Jag skrev i början att jag skulle berätta om fina saker människor gjort. En person som verkligen har varit betydelsefull är en person jag inte hade räknat med alls. En mamma på förskolan var gravid samtidigt (väntade sitt fjärde barn) som jag var gravid med Nora och första gången vi pratade var på ett föräldrafika ett par veckor innan beräknat. Hon skulle sättas igång veckan därpå några dagar före beräknat eftersom hon sov så dåligt (tror jag anledningen var) och jag skulle gå två veckor till (till beräknat datum eller mer beroende på övertid). Vi pratade om att vi kunde ses sedan under mammaledigheten då våra söner lekte med varandra. Vi träffades igen en vecka efter att hon fått för då var det städkväll på förskolan. Hon skojade med mig att hon fått ut sin bebis på utsidan. Jag var då tre dagar före beräknat och gigantisk men visste att jag kunde ha mer än två veckor kvar eftersom jag gick över två veckor med första. Sedan dog Nora fyra dagar senare... och föddes graviditetsvecka 40+4.
Denna fantastiska människa som jag aldrig tidigare pratat med förutom dessa två tillfällen skickade en minnesgåva via Spädbarnsfonden. (Tyvärr kom den väldigt sent då hon liksom flera andra inte skrivit våra namn vid inbetalningen. Viktigt att tänka på när man betalar in till ett postgirokonto när någon dött oavsett ändamål). Hur som helst så stötte vi ihop med varandra på mataffären under sommaren. Denna fantastiska kvinna kramade oss och frågade om hur det hade gått till (vilket inte någon annan förälder på förskolan gjorde. Vi kände inga då vi bott kort tid på området). Hon sa att hon skulle bjuda mig på lunch ändå och tyckte det var synd att inte få vara mammaledig med mig.
I oktober var jag där på lunch och jag hade då hunnit bli gravid med lillebror sedan några veckor. Jag ska erkänna att jag hade inte gjort samma sak i hennes sits. Jag hade förmodligen varit så ytlig att jag träffat mammor med levande barn istället. Hennes son var då 4 månader. Lillebror och hennes son är numera kompisar och leker varje dag på förskolan. Jag kommer alltid undra om Nora hade varit lika bra kompis med honom. De hade varit exakt jämngamla. Men mellan hennes son och Vilmer skiljer det 11 månader. Det är underbart att höra att hennes son säger "Vilmer är fin". Underbara barn :).
En annan gång tog vi en promenad och tände ljus i minneslunden tillsammans och det är hon helt ensam med att ha velat göra (förutom att jag varit där tillsammans med en jag lärt känna via Spädbarnsfonden vars barn är begravd på samma kyrkogård).
När vi var med i tidningen skrev hon till mig att hon klippt ut och sparat artikeln (flera har självklart kommenterat artikeln men ingen skrev det).
Jag känner sådan glädje över att människor som hon finns. Sådana människor gör världen vackrare.
Så om du känner någon lite grann som förlorar ett barn. Det uppskattas enormt att bekanta som man inte väntar sig något av gör sådana saker. Den som är drabbad kan alltid säga nej jag orkar inte ses men omtanken uppskattas väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar