Tack Jessica för ditt intressanta bidrag kring pappors sätt att hantera förlusten av barn. Fler är varmt välkomna att skriva till mig med vad de tycker. Skicka som kommentar eller e-post sandra-2004@mail.com
Från läsaren Jessica:
Har kikat in på din blogg ett par ggr men har aldrig kommenterat förut. Beklagar er förlust, ingen skulle behöva ha den erfarenheten! Tycker att du resonerar sunt och känner igen mej i det du skriver. Ville lämna ett svar till din fråga om pappans sorg och hur han blir bemött.
Vi miste 2 barn efter varandra i v23 resp v 21 för 7 och 6 år sedan och redan vid första besöket hos kuratorn märktes hur olika behandlade vi blev. Kuratorn sa då att "Nästa besök behöver inte du komma med" till min man. Min man (som i vanliga fall INTE har svårt att finna finna ord) förstod att han förväntades klara sej på egen hand och var inte i skick att orka protestera! Eftersom man är så utlämnad med sin sorg litar man på de människor som finns där professionellt för att hjälpa en så vi fann oss i det och sa inte emot. Min man var kanske på ett vis i större behov av hjälp än jag (i allafall precis lika mycket!)att stå bredvid vid två förlossningar där ens älskade har fullkomlig panik av smärta och sorg och samtidigt själv vara krossad sätter en del spår...dessutom var jag väldigt sjuk sista gången och det var osäkert om jag skulle klara mej! Män är givetvis olika men vi kvinnor pratar nog "av" oss mer med vänner/nära än vad män gör och i och med det bearbetar man sina upplevelser mer också. Så behovet av professionell hjälp för en pappa är ju självklar, åtminstone ska man själv få avgöra om man vill avstå! Nu visade det sej tyvärr att denna kuratorn nog satt mer trauman i mitt huvud än hon hjälpte mej med så hoppas verkligen att vi haft otur och andra får den hjälp de behöver!
I övrigt har vår sorg varit lika stor men vi har sörjt på helt skilda sätt. Jag var ibland irriterad på min man för jag upplevde att han minsann "kom över" förlusterna väldigt snabbt, jag ältade och pratade medans han inte pratade alls mycket och kom in i vardagen på ett fungerande sätt snabbt. Vad jag vet har han aldrig pratat med någon vän/nära om sin sorg heller-utan att de frågat. Vet inte om det berott på förväntningar på hur en man ska reagera eller om det är personligt men han bearbetar sin sorg med mej och inom sej själv. Vi har haft lyckan att få tre levande barn också och det tror jag har hjäpt oss båda i att läkas. I ens hjärta finns alltid 5 barn och en glädje att ha fått uppleva dem alla!
Kramar Jessica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar