När ett barn dör i mammans mage lägger omgivningen mer fokus på mammans sorg, men pappan har också blivit förälder till ett barn som dött och har också en sorgebearbetning följt av en livslång saknad som han måste lära sig att leva med på ett så bra sätt som är möjligt. Jag tror dock att många inte tänker på det.
Jag kan mest tala utifrån min egen mans perspektiv och han har också uppskattat alla som vågat fråga, vågat prata och vågat prata om känslor. Det är fler kvinnor än män som vågar och det är kanske så att män tror att visa känslor är att vara svag och att det inte tillhör manlighet att vara svag. Personligen är män med känslor de män som jag ser som starka.
Dock är det nog så generellt att män har en annat sätt att sörja. Jag tror att det kan vara så att de inte är vana att prata känslor med sina kompisar.
På träffarna jag håller i Spädbarnsfondens regi har det hittills varit så att pappan följer med en eller max ett par gånger och sedan kommer bara mamman på samtalsträffar. Min man skulle gärna gå på samtalsträff för pappor men vi känner båda att han inte kan hålla träff han också. Det blir för mycket för oss som familj att vi båda ska leda träffar. Men om någon annan höll i träffarna skulle han gå.
Men det är sällsynt att män träffas och pratar i samtalsträffar själva.
På vissa platser i Sverige kör de samtalsträffar där samma par träffas fem gånger och där är det så att både mamman och pappan ska berätta vad som hände. Då är det vanligt att mamman börjar och sedan säger pappan att mamman redan har berättat. Men då säger samtalsledaren att det är dig som pappa jag vill höra berätta om vad som hände ert barn.
Jag har på mina samtalsträffar upplevt att för de allra flesta par är mamman som berättar och pappan fyller i med någon detalj. Det finns några få där pappan pratat mer eller i alla fall lika mycket.
Mitt tips till er anhöriga och vänner till de som förlorat ett barn är att fråga pappan också hur han mår.
Ni drabbade som läser. Hur är pappans sorg och saknad? Har omgivningen bemött er olika som mamma och pappa.
2 kommentarer:
Hej!
Har kikat in på din blogg ett par ggr men har aldrig kommenterat förut. Beklagar er förlust, ingen skulle behöva ha den erfarenheten! Tycker att du resonerar sunt och känner igen mej i det du skriver. Ville lämna ett svar till din fråga om pappans sorg och hur han blir bemött.
Vi miste 2 barn efter varandra i v23 resp v 21 för 7 och 6 år sedan och redan vid första besöket hos kuratorn märktes hur olika behandlade vi blev. Kuratorn sa då att "Nästa besök behöver inte du komma med" till min man. Min man (som i vanliga fall INTE har svårt att finna finna ord) förstod att han förväntades klara sej på egen hand och var inte i skick att orka protestera! Eftersom man är så utlämnad med sin sorg litar man på de människor som finns där professionellt för att hjälpa en så vi fann oss i det och sa inte emot. Min man var kanske på ett vis i större behov av hjälp än jag (i allafall precis lika mycket!)att stå bredvid vid två förlossningar där ens älskade har fullkomlig panik av smärta och sorg och samtidigt själv vara krossad sätter en del spår...dessutom var jag väldigt sjuk sista gången och det var osäkert om jag skulle klara mej! Män är givetvis olika men vi kvinnor pratar nog "av" oss mer med vänner/nära än vad män gör och i och med det bearbetar man sina upplevelser mer också. Så behovet av professionell hjälp för en pappa är ju självklar, åtminstone ska man själv få avgöra om man vill avstå! Nu visade det sej tyvärr att denna kuratorn nog satt mer trauman i mitt huvud än hon hjälpte mej med så hoppas verkligen att vi haft otur och andra får den hjälp de behöver!
I övrigt har vår sorg varit lika stor men vi har sörjt på helt skilda sätt. Jag var ibland irriterad på min man för jag upplevde att han minsann "kom över" förlusterna väldigt snabbt, jag ältade och pratade medans han inte pratade alls mycket och kom in i vardagen på ett fungerande sätt snabbt. Vad jag vet har han aldrig pratat med någon vän/nära om sin sorg heller-utan att de frågat. Vet inte om det berott på förväntningar på hur en man ska reagera eller om det är personligt men han bearbetar sin sorg med mej och inom sej själv. Vi har haft lyckan att få tre levande barn också och det tror jag har hjäpt oss båda i att läkas. I ens hjärta finns alltid 5 barn och en glädje att ha fått uppleva dem alla!
Kramar Jessica
Tack för din väldigt intressanta kommentar. Jag publicerar den som ett inlägg! Kram
Sandra
Skicka en kommentar