Det mest oväntade hände när vi var bjudna på bröllop. Det var i maj -09, en månad innan tvåårsdagen. Där pratade min man med en kille som inte kunnat delta på svensexan. Ingen vi kände, eller vi hade träffat honom en gång på en fest. Han visste ändå vad som hänt oss och mindes t o m Noras namn. Han beklagade att vi förlorat Nora och att brudparet hade varit så ledsna för vår skull.
Jag var så enormt glad i flera veckor efter det, och varje gång jag tänker på det blir jag så varm i själen. Så himla underbara människor det finns där ute. Att så "lite" kan vara så otroligt stort och betyda så mycket.
Men speciellt den kvällen blev så mycket lättare. Det var första gången vi var på en fest med en hel del okända (och på en sådan plats kändes det som att jag hade en stämpel i pannan) och hans fina kommentar gjorde att jag var så jätteglad. Just kring två år var den värsta tiden i sorgearbetet. Det beror på att det var först efter två år jag kunde börja ta in vad som hänt. För första året var jag gravid igen och efter det försökte vi leva så lyckligt med en bebis. Men vid två årsdagen kom saknaden och sorgen ikapp mig. Men sedan dess har det blivit lättare för varje år. Tack och lov med några svackor som jag kommit upp ur.
Nu känner jag verkligen mig gladare än på länge. Dock är den ständiga frågan vem sjutton var jag innan det hände. För samma människa är jag då inte!
Jag tror gott om människor och har nu allt mer energi. Det känns så skönt! Orkar inte lägga energi på massa onödigt strunt!
För några månader sedan var jag på en föreläsning om sorg och där sa föreläsaren "Om alla på en fest vågar gråta (inte bokstavligt) lite tillsammans så kan alla skratta sedan. Men om alla är tysta så gråter den som har sorg inombords. Vad han menade med det var att om alla bara vågar prata om det som är svårt någon sekund, så kan alla (inklusive den som har det svårt) skratta sedan. Det stämde så in på vad som hände mig på bröllopet. Jag kände en sådan glädje den kvällen över hur en person som inte hade någon som helst anledning beklagade vår dotter. Att han vågade det gjorde att jag kunde skratta på ett helt annat sätt än jag hade gjort om han inte sagt något.
Så det är mitt tips till anhöriga för denna gång.
Att så "lite" kan vara så ofantligt värdefullt. Det lilla gjorde en sådan skillnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar