Min fina stora kille

Är så glad över min fina stora 6-åring som vågar prata om precis det han känner för och vågar visa känslor (eller så tror jag bara det, ha, ha).

Njuter av varje dag som han delar sina tankar med oss. Det kommer inte vara för evigt.

Snart är han stor och vill inte dela med sig av sina tankar. Älskade, finaste barn :)


Sedan hade jag fel angående den person som ville träffa mig. Hon accepterade inte ett nej. Jag är skyldig henne att ses. Jag får stå i evig skuld. Jag är ännu mer lättad att jag tackade nej. För hennes avsikter känns inte som att de var som jag trodde. Inte alls. Undrar när hon ska sluta skicka meddelanden. Jag har sagt stopp många gånger nu. Det är svårt att stå rakryggad just nu och det är svårt att veta vad jag ska göra åt situationen. Det gör ont i mitt hjärta. Väldigt ont. Men jag ska ta mig vidare. Det finns så mycket andra människor :).