Malin Wollins råd publicerades på hennes blogg den 15 augusti 2012.
Väldigt bra råd!
Så här skrev hon:
Vänner till mammor
Malin. Min bästa vän ringde just från gynakuten. Hon är i vecka 21 och hennes barn är på väg ut. Vad är viktigt att tänka på för mig som vän?
Undrar en trogen bloggläsare
Svar: Du ska tänka på att hennes helvete kommer vara mycket längre tid än det tar att föda fram ett alldeles för litet barn.
Att hennes helvete bara har börjat.
Att hon just nu är förpackad i chock bland människor som tar hand om henne, inbäddad i omsorg och droger.
Att hon sedan hon kommit hem är hudlös, utsatt och ensam även när hon har människor nära.
Att det inte finns något rätt att säga men att det finns mycket som är fel.
Att hon vill bli lyssnad på och förstådd även om hon vet att ingen kan.
Att hon vet att hon är ensam och att ingen kan rädda henne.
Att hon behöver omtanke länge.
Att när du tror att hon inte är ömtålig längre så är hon det.
Att hon kommer känna sig trampad på trots att människor bara vill väl.
Att hon tycker att alla sviker för att ingen kan förstå hur hon känner sig.
Att hon sedan får dåligt samvete för att hon tycker att alla sviker när de bara gör så gott de kan.
Att du aldrig någonsin får försöka trösta med ord.
Att du genom att trösta med ord tar sorgen ifrån henne.
Att hon kanske aldrig blir klar och att det alltid kommer vara ett större helvete för henne än för hennes omgivning.
onsdag 15 augusti 2012
fredag 13 juli 2012
Livet är vackert - om att känna lycka
Jag försöker så ofta som möjligt hinna med att njuta av allt vackert i livet tillsammans med min fina familj. Vissa dagar hamnar vi tyvärr i stressig vardag, men allt som oftast tycker jag att vi varvar ner och inte tjafsar om småsaker. Något vi eftersträvar att undvika helt, då småsaker är just småsaker :).
Samtidigt pågår livet för "alla andra" som aldrig behövt ta sig upp från ett kaos. I alla fall inte på det sätt som det är att resa sig efter att ha begravt sitt barn och barnens farföräldrar.
Det är dock lättare att höra människors beklaganden numera t ex om hur stressigt de har det eller hur jobbigt något är. Det kan vara något så "jobbigt" som att den äkte hälften är slarvig med något eller ett trotsande barn.
Nu kan jag istället vara glad för deras skull, att de inte har värre svårigheter än så. Förut väckte dessa beklaganden ilska och jag kände att livet är fantastiskt för dessa människor att måste de haka upp sig på "småsaker". Jag kände irritation över att de inte uppskattade sitt liv mer. Nu känner jag lycka för dem. Lycka över att de har ett så bra liv att det enda de har att klaga på är just dessa småsaker. Ibland kan det dock finnas något där under ytan som är deras egentliga problem. Klagandet över något "litet" kan vara missnöje över något annat större som de inte orkar ta tag i.
Jag har insett att jag har svårt för allt för "lyckade" egocentriska människor som lever i någon slags bubbla och aldrig pratar om någon djupare känsla med andra i omgivningen. Utan bara har så väldigt lyckat liv och bara babblar på och räknar upp allt de har inbokat och inte frågar tillbaka. När man har genomgått svåra saker blir den verkliga "djupa" lyckan viktigare. När den djupa lyckan finns (så känner jag nu efter fem år) så kommer den "ytliga lyckan" på köpet. Men vad vet jag - det finns kanske äkta lycka inblandat hos de som bara pratar om sitt lyckade liv, men för mig känns det inte riktigt så.
Nu efter fem år känner jag mig inte lika trist längre, eftersom jag kan känna mig gladare även för ytliga saker. Men det beror på att den djupa lyckan finns där. För mig har tiden stått ganska stilla när det gäller det ytliga och glada. Hur mycket jag än försökt att vara ytligt glad har det känts som att jag inte lyckats nå dit förrän nu. Jag har nästan varit där några gånger men dragits ner igen pga saker som sårat mig. Det kommer inte att inträffa igen. Jag har nu äntligen lärt mig att inte hamna i situationer som drar ner mig. Det känns bra, och det har varit en lång väg dit. Jag ska lita på min magkänsla och borde ha gjort det för längesedan. En del människor vill endast leva ytligt och då är dessa inte något för mig. Jag behöver människor med både djup och yta. Orsaken till att jag inte litat på magkänslan kring en del människor är väl att jag trott att de även velat dela djupa saker. Nu vet jag bättre och inser att en del vill leva ytligt. Nu när jag både känner djup och ytlig lycka kan jag använda det ytan till att stoppa något som riskerar att påverka mig djupare. Tänk om jag kunnat ha den styrkan för några år sedan, då hade jag kunnat komma vidare fortare och inte ägnat energi åt det som dragit ner mig. Jag känner mig fri från det nu, och vet vad som är lycka för mig. Men det är för mig det är viktigt med både djup och ytlig lycka. Min lycka är min inte någon annans. För någon annan kanske det är just det ytliga som är lyckan i livet. Jag kan dock inte låta bli att undra vad som finns under ytan (skratt). Men det ska jag bara undra för mig själv. För den som lever ytligt är inte medveten om att de kanske även behöver en djup lycka för att vara riktigt lycklig. Enligt mig i alla fall. Men alla är olika. Det finns många sätt att leva på. Det viktiga är att det känns rätt för en själv. Jag är där nu, till slut!
Samtidigt pågår livet för "alla andra" som aldrig behövt ta sig upp från ett kaos. I alla fall inte på det sätt som det är att resa sig efter att ha begravt sitt barn och barnens farföräldrar.
Det är dock lättare att höra människors beklaganden numera t ex om hur stressigt de har det eller hur jobbigt något är. Det kan vara något så "jobbigt" som att den äkte hälften är slarvig med något eller ett trotsande barn.
Nu kan jag istället vara glad för deras skull, att de inte har värre svårigheter än så. Förut väckte dessa beklaganden ilska och jag kände att livet är fantastiskt för dessa människor att måste de haka upp sig på "småsaker". Jag kände irritation över att de inte uppskattade sitt liv mer. Nu känner jag lycka för dem. Lycka över att de har ett så bra liv att det enda de har att klaga på är just dessa småsaker. Ibland kan det dock finnas något där under ytan som är deras egentliga problem. Klagandet över något "litet" kan vara missnöje över något annat större som de inte orkar ta tag i.
Jag har insett att jag har svårt för allt för "lyckade" egocentriska människor som lever i någon slags bubbla och aldrig pratar om någon djupare känsla med andra i omgivningen. Utan bara har så väldigt lyckat liv och bara babblar på och räknar upp allt de har inbokat och inte frågar tillbaka. När man har genomgått svåra saker blir den verkliga "djupa" lyckan viktigare. När den djupa lyckan finns (så känner jag nu efter fem år) så kommer den "ytliga lyckan" på köpet. Men vad vet jag - det finns kanske äkta lycka inblandat hos de som bara pratar om sitt lyckade liv, men för mig känns det inte riktigt så.
Nu efter fem år känner jag mig inte lika trist längre, eftersom jag kan känna mig gladare även för ytliga saker. Men det beror på att den djupa lyckan finns där. För mig har tiden stått ganska stilla när det gäller det ytliga och glada. Hur mycket jag än försökt att vara ytligt glad har det känts som att jag inte lyckats nå dit förrän nu. Jag har nästan varit där några gånger men dragits ner igen pga saker som sårat mig. Det kommer inte att inträffa igen. Jag har nu äntligen lärt mig att inte hamna i situationer som drar ner mig. Det känns bra, och det har varit en lång väg dit. Jag ska lita på min magkänsla och borde ha gjort det för längesedan. En del människor vill endast leva ytligt och då är dessa inte något för mig. Jag behöver människor med både djup och yta. Orsaken till att jag inte litat på magkänslan kring en del människor är väl att jag trott att de även velat dela djupa saker. Nu vet jag bättre och inser att en del vill leva ytligt. Nu när jag både känner djup och ytlig lycka kan jag använda det ytan till att stoppa något som riskerar att påverka mig djupare. Tänk om jag kunnat ha den styrkan för några år sedan, då hade jag kunnat komma vidare fortare och inte ägnat energi åt det som dragit ner mig. Jag känner mig fri från det nu, och vet vad som är lycka för mig. Men det är för mig det är viktigt med både djup och ytlig lycka. Min lycka är min inte någon annans. För någon annan kanske det är just det ytliga som är lyckan i livet. Jag kan dock inte låta bli att undra vad som finns under ytan (skratt). Men det ska jag bara undra för mig själv. För den som lever ytligt är inte medveten om att de kanske även behöver en djup lycka för att vara riktigt lycklig. Enligt mig i alla fall. Men alla är olika. Det finns många sätt att leva på. Det viktiga är att det känns rätt för en själv. Jag är där nu, till slut!
måndag 11 juni 2012
En bra text om att ha förmågan att hjälpa
Hämtat från
http://www.hornborg.net/till_eftertanke__kirkegaard_.html
Till eftertanke
Sören Kirkegaard, existentiell filosof, f 1813, d 1855
Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.
*******************************
Jag tycker detta var en text som jag kan relatera till. Jag har tack och lov haft människor som haft förmågan att hjälpa när jag hade det jobbigt. Men även de som inte kunnat hjälpa.
Jag känner en stor värme i mitt hjärta över de människor som hade förmågan att hjälpa. Utan dessa hjälpande människor hade det varit mycket svårare att komma dit jag är idag. För de som saknat förmågan och istället stjälpt mig har tagit mycket energi periodvis. Så de hjälpande människorna har varit så enormt värdefulla. Jag vet numera hur jag kan hantera människor som inte kan hjälpa. Jag ska hålla mig på ett avstånd från dem och inse att de inte har och kanske inte någonsin kan/vill hjälpa andra som går igenom svårigheter.
http://www.hornborg.net/till_eftertanke__kirkegaard_.html
Till eftertanke
Sören Kirkegaard, existentiell filosof, f 1813, d 1855
Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.
*******************************
Jag tycker detta var en text som jag kan relatera till. Jag har tack och lov haft människor som haft förmågan att hjälpa när jag hade det jobbigt. Men även de som inte kunnat hjälpa.
Jag känner en stor värme i mitt hjärta över de människor som hade förmågan att hjälpa. Utan dessa hjälpande människor hade det varit mycket svårare att komma dit jag är idag. För de som saknat förmågan och istället stjälpt mig har tagit mycket energi periodvis. Så de hjälpande människorna har varit så enormt värdefulla. Jag vet numera hur jag kan hantera människor som inte kan hjälpa. Jag ska hålla mig på ett avstånd från dem och inse att de inte har och kanske inte någonsin kan/vill hjälpa andra som går igenom svårigheter.
tisdag 22 maj 2012
Personlighetstyper
Jag kom att tänka på hur olika människor personlighetstyper det finns. Det går att dela in människor i olika färger.
Länkar:
http://www.chrissundqvist.se/Ny%20Karriar.pdf
http://personligutveckling.ifokus.se/articles/4d712e2cb9cb46221d0443b3-vilken-farg-ar-du
http://www.naknacoachen.se/2011/08/20/antligen-fattar-jag/
http://www.chef.se/dynamisk/index.php/index/artikel/ge-kritik-pa-raett-saett/
Jag är mest grön personlighet. Det är väldigt intressant att tänka på hur olika personer är för att förstå varandra bättre. Det är ibland så väldigt tydligt hur människor har svårt att samspela pga att de är olika färger.
Jag blev lite full i skratt nyligen för att det blev så otroligt tydligt att jag nyligen tänkte så totalt olikt en som är väldigt utpräglat röd. De flesta (alla?) har lite inslag av alla färger, men är man mer åt ett håll så är det verkligen tydligt att man inte klickar med varandra. Om alla vore lite mer medvetna om sin (och omgivningens) färger skulle det vara lite enklare.
Sedan undrar jag om man reagerar olika när det gäller sorg om man har en viss färg.
Länkar:
http://www.chrissundqvist.se/Ny%20Karriar.pdf
http://personligutveckling.ifokus.se/articles/4d712e2cb9cb46221d0443b3-vilken-farg-ar-du
http://www.naknacoachen.se/2011/08/20/antligen-fattar-jag/
http://www.chef.se/dynamisk/index.php/index/artikel/ge-kritik-pa-raett-saett/
Jag är mest grön personlighet. Det är väldigt intressant att tänka på hur olika personer är för att förstå varandra bättre. Det är ibland så väldigt tydligt hur människor har svårt att samspela pga att de är olika färger.
Jag blev lite full i skratt nyligen för att det blev så otroligt tydligt att jag nyligen tänkte så totalt olikt en som är väldigt utpräglat röd. De flesta (alla?) har lite inslag av alla färger, men är man mer åt ett håll så är det verkligen tydligt att man inte klickar med varandra. Om alla vore lite mer medvetna om sin (och omgivningens) färger skulle det vara lite enklare.
Sedan undrar jag om man reagerar olika när det gäller sorg om man har en viss färg.
onsdag 25 april 2012
Underbart
Jag har en vän som gör något så fint som att vara stödfamilj. Kanske skulle vi någon gång i framtiden vara det. Just för tillfället räcker min tid inte men någon gång kanske. Jag har iaf stor beundran för min fina vän med familj som är det.
måndag 23 april 2012
En liten underbar kille
Håret uppsatt i en svans, osminkad (får inte alltid ha smink på jobbet), en gammal topp, rätt nya byxor. Så plingar min äldre sons kompis på 6,5 år utbrister "vad fin du är". Underbart! Man kan bli glad för så lite fast man känner sig mindre fin själv.
Han gjorde min dag idag. Så gulligt!
Han gjorde min dag idag. Så gulligt!
En så underbar människa!
Det mest oväntade hände när vi var bjudna på bröllop. Det var i maj -09, en månad innan tvåårsdagen. Där pratade min man med en kille som inte kunnat delta på svensexan. Ingen vi kände, eller vi hade träffat honom en gång på en fest. Han visste ändå vad som hänt oss och mindes t o m Noras namn. Han beklagade att vi förlorat Nora och att brudparet hade varit så ledsna för vår skull.
Jag var så enormt glad i flera veckor efter det, och varje gång jag tänker på det blir jag så varm i själen. Så himla underbara människor det finns där ute. Att så "lite" kan vara så otroligt stort och betyda så mycket.
Men speciellt den kvällen blev så mycket lättare. Det var första gången vi var på en fest med en hel del okända (och på en sådan plats kändes det som att jag hade en stämpel i pannan) och hans fina kommentar gjorde att jag var så jätteglad. Just kring två år var den värsta tiden i sorgearbetet. Det beror på att det var först efter två år jag kunde börja ta in vad som hänt. För första året var jag gravid igen och efter det försökte vi leva så lyckligt med en bebis. Men vid två årsdagen kom saknaden och sorgen ikapp mig. Men sedan dess har det blivit lättare för varje år. Tack och lov med några svackor som jag kommit upp ur.
Nu känner jag verkligen mig gladare än på länge. Dock är den ständiga frågan vem sjutton var jag innan det hände. För samma människa är jag då inte!
Jag tror gott om människor och har nu allt mer energi. Det känns så skönt! Orkar inte lägga energi på massa onödigt strunt!
För några månader sedan var jag på en föreläsning om sorg och där sa föreläsaren "Om alla på en fest vågar gråta (inte bokstavligt) lite tillsammans så kan alla skratta sedan. Men om alla är tysta så gråter den som har sorg inombords. Vad han menade med det var att om alla bara vågar prata om det som är svårt någon sekund, så kan alla (inklusive den som har det svårt) skratta sedan. Det stämde så in på vad som hände mig på bröllopet. Jag kände en sådan glädje den kvällen över hur en person som inte hade någon som helst anledning beklagade vår dotter. Att han vågade det gjorde att jag kunde skratta på ett helt annat sätt än jag hade gjort om han inte sagt något.
Så det är mitt tips till anhöriga för denna gång.
Att så "lite" kan vara så ofantligt värdefullt. Det lilla gjorde en sådan skillnad!
Jag var så enormt glad i flera veckor efter det, och varje gång jag tänker på det blir jag så varm i själen. Så himla underbara människor det finns där ute. Att så "lite" kan vara så otroligt stort och betyda så mycket.
Men speciellt den kvällen blev så mycket lättare. Det var första gången vi var på en fest med en hel del okända (och på en sådan plats kändes det som att jag hade en stämpel i pannan) och hans fina kommentar gjorde att jag var så jätteglad. Just kring två år var den värsta tiden i sorgearbetet. Det beror på att det var först efter två år jag kunde börja ta in vad som hänt. För första året var jag gravid igen och efter det försökte vi leva så lyckligt med en bebis. Men vid två årsdagen kom saknaden och sorgen ikapp mig. Men sedan dess har det blivit lättare för varje år. Tack och lov med några svackor som jag kommit upp ur.
Nu känner jag verkligen mig gladare än på länge. Dock är den ständiga frågan vem sjutton var jag innan det hände. För samma människa är jag då inte!
Jag tror gott om människor och har nu allt mer energi. Det känns så skönt! Orkar inte lägga energi på massa onödigt strunt!
För några månader sedan var jag på en föreläsning om sorg och där sa föreläsaren "Om alla på en fest vågar gråta (inte bokstavligt) lite tillsammans så kan alla skratta sedan. Men om alla är tysta så gråter den som har sorg inombords. Vad han menade med det var att om alla bara vågar prata om det som är svårt någon sekund, så kan alla (inklusive den som har det svårt) skratta sedan. Det stämde så in på vad som hände mig på bröllopet. Jag kände en sådan glädje den kvällen över hur en person som inte hade någon som helst anledning beklagade vår dotter. Att han vågade det gjorde att jag kunde skratta på ett helt annat sätt än jag hade gjort om han inte sagt något.
Så det är mitt tips till anhöriga för denna gång.
Att så "lite" kan vara så ofantligt värdefullt. Det lilla gjorde en sådan skillnad!
söndag 22 april 2012
Blodomloppet
Nu har vi bestämt oss att om vi hittar barnvakt springer vi Blodomloppet på Noras årsdag. När jag nu under flera veckors tid sett datumet på affischer har jag tänkt "typiskt att det är samma dag". Men så tänkte vi om, för tänk att om hon levt hade vi haft barnvakt och sprungit :).
Allt börjar falla på plats ännu mer för hur vi kan leva som vanligt och det känns bra.
Hoppas att det kommer kännas så under Blodomloppet och 5-årsdagen.
Allt börjar falla på plats ännu mer för hur vi kan leva som vanligt och det känns bra.
Hoppas att det kommer kännas så under Blodomloppet och 5-årsdagen.
fredag 16 mars 2012
Jag har släppt taget jämfört med för två år sedan - skönt!
I veckan hade jag samtalsträff och det väcker alltid tankar hos mig om hur jag tänkte och kände vid olika tidpunkter. Jag insåg efteråt att jag fick svar på något om mig själv som jag undrade när det skulle ske men sedan fallit ur mina tankar.
Det är att jag faktiskt har släppt taget om min dotter. Eller är det hon som släppt taget om mig? Vad menar jag med det? År 2010 på våren dvs ca 3 år sedan Nora dog minns jag att jag satt på bussen till jobbet och hade en liten svacka och undrade om jag skulle kunna bli ännu mer fri från sättet att hantera min saknad. Jag hade för länge sedan insett att Nora finns alltid med mig resten av livet (det inser man nog rätt omgående). Jag minns att jag frågade mig hur min saknad skulle te sig. Jag tyckte då att det var jobbigt med att saknaden kom och tog tag i mig och mina tankar en hel del även då. Men nu inser jag att jag kommit längre. Vad jag vill säga är att hon inte finns där på samma sätt. Hon tar inte tag om hela mig lika ofta. Det är skönt. Men säkert kommer svackor ibland. De är inte lika djupa. Hoppas att det fortsätter så. Men det har jag inte en aning om och det är lite jobbigt.
Nåväl.
Samtalsträffar är som jag skrivit förut guld värda. Även för mig. Det kommer de alltid att vara. Det går nog aldrig att samtala för mycket. Varje samtalsträff bearbetar jag vidare och det fina är att vi reder ut varandras tankar. Det är dock inte alltid vi som mist barn tänker lika. Men jag tror att vi kan förstå hur vi tänker även om vi tänker väldigt olika ibland. Det som är ännu bättre är att det inte är lika energikrävande efteråt. Man får mycket energi av att vara där men det tar annan energi att delta. Hmm. snurrigt. I alla fall är det inte lika påfrestande efteråt. Det är väl åren som gjort att det är lättare att inte hamna i samma känslor som de som deltar. Det måste bero på att jag bearbetat dem så många vändor. Känslorna alltså.
Om 2,5 månad är det Noras 5 årsdag. För första gången ska jag jobba den dagen. Undrar hur det ska gå?
Det är att jag faktiskt har släppt taget om min dotter. Eller är det hon som släppt taget om mig? Vad menar jag med det? År 2010 på våren dvs ca 3 år sedan Nora dog minns jag att jag satt på bussen till jobbet och hade en liten svacka och undrade om jag skulle kunna bli ännu mer fri från sättet att hantera min saknad. Jag hade för länge sedan insett att Nora finns alltid med mig resten av livet (det inser man nog rätt omgående). Jag minns att jag frågade mig hur min saknad skulle te sig. Jag tyckte då att det var jobbigt med att saknaden kom och tog tag i mig och mina tankar en hel del även då. Men nu inser jag att jag kommit längre. Vad jag vill säga är att hon inte finns där på samma sätt. Hon tar inte tag om hela mig lika ofta. Det är skönt. Men säkert kommer svackor ibland. De är inte lika djupa. Hoppas att det fortsätter så. Men det har jag inte en aning om och det är lite jobbigt.
Nåväl.
Samtalsträffar är som jag skrivit förut guld värda. Även för mig. Det kommer de alltid att vara. Det går nog aldrig att samtala för mycket. Varje samtalsträff bearbetar jag vidare och det fina är att vi reder ut varandras tankar. Det är dock inte alltid vi som mist barn tänker lika. Men jag tror att vi kan förstå hur vi tänker även om vi tänker väldigt olika ibland. Det som är ännu bättre är att det inte är lika energikrävande efteråt. Man får mycket energi av att vara där men det tar annan energi att delta. Hmm. snurrigt. I alla fall är det inte lika påfrestande efteråt. Det är väl åren som gjort att det är lättare att inte hamna i samma känslor som de som deltar. Det måste bero på att jag bearbetat dem så många vändor. Känslorna alltså.
Om 2,5 månad är det Noras 5 årsdag. För första gången ska jag jobba den dagen. Undrar hur det ska gå?
lördag 31 december 2011
2011 Gott Nytt År
Detta år har varit ett år som jag har mått bra.
Jag vet hur det är att vara på botten och att undra om det kommer att kännas bra igen.
Till alla er som är där nu vill jag önska att 2012 blir ett bättre år.
Alla känslor man har när det värsta har hänt bär vi med oss hela livet. För något extra känslosamt minns man bättre just av den anledningen just för att det varit så mycket känslor på en gång. Jag hörde en psykolog som uttalade sig om just det. Jag såg en intervju på teve där frågan var hur det kommer sig att man kan känna det som igår allt det som skedde just när något svårt hänt. Svaret var det att man minns eftersom det var så mycket känslor vid en och samma tidpunkt. Jag blev väldigt nyfiken på att läsa om detta, men jag har inte hunnit.
Gott Nytt År!
Är ledsen att jag skrivit så lite denna sommar/höst men jag har inte prioriterat att sitta vid datorn... visserligen går det att blogga via telefonen men jag har inte riktigt fallit för det.
Jag vet hur det är att vara på botten och att undra om det kommer att kännas bra igen.
Till alla er som är där nu vill jag önska att 2012 blir ett bättre år.
Alla känslor man har när det värsta har hänt bär vi med oss hela livet. För något extra känslosamt minns man bättre just av den anledningen just för att det varit så mycket känslor på en gång. Jag hörde en psykolog som uttalade sig om just det. Jag såg en intervju på teve där frågan var hur det kommer sig att man kan känna det som igår allt det som skedde just när något svårt hänt. Svaret var det att man minns eftersom det var så mycket känslor vid en och samma tidpunkt. Jag blev väldigt nyfiken på att läsa om detta, men jag har inte hunnit.
Gott Nytt År!
Är ledsen att jag skrivit så lite denna sommar/höst men jag har inte prioriterat att sitta vid datorn... visserligen går det att blogga via telefonen men jag har inte riktigt fallit för det.
söndag 18 december 2011
Den här bloggposten innehåller nötkräm
Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial
här: http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul
Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
Foto: Unicef
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial
här: http://unicef.se/sprid-budskapet/blogga-och-radda-barns-liv-i-jul
Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
Foto: Unicef
Fin artikel
Klicka på länken så kommer en artikel om Hayats mamma vars blogg jag följde förut (nu finns den inte längre öppen). Så om du läser detta Maria: tack så mycket för en fin artikel (är själv från din trakt så jag läser Kuriren och NSD emellanåt på nätet)! Hittar inte något sätt att kontakta dig på. Vet inte heller om man kan få läsa din blogg? Men den kanske är för dina nära numera.
fredag 11 november 2011
111111 tankar på ett märkligt datum
Denna vecka har jag skickat ut en förfrågan om några fler under nästa år kan tänka sig att prova leda en samtalsträff och att jag har tre. Än har jag inte fått något svar. Tänk om man hade all tid till att ha samtalsträff då hade jag absolut velat ha det varje månad jämt (som det känns nu). Men med två barn som i framtiden kommer att ha allt fler aktiviteter (än har bara ett barn två kvällar) så är det bättre att vara förutseende redan nu. Allt för att förebygga att jag slutar tvärt och ingen fortsätter. Så jag hoppas på att någon vill prova så att vi kan dela på ansvaret för de värdefulla samtalsträffarna. Samtalsträffarna ger så mycket av "allt" t ex hantera sorg, känna gemenskap och inte känna sig så ensam och annorlunda mot alla som får levande barn, känna glädje och att skratta tillsammans trots det tunga. Att kunna skratta tillsammans kan man inte ana att man ska göra innan man går på en träff. Men det har vi gjort varje träff tror jag, blandat med "tyngre" samtal givetvis. Det känns ibland rätt surrealistiskt ibland att vi skrattar, men det är samtidigt befriande för vi förstår allihop att man "måste" kunna skratta åt det eländiga. Svårt att beskriva. Träffarna är iaf något jag vill hålla liv i. Helst inte ensam i framtiden.
fredag 4 november 2011
Alla helgona femte året
En månad sedan jag skrev. Detta är inlägg nr 100 ser jag nu. Idag åker vi till kyrkogården och tänder ljus. Det är så fint med alla ljus denna helg. På söndag blir det femte gången vi åker på Spädbarnsfondens minnesgudstjänst.
Klockan 14.00 i Mariakyrkan i Umeå 6 november läses namnet upp och samtidigt tänds det ett ljus för varje saknat barn. Varje år är det namn som jag inte hört förut. Jag minns tydligt hur första minnesgudstjänsten var. Hur ont det gjorde att höra sitt barns namn läsas upp men ändå hur vackert denna stund kändes eftersom vi var så många som kände samma sak på samma plats. För varje år blir det jobbiga lite lättare och jag känner att All helgona är en helg då jag känner extra tacksamhet och glädje för allt som är bra i mitt liv. Men samtidigt känns saknaden lite extra denna helg. Saknaden efter vår dotter och våra barns farmor och farfar.
Klockan 14.00 i Mariakyrkan i Umeå 6 november läses namnet upp och samtidigt tänds det ett ljus för varje saknat barn. Varje år är det namn som jag inte hört förut. Jag minns tydligt hur första minnesgudstjänsten var. Hur ont det gjorde att höra sitt barns namn läsas upp men ändå hur vackert denna stund kändes eftersom vi var så många som kände samma sak på samma plats. För varje år blir det jobbiga lite lättare och jag känner att All helgona är en helg då jag känner extra tacksamhet och glädje för allt som är bra i mitt liv. Men samtidigt känns saknaden lite extra denna helg. Saknaden efter vår dotter och våra barns farmor och farfar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)