Jag fick en kommentar på mitt förrförra inlägget (den tredje kommentaren). Om att jag gav rådet att dela med sig av de svårigheter man gått igenom. Att en del som sörjer kan känna tvärtom. Det rådet menar jag inte att det ska användas i den mest akuta sorgefasen. Det rådet menar jag hjälper när den som sörjer tagit sig igenom den värsta tiden. Väldigt svårt att egentligen ge råd som fungerar för alla. Så det viktigaste rådet är ändå att vara lyhörd och säga "säg till om jag sårar dig" och inte babbla på om sitt om den som sörjer inte alls är redo för någon annans problem.
Men trots allt så uppskattade jag när en person vi hade att göra med några veckor efter Nora föddes, tänker inte avslöja exakt vad för sammanhang. Jag vill inte lämna ut någon. Så det kan vara precis vem som helst vi hade att göra med. Dock ingen vi kände sedan innan. I alla fall, så berättade denna person att denne inte kunde föreställa sig hur det skulle vara att begrava sin nyfödda bebis men att det h*n hade upplevt var tre missfall kring v 12 innan de fått levande barn. Det tyckte jag om att en okänd lämnade ut sig själv och att denne var tydlig med att poängtera att det måste vara mååånga gånger svårare att bli föräldrar till ett dött barn och inte få ta med sig barnet hem och se barnet växa upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar