Årsdag nummer fyra

Vi har varit på semester i 2,5 veckor och lika länge har jag inte rört vid en dator och jag upptäckte att det var väldigt skönt med en frånvaro av dator! Även om jag saknade att läsa bloggar och saknar att skriva själv. Om jag lyser med min frånvaro denna sommar så beror det på att jag inte prioriterar datorn. Men jag kommer tillbaka, jag har många tankar kvar att skriva ned..

Årsdag 4 var bra. Vårt lilla hjärta skulle ha fyllt fyra år den 29 maj. Eftersom vi var bortresta så åkte vi till en för oss "okänd" minneslund och tände ett ljus, jag, min man, storebror och lillebror. På kvällen tog vi hämtmat med våra vänner som vi hälsade på hos. Våra vänner sa fina ord om Nora och tände ljus innan vi åt. Det uppskattade vi mycket.

På årsdagen skrev jag dessa rader i min Facebook-status

♥ Idag skulle familjens Nora fyllt 4 år. All kärlek till dig från oss var du än är lilla hjärtat vårt ♥♥

Jag fick 14 kommentarer och 9 gilla av mina 85 vänner. Det värmde verkligen och gjorde mig glad. Ännu gladare hade jag blivit om fler vågat gilla. Men det är väl det att våga gilla en sådan status... För Noras dag är alltid en dag som är extra känslofylld. Det är så svårt att beskriva exakt hur det känns den dagen, för känslorna ändras för varje år. Jag har inte haft facebook tidigare år så detta var första gången jag själv uppmärksammade min omgivning på hennes årsdag. Så då värmer det mycket att få respons. Det finns de som hörde av sig ändå (utan att ha blivit uppmärksammade på facebook) och det värmer alldeles extra.

Ett tips till anhöriga som jag nämnt förut är att höra av sig med ett sms eller så för det betyder mycket! Eller en blomma alternativt sätta in pengar till ett välgörande ändamål.

Jag läste i en annan blogg här om hur livet är efter döden. Jag känner igen mig mycket i det hon skriver. Det har tagit tid men jag har kommit vidare efter döden. Men jag lever med döden närvarande på sidan om. Med det menar jag min dotter finns med mig hela tiden inom mig på ett så fint sätt. Jag är starkare men ändå skörare. Starkare på det sätt att små banala problem ägnar jag inte tid. Skörare på det sätt att jag fortfarande kan hamna i en svacka ibland. Men det går allt lättare att ta sig upp igen. Skörare även på det sätt att jag vågar prata med andra om svåra saker de genomgått/genomgår oftare än i mitt "tidigare" liv. Det tycker jag om att jag vågar det.

För att sammanfatta de tidigare årsdagarna ur minnet är det så här jag blickar tillbaka på dem:


Årsdag 1: kände jag en stor, stor, stor tacksamhet över en livs levande lillebror som då var 1,5 månad. Samtidigt hade jag hoppats på att fler i vår omgivning hade hört av sig på Noras 1-årsdag för det hade jag verkligen uppskattat då. För det var så dubbelt att uppleva allt med lillebror ett år senare som vi missade med Nora året innan. Mitt hjärta skrek efter båda bebisar men fick bara ha en. Omgivningen agerade i mångt och mycket som att "allt" ordnat sig och för mig var det kaos bland känslorna. Det var amningshormoner, lättnad att ha fått en levande bebis, glädje över att storebror fått en levande bebis, rädsla att lillebror skulle sluta andas mm. Men allt skulle vara "normalt" och bra utåt...

Årsdag 2: Den är den årsdag som har varit jobbigast hittills. Det kom dessutom som en överraskning då jag trodde att den skulle vara lättare än 1-årsdagen. Jag tror att det beror på att jag inte hann med att sörja och ta in allt innan 1-årsdagen, eftersom jag stor del av året varit gravid och haft all oro kring om det skulle bli en till begravning (då risken 30 procent att moderkakan skulle en tredje gång). Men när jag bearbetat detta så dröjde det ca tre månader till innan jag börjat känna att livet var någorlunda normalt och att jag landat lite.

Årsdag 3: Den var fin, vi hade en mysig familjedag på Spädbarnsfondens familjehelg som sammanföll med årsdagen. Att möta många i samma sits på Noras årsdag var speciellt. Att känna samhörighet med de andra familjerna på hennes dag var väldigt fint. Det är svårt att beskriva. Alla vi som tillhör dessa familjer hade helst sluppit denna samhörighet. Alla hade vi velat ha våra saknade barn hos oss. Men det är en styrka att möta varandra tillsammans ta sig igenom saknaden. Att även kunna dela glädjen över sina saknade barn med andra som förstår den glädje man känner. För vi känner en enorm kärlek, är stolta och känner glädje över barnen vi saknar även om de inte fick leva med oss. Denna kärlek, stolthet och glädje bär vi inom oss och allra helst skulle vi vilja ha en skylt på oss där det stod "jag bär ett barn i mitt hjärta också". Men vi känner också en massa annat - sorg, smärta, avundsjuka på andra, ilska, sårbarhet. Att möta alla människor som också har genomgått förlusten av sitt barn på Noras årsdag var väldigt känslosamt. Men väldigt fint och gav mycket.

Det är först på hösten efter 3-årsdagen som det verkligen känts som att livet känns riktigt bra psykiskt sett. Det tog så lång tid att verkligen komma i kapp. Jag har två småkillar, en man, mina fina människor som deltar i mina samtalsträffar och att försöka ha ett övrigt socialt liv ibland. Samt ett heltidsjobb att sköta... Så ja livet är ett pussel...

Nu tog tiden slut. Måste hänga tvätt efter resan.