När Nora föddes död kände jag mig ensammast i världen om att få ett dödfött barn. Alla i min omgivning födde levande barn. Ganska snart letade jag upp forum på internet. Men just när det hände hade jag uppskattat att få läsa om andra som förlorat barn.
I våras var jag och min familj på en familjehelg med Spädbarnsfonden och träffade då några som redan på sjukhuset hade fått läsa historier från andra som förlorat barn. Sedan fick de själva skriva ned sina tankar i boken om de ville.
Jag tyckte det var en så bra idé och har nu tänkt samla historier och lämna dels till förlossningen med historier från dem där barnet dött innan förlossning eller i samband med den. Dels till neonatalavdelningen med historier från dem där barnet levt ett tag (där finns just nu pärm med solskenshistorier och det är bra men lite jobbigt för dem som inte upplever samma lyckliga slut). Jag har redan träffat en barnmorska som var med på våra samtalsträffar i höstas som tyckte idén var bra. Jag tänkte att historierna ska vara datorskrivna så att det finns back-up om pärmen skulle försvinna.
Så min fråga till er är.
Vilka frågor vill nydrabbade ha svar på?
Jag tänkte att om man har några frågor som alla som skriver delar med sig av.
Eller ska man bara skriva fritt?
Med frågor tänkte jag t ex:
Orsaken till att ert barn dog?
Råd kring begravning?
Föräldrarnas namn?
Ev syskon namn?
Vad hette ert barn?
Vikt o längd?
Synpunkter är jag väldigt tacksam om jag får av er andra som förlorat barn :)!
2 kommentarer:
jag tror det underlättar väldigt för de som förlorar sina barn om det finns en sån pärm. Jag hade velat lästa en sån. Man kännser sig så fruktansvärt ensam så att kunna läsa om andra som gått igenom samma sak skulle varit så skönt.
Jag tycker frågorna du hade var bra. Jag skulle även vilja veta om andra råd och tips, till exmpel om föräldrapenning att man kan prata med kuratorn och sånt.. jag fick inte så mycket sån informaiton av sjukhuset och fick ta reda på det mesta själv.
Kram
Jag har inte förlorat ett nyfött barn, men jag tror att många av tankarna och känslorna är de samma även om barnet, som i vårt fall, är några år äldre. Jag tycker att idén med pärmen är suverän. Dels för de som drabbas och som har behov av att få läsa att de inte är ensamma, men faktiskt också för de som skriver ner sin historia. Ofta är det skönt att få ur sig tankarna och erfarenheterna, när det gått ett tag och kaoset lagt sig. Personligen skulle jag känna att det vore väldigt meningsfullt att dela med mig av min historia till andra som hamnat i samma situation, som har behov av att få läsa den och inte bara tar del av den av nyfikenhet.
När vi förlorade Tilda funderade vi mycket på hur vi skulle hjälpa hennes storasyster att hantera sin sorg. Så en fråga i pärmen skulle kunna vara hur föräldrarna kan förhålla sig till ev syskon och hjälpa dem att hantera det som hänt.
Du har en väldigt läsvärd blogg! Jag är glad att jag har hittat hit :-)
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar