Var inte rädd - fråga

Var inte rädd

Jag födde ett barn

jag är mor till en dödfödd flicka.

Men se inte på mig med rädsla!

Fråga mig iställer om mitt barn

precis som ni nyfiket skulle göra

om min flicka ännu levde

från boken Att leva med en ängel i familjen ett livslångt mötande och lärande - Eva Bergman Ursula Nyman


Jag var med på gravid-igen träff i torsdags för att jag såg fram att se dem som deltar då jag träffat dem alla så många månader nu. Det är en annan tjej som leder så det var inte ett måste att gå dit för mig. Nu väntar jag på att denna vår/sommar ska passera så att de får bli föräldrar igen till levande barn. Det är så fantastiskt att vi kan prata helt fritt trots att vi aldrig skulle ha träffats om vi inte förlorat våra barn. Det är en rikedom att ha fått lära känna dessa människor. Jag blir glad av våra träffar, även om det såklart känns efteråt att det inte har varit en "vanlig" kväll. Det är mycket olika känslor som kommer under träffarna men den totala känslan är att jag känner mig glad efter en träff.

En sak som jag vill skriva är att alla som deltar på träffarna tycker samma sak, dvs att det gör oss glada när människor vågade fråga på ett okonstlat sätt om barnet som man  förlorat. Vi har ingen av oss blivit ledsen av frågor, tvärtom! Frågor gör oss glada och det  värmer. Vi är lika stolta över vårt barn även om det har dött. Jag har inte träffat någon som känt på ett annat sätt.

När jag träffar nya människor och efter att vi känt varandra en tid berättar jag ibland att vi har en dotter som inte lever. En del blir tysta och säger inte något eller ytterst lite av egen rädsla eller av rädsla att jag tycker det är ett jobbigt samtalsämne. En del blir väldigt nyfikna och frågar och vi har ett långt samtal om vår dotter. Jag blir alltid lika glad när någon vågar prata om henne på ett "lättsamt" och "trevligt" vis (svårt att hitta bra ord för att beskriva). Det är inte ett ledsamt samtal för mig och den som på eget initiativ frågar, gör det på sitt eget initiativ och denne kan ibland fråga mig "får jag fråga" eller "är det jobbigt att prata om?". Jag svarar alltid att jag pratar om min dotter minst en gång i månad på samtalsträff med andra så det är inte svårt, tvärtom. Jag har inte ett behov av att berätta om min dotter för min skull numera. Men jag gör det gärna med glädje om det är någon som är intresserad för att sprida kunskap om hur det känns att vara mamma till ett barn som inte syns.

Eftersom jag började på ett nytt jobb för ett år sedan har jag haft några samtal med de som på eget initiativ frågat och som varit intresserade och det har varit väldigt bra samtal som jag inte förväntat mig alls. Men som kommer att finnas med som ett fint minne som gör mig lyckligare i sinnet.

Det är svårt 

att orka känna allt som känns

när man förkorar ett barn

Det är så många känslor

så många olika känslor

ledsna men också glada

Ur intensiva, starka känslor

växte en klarhet,

en rikedom

som hjälper mig leva

Att leva nytt och annorlunda

från boken Att leva med en ängel i familjen ett livslångt mötande och lärande - Eva Bergman Ursula Nyman

 Så mitt råd till er anhöriga/vänner/arbetskamrater/grannar mm VÅGA FRÅGA!