Hur hade jag pratat om Nora idag om människor varit mer öppna?
Jag har varit frånvarande ett tag då vi varit i vår underbara stuga stor del av sommaren, bara vänt hemåt för tvätt och sedan återvänt. I stugan har vi bara min mans Iphone och med den går det rätt sakta och så vill både han, jag och barnen låna den. Så denna blogg har fått vila. Kanske skaffar jag en egen till nästa år men det får jag se om jag skriver då.
En tanke som slog mig idag är att jag faktiskt inte alls har det lika svårt när jag "måste" undvika att säga något om mitt döda barn. Det gör inte lika ont att stå tyst. Men det är nog mycket för att jag har vant mig vid att jag inte "får" nämna henne. Egentligen innerst inne är det väldigt trist. Dock är det skönt att det känns lättare att inte nämna henne. Men egentligen skulle jag önska att människor öppnade sig mer... Så att alla som förlorat en familjemedlem, vän eller gått igenom någon annan kris "fick" prata om det om det passar in i samtalet. På mitt jobb kanske det i framtiden börjar någon ny på mitt jobb eller någon ny granne som också mist barn men vi kanske aldrig får veta detta om vi är tysta. Så jag kommer fortsätta försöka berätta när jag lärt känna en person. Från början när vår yngsta son var bebis var det så viktigt för mig att berätta om vår dotter för nästan alla med en gång, för då var saknaden så färsk och hon betydde så mycket för vem jag var. Hon har format mig och fortsätter forma mig. Men nu är det bara att inse att det kan leda till att jag bara blir förknippad som "hon med det döda barnet"... och så vill jag inte bli förknippad. Att jag berättar om min dotter är för att hon gjort mig till en bättre mer närvarande människa. Min dotters död har gjort att jag uppskattar glädjen i livet mycket mer! Jag tänker aldrig mer hamna i någon diskussion som får mig att må dåligt igen så då är jag tyst om min dotter och berättar först när jag lärt känna en person mer. Nu är det trots allt inte okända som sårat mig men ändå... Jag vill inte hamna i något liknande igen någonsin. Det är inte jag värd och inte min dotter heller. Så jag är tyst om henne. Frågan är om det är pga att omgivningen eller pga att jag hade varit det även med en omgivning som varit mer öppen?! Det får jag aldrig svar på.
Min uppmaning till omgivningen är dock att inte tystna. Fråga någon gång per år t ex på årsdagen hur saknaden är idag. Det gäller även om man mist en förälder eller annan släkting. Den döda personen finns kvar i tankarna. När man tänker på en saknad och älskad släkting (t ex min egen farmor) blir jag varm i hjärtat och inte sorgsen.
1 kommentar:
Mmm, jag känner delvis igen mig. Nu när det har gått ett tag pratar jag inte lika ofta om Tilda. Jag tror att det beror på åtminstone två saker: dels är behovet hos mig inte lika starkt längre, så som du också beskrev. Det känns inte som att jag förnekar henne även om jag inte nämner att hon har funnits när jag pratar med nya bekantskaper som inte känner henne till henne. Jag tror att tiden har slipat av kanterna av skuldkänslorna, så att säga.
Dels var det mer befogat att prata om det som hänt precis i början. Alla som kände till oss undrade väl mer eller mindre vart Tilda tagit vägen, även på jobbet kände de flesta till det, så det blev nästan konstigt när alla var tysta. Det var fler som frågade hur vi mådde då, och vi kände också att det kunde vara till hjälp för omgivningen om vi tog upp saken och pratade om det. Nu har det gått två år och det är inte relevant för alla nya bekantskaper att känna till Tilda. Det är snarare jag själv som har ändrat inställning till vilka som ska få veta och vilka jag lämnar utanför nu.
Ditt råd om att fråga föräldrarna hur det är någon gång per år är väldigt bra. Jag uppskattar verkligen de vänner som skickar ett litet meddelande eller kort på hennes dödsdag. Då känns det att hon betydde något för fler än bara oss och det värmer. Samtidigt har jag förståelse för att omgivningen släpper på uppmärksamheten efter ett tag, även om jag tycker att det är synd.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar