I veckan hade jag samtalsträff och det väcker alltid tankar hos mig om hur jag tänkte och kände vid olika tidpunkter. Jag insåg efteråt att jag fick svar på något om mig själv som jag undrade när det skulle ske men sedan fallit ur mina tankar.
Det är att jag faktiskt har släppt taget om min dotter. Eller är det hon som släppt taget om mig? Vad menar jag med det? År 2010 på våren dvs ca 3 år sedan Nora dog minns jag att jag satt på bussen till jobbet och hade en liten svacka och undrade om jag skulle kunna bli ännu mer fri från sättet att hantera min saknad. Jag hade för länge sedan insett att Nora finns alltid med mig resten av livet (det inser man nog rätt omgående). Jag minns att jag frågade mig hur min saknad skulle te sig. Jag tyckte då att det var jobbigt med att saknaden kom och tog tag i mig och mina tankar en hel del även då. Men nu inser jag att jag kommit längre. Vad jag vill säga är att hon inte finns där på samma sätt. Hon tar inte tag om hela mig lika ofta. Det är skönt. Men säkert kommer svackor ibland. De är inte lika djupa. Hoppas att det fortsätter så. Men det har jag inte en aning om och det är lite jobbigt.
Nåväl.
Samtalsträffar är som jag skrivit förut guld värda. Även för mig. Det kommer de alltid att vara. Det går nog aldrig att samtala för mycket. Varje samtalsträff bearbetar jag vidare och det fina är att vi reder ut varandras tankar. Det är dock inte alltid vi som mist barn tänker lika. Men jag tror att vi kan förstå hur vi tänker även om vi tänker väldigt olika ibland. Det som är ännu bättre är att det inte är lika energikrävande efteråt. Man får mycket energi av att vara där men det tar annan energi att delta. Hmm. snurrigt. I alla fall är det inte lika påfrestande efteråt. Det är väl åren som gjort att det är lättare att inte hamna i samma känslor som de som deltar. Det måste bero på att jag bearbetat dem så många vändor. Känslorna alltså.
Om 2,5 månad är det Noras 5 årsdag. För första gången ska jag jobba den dagen. Undrar hur det ska gå?
2 kommentarer:
Det här inlägget satte snurr i mitt redan snurriga huvud ;)*
Sitter här, trött efter en kväll på akuten med mitt andra barn.
Jag känner efter snart 3 1/2 år efter att vi förlorade vår tjej att jag inte lika ofta dras ner i sorgens klor och när jag gör det kommer jag fortare ur. Sorgen gör lika ont, men förlamar mig inte längre. Glädjen i livet får mig att orka mig igenom de jobbiga dagarna mkt bättre...Svårt att förklara i ord.
Jag tror att jag förstår vad du förklarar så fint i ditt inlägg.
Varm kram Jessica
Hej. Vilken fin blogg och vilket fint minne. Vi förlora vår Levi för tre månader sedan.
Gå gärna in och kolla på www.ettsaknatbarn.se. Kommentera gärna.
Vänligen
Björn
Skicka en kommentar