fredag 13 juli 2012

Livet är vackert - om att känna lycka

Jag försöker så ofta som möjligt hinna med att njuta av allt vackert i livet tillsammans med min fina familj. Vissa dagar hamnar vi tyvärr i stressig vardag, men allt som oftast tycker jag att vi varvar ner och inte tjafsar om småsaker. Något vi eftersträvar att undvika helt, då småsaker är just småsaker :).

Samtidigt pågår livet för "alla andra" som aldrig behövt ta sig upp från ett kaos. I alla fall inte på det sätt som det är att resa sig efter att ha begravt sitt barn och barnens farföräldrar.

Det är dock lättare att höra människors beklaganden numera t ex om hur stressigt de har det eller hur jobbigt något är. Det kan vara något så "jobbigt" som att den äkte hälften är slarvig med något eller ett trotsande barn.

Nu kan jag istället vara glad för deras skull, att de inte har värre svårigheter än så. Förut väckte dessa beklaganden ilska och jag kände att livet är fantastiskt för dessa människor att måste de haka upp sig på "småsaker". Jag kände irritation över att de inte uppskattade sitt liv mer. Nu känner jag lycka för dem. Lycka över att de har ett så bra liv att det enda de har att klaga på är just dessa småsaker. Ibland kan det dock finnas något där under ytan som är deras egentliga problem. Klagandet över något "litet" kan vara missnöje över något annat större som de inte orkar ta tag i.

Jag har insett att jag har svårt för allt för "lyckade" egocentriska människor som lever i någon slags bubbla och aldrig pratar om någon djupare känsla med andra i omgivningen. Utan bara har så väldigt lyckat liv och bara babblar på och räknar upp allt de har inbokat och inte frågar tillbaka. När man har genomgått svåra saker blir den verkliga "djupa" lyckan viktigare. När den djupa lyckan finns (så känner jag nu efter fem år) så kommer den "ytliga lyckan" på köpet. Men vad vet jag - det finns kanske äkta lycka inblandat hos de som bara pratar om sitt lyckade liv, men för mig känns det inte riktigt så.

Nu efter fem år känner jag mig inte lika trist längre, eftersom jag kan känna mig gladare även för ytliga saker. Men det beror på att den djupa lyckan finns där. För mig har tiden stått ganska stilla när det gäller det ytliga och glada. Hur mycket jag än försökt att vara ytligt glad har det känts som att jag inte lyckats nå dit förrän nu. Jag har nästan varit där några gånger men dragits ner igen pga saker som sårat mig. Det kommer inte att inträffa igen. Jag har nu äntligen lärt mig att inte hamna i situationer som drar ner mig. Det känns bra, och det har varit en lång väg dit. Jag ska lita på min magkänsla och borde ha gjort det för längesedan. En del människor vill endast leva ytligt och då är dessa inte något för mig. Jag behöver människor med både djup och yta. Orsaken till att jag inte litat på magkänslan kring en del människor är väl att jag trott att de även velat dela djupa saker. Nu vet jag bättre och inser att en del vill leva ytligt. Nu när jag både känner djup och ytlig lycka kan jag använda det ytan till att stoppa något som riskerar att påverka mig djupare. Tänk om jag kunnat ha den styrkan för några år sedan, då hade jag kunnat komma vidare fortare och inte ägnat energi åt det som dragit ner mig. Jag känner mig fri från det nu, och vet vad som är lycka för mig. Men det är för mig det är viktigt med både djup och ytlig lycka. Min lycka är min inte någon annans. För någon annan kanske det är just det ytliga som är lyckan i livet. Jag kan dock inte låta bli att undra vad som finns under ytan (skratt). Men det ska jag bara undra för mig själv. För den som lever ytligt är inte medveten om att de kanske även behöver en djup lycka för att vara riktigt lycklig. Enligt mig i alla fall. Men alla är olika. Det finns många sätt att leva på. Det viktiga är att det känns rätt för en själv. Jag är där nu, till slut!

Inga kommentarer: