (hade ett tidigt missfall när vårt första barn var 1 år). Sedan tänker jag att vi hade haft hyfsat kort ca 2,5 år om bara Nora hade levt. Jag gratulerar till deras barn varpå pappan säger. "Tackar, nu har vi hunnit ikapp er" (syftar på våra två levande barn). Jag förstår givetvis att pappan i fråga bara säger den kommentar han säkert sagt till fler tvåbarnsföräldrar bara det att för oss blir det så väldigt konstig kommentar... Jag var dessutom inte beredd på en sådan formulering och jag sekunderna innan tänkt på att de är lyckligt lottade som har fått ett levande barn nummer två så fort de har önskat, vilket vi inte fick. Jag tänker "Ikapp oss två levande och ett dött barn hoppas jag inte de gör". I detta samtal kan jag självklart inte säga vad jag tänker för pappan i fråga menade verkligen inte något illa. Jag minns inte ens vad jag svarade.
Omgivningen ser på oss som en vanlig tvåbarnsfamilj i alla situationer. Oftast gör vi det själva också i vardagen, vi har inte Nora att ta hand om även om vi minns henne och hon är vårt andra barn men Vilmer är det andra barn vi fått ta hand om även om han kommit som nummer tre. Det är just vid situationer när människor väntar och får barn nr 2 och 3 det kan bli lite märkliga situationer. För vi har inte tre barn att ta hand om men vi har heller inte varit gravida två gånger med barn nr 2.
Jag har fler av andra samtal att skriva om. Tillfällen då jag har fått oväntande kommentarer och då jag haft svårt att finna ett lämpligt svar.
1 kommentar:
Innan storebror kom så fick jag ofta frågan om jag hade barn av föräldrar på en förskola jag började jobba på. Jag brukade svara. Ett som tyvärr gått bort. En del frågade vidare o andra gjorde det inte.
En gång sa jag dock nej... Och det grämde mig hela dagen o hela kvällen o hela natten.
Så nästa dag var jag tvungen att rätta mitt svar inför den föräldren.
När jag och storebror adrians pappa(noel o adrian har olika).var det många som pratde om första barnet hit o dit... Tillslut var jag tvungen att sätta stopp. Jag hade ju redan gått sju månader tidigare i en graviditet så detts var icke första gången....
Skicka en kommentar